Men (här kommer det): Denna blogg kan nog för somliga låta som något de vill putta in i konstiga högerhörn. Eller vänsterhörn, för den delen. Vår tid är, som man säger i dag, ”svår att läsa”. Jaha, vad är då anledningen till detta mer än vanligt känslosamma utbrott? Jo: I sista meningen på gårdagens inlägg skrev jag (som tusen gånger förr) om min skräck för vad osäkerheten i tal och skrift kommer att innebära för ”vårt gemensamma språk”.
Senare på kvällen hörde jag ett radioinslag med kulturarbetare (de heter nog kulturvårdare nu…) som ilsknat till angående vad en SD-are sagt, att skattepengar bra bör ges till sådan kultur som ”värnar vårt gemensamma kulturarv”. En vind hörs blåsa upp kring ordet "gemensam".
Skulle vilja ha det sagt en gång för alla, men det kommer nog att måsta upprepas: i denna blogg hyses inga åsikter om skattepengar och kultur, ingen åsikt om SD-ares åsikter (som säkert inte är samma hos dem alla), ej heller någon åsikt om dagens "gemensamma" kultur. Vill bara inte råka ut för någon slags ”guilt by association”
Bloggen har inte ett skvatt med NÅGOTING annat att skaffa än att peka på det JAG anser göra språket mindre möjligt att använda så att det passar alla åldrar, etniciteter, politiker, expediter, konsulter, direktörer, dagisfröknar (förskollärare), sjukgymnaster (fysioterapeuter), sopåkare (renhållningsarbetare), innehållsansvariga (content managers) och alla andra.
