Det gäller inte bara min egen käpphäst med det långa namnet ”Varför Skriver Och Pratar Så Många Journalister Fel Och Fult?” utan även det faktum att känslosamheter och gränslöshet ofta får för stor plats.
Det är redan sagt i denna blogg att katastrofer och illdåd inte måste dramatiseras ytterligare med ord, bild och dramatik – de brukar räcka till i sig själva.
I dagarna har i flera sådana rapporter ”mannen på gatan” (som givetvis även kan vara kvinna eller vad personen nu väljer att kalla sig) blivit tillfrågad om hur det ”känns” inför brott eller olyckor. Många svarar att de blivit ”berörda”. Nu kan inte undertecknad bestämma vad folk bör säga, men låt oss låtsas att det ginge! Då skulle jag önska att de inte blivit hjärntvättade av kultur- och underhållningsjournalistiken som pratar om verk som ”berör, berör” och ”berör”.
Brukade inte obehagliga upplevelser göra människor ”illa berörda” eller just ”obehagligt berörda”. Vad är det då som gör mig illa till mods? Jo, att såväl mord som vackra saker ”berör”. Jag tycker om nyanser som hamnar rätt. Frågan är om detta berör någon mer än mig (”jag”, då, för den som så önskar).
