onsdag 28 juni 2023

Hur långt kan man anpassa ett språk till den "rådande" samtiden?

”Fäderna”, skrev jag i gårdagens inlägg. Men det skulle nog varit ”fädren”, säger en känsla som inte går att förstå utan djupa kunskaper i äldre svenska. Låt mig ändå säga ett par ord om dessa fäder innan någon ringer till kränkhetsmyndigheten.

Märkligt nog störs inte undertecknad, en ärkefeminist, av  vissa äldre könsbetecknande ord och begrepp. I dag byts ofta bokstavskombinationer som uppfattas felaktiga mot andra kombinationer som nästa generation i sin tur kommer att byta ut.

Det står varje enskild ”språkbrukare” (gud, vilket fult ord) fritt att välja glosa, men kanske helst diskutera saken med dem som reagerar. Varför inte gå på djupet med fördomar och vad-det-nu-kan-gälla i stället för att vispa runt dem på ytan.

”Fäderna/fädren” tolkar jag välvilligt som släkten (nu menar jag släkten och inte släkten, en uttalsdistinktion som får tas upp en annan dag). Inte ens det obestämda pronomenet ”man” får mig upprörd. Att ändra det till ”en” i subjektsform ställer till grammatiska problem och är i vägen för riktiga diskussioner om genus o dyl. De samtalen ska dock inte bedrivas i denna motsträviga blogg som rör sig i språkfrågor med klackarna djupt ner i backen.

Det har under åren rått oenighet om det som står på Vasaloppets målportal: ”I fäders spår för framtids segrar”. Läs i Språkrådets ”Frågelådan” om den saken. För egen del anser jag denna ”sportfråga” mindre upprörande än när klädsel för kvinnliga idrottare bestäms av gubbar och då blir ungefär vad man tror.


PS T o m Institutet för folk och språkminnen skriver på ett ställe om ”Ortnamn i fäders spår”, men ”Ortnamn i fädrens spår” på ett annat