Allt är inte blablablablablabla som har skrivits ned i denna blogg

Alltid lär man sig något. Egentligen skulle detta handla om det blabla (eller blablabla) undertecknad använder sig av ibland (det skedde senast i går) för att utelämna nåt som är oviktigt för själva språksaken det gäller. Det är inte så bra, om man tänker efter, blabla och blablabla m fl kan låta nedvärderande.

Och det är naturligtvis inte avsikten. En gång i världen (tror jag det var) undervisades vi i konsten att utelämna delar av citat. Som jag minns det (lite skakigt m a o) skulle det se ut så här: ”Det här är citatet /…/ som nu fortsätter”. Utelämnat är /som är så ini bänken jättelångt/ ”men som nu fortsätter”. Ja, äsch, det där blev inget bra, men man får tro att läsarna förstår.

Men det var så länge sen svensken bibragtes sådant (att många verb ännu hade stark böjning): bäst är att kolla med alla de vise kvinnor och män som skrivit om det å (vi hade inte börjat skriva "på" heller) nätet.

Nu verkar bruket skifta. Det går att använda snedstreck, men vanligare tycks hakparentesen vara, d v s [, och ]. Punkterna ska, sägs det vidare, ha mellanrum, alltså . . . , så det mest korrekta vore [. . .] eller möjligen [ . . . ].

Bild Wikipedia, Leif Engberg/SCANPIX

Orka! som ungdomen sa för några decennier sedan. Eller som Egon Kjerrman sjöng för längre sen: "Blablablablablablablabla".

Som f ö också citerades i bloggen 15 mars 2019.

På bilden t h leder Egon K Allsång på Skansen, 1963.