Vad är skillnaden på ”lynne” och ”kynne”? Ska båda överleva?

Det är mycket Gustav Vasa i dagarna och man kan bl a läsa om hans ”lynne”, att han var en lynnig människa. I en annan text om ett annat ämne stötte jag på ”kynne” och då blev det naturligtvis angeläget att slå upp de båda orden. På en sida om Calle Flygares teaterskola står att läsa om upphovsmannen att ”hans sinne var barnsligt och hans kynne var danskt”. Angående ”lynne” ges I SAOB ett exempel (från 1892) ur en bok: ”Hennes lynne var som aprilväder — ibland strålande solklart, ibland mulet — med hagelskurar.

Ytterligare exempel på ”kynne” finns i SAOB (SvD 1933): ”Utan att känna och förstå arbetaren och hans kynne blir ingenjören aldrig en verkligt god arbetsledare”. Här anar man att kynne kanske är ett mer problematiskt ord än lynne. Där det senare beskriver en individ kan ofta det förra kopplas till grupper av olika slag.

Skillnaden mellan orden framgår av en titt på de senaste definitionerna i SAOL och SO. För ”kynne” ger SAOL synonymer som ”läggning, sinne­lag; prägel” medan SO skriver ”upp­sättning karaktärs­drag hos person el. grupp av personer”.

Slår man på ”lynne” anges synonymer som ”sinne­lag; sinnes­stämning, humör” (vilket passar in i Gustav Vasa-beskrivningarna, kanske). SO skriver, lite mer utarbetat, ”själslig läggning som styr känslo­reaktionerna” och lägger till ”jämför sinnelag”.

Men vad händer med ett adjektiv som ”lynnig”? Det beskrivs faktiskt på liknande vis i alla Svenska Akademiens tre ordböcker : ”Lynnig nyck­full, o­beräknelig”.

Däremot existerar inte ”kynnig” alls. Möjligen är ordet (SAOB) ”kyndig” en gammal adjektivrest: Det sägs betyda ”stolt, högfärdig; modig, djärv”. Själv har jag aldrig hört det, men i vilket fall kommer nog ”lynne” och ”kynne” att smälta ihop till ett och samma ord – och då som en beskrivning av individer med ett växlande humör.