”Det här ska du få äta upp” har fått en betydligt djupare innebörd

Ofta befinner jag mig i en loop, cirkelbana, kan en svensk kalla den – jag hamnar hos mig själv när jag med ljus och lykta letar efter någon annan som intresserar sig för samma slags språkbruk, samma begrepp och uttryck som dem jag (vanligen) ställer mig frågande inför. Vid nätsökningar hamnar jag allt oftare i min egen blogg. Typisk rättshaverist!

Det kan hända att det går för mig som för ormen i en sån där fyra-rutors-teckning jag såg en gång. Den liknelsen får läsaren förstå bäst läsaren vill! Se den som ett uttryck för ensamhet: är det bara jag som stup i kvarten drabbas av språkliga förskräckelser? Eller finns ens likar bland dem som ännu inte begynt nyttja internetet? Kanske – troligare –  är de döda.

Lite smådesperat spanar jag i kristallkulan efter det språk som ska användas i framtiden – med tanke på hur det talas idag: ”Vi måste ta fram åtgärder för att ta tag i situationen här och nu”. Eller så säger någon: ”Det här påverkar folks vardag as we speak”.

De senaste exemplen yttrades av tongivande personer, politiker, journalister eller andra som från diverse ansedda positioner talar till folket.

Den sista meningen, kommer från en ung person som tillfrågades (ute på gatan, av radioreporter) om sin åsikt angående att så många blivit besatta av det egna utseendet: ”Du är en person i världen, gör din sak”. Jag tror han menade: "Äsch, folk får väl göra vad de vill". Men nog låter det MER? Existentiellt-poetiskt, liksom.  

Många är de som i sin iver sveper in sig i en alltför bjärt språkdräkt

I sanningens namn: undertecknad har i sin ungdom ägnat viss tid åt studier, en del ämnen mer, andra mindre. Bl a ett par språk med tillhörande språkhistoria, fonetik och vad-det-nu-var. Till detta får läggas den värsta och bästa erfarenheten av allt: flera års arbete som korrekturläsare.

Men studierna (och snart även jobbet) begicks i den grå forntiden och annat grått, de små hjärncellerna, har vissa problem med SINA erfarenheter. Mycket är väck.

Men den som ger sig fan kommer att själv kunna dra slutsatser av de språk den begagnar sig av. På denna plats brukar bloggaren ägna sig åt utfall mot det myckna, och larviga, förbildligandet (hittade på ordet i detta nu!) av konkreta, verkliga, gripbara, materiella, o s v, o s v, uttryck.

Visst har förfarandet pågått under hela vår språkutveckling, men varför fåna sig och liksom tautologisera (slå upp det i SAOB, haha!!) något som redan är tydligt och – just – konkret?

Exempel på fjantiga uttryck är (ur den VERKLIGA världen) ”Vi tänker att specifikt göra så här” resp ”Hur vill du konkret göra?” Vad sägs om ”Vi tänker göra så här” resp ”Hur vill du göra?”

Den som specifikt och konkret kan förklara vad dessa två ord tillför i meningarna ovan vinner en resa till yttre rymden. Bara för att få lite omväxling till den inre rymd som verkar trång.

En släkting som stickar mycket har specifikt och konkret gjort denna vackra sjal

En uppvisning i rappakalja om drägg, avskum och annat patrask

Det som kallas språkvård har blivit mera av ordskoj och ploj (jojo, det är ett gammalt slangord), etymologiska utgrävningar och flabb åt vad människor sagt förr. Själv hyser jag en önskan om – det anses väl pretentiöst, förstås – RIKTIG (förlåt då, för fanken) språkvård: normering, råd och förklaringar. Alltså något mer än ”tja, så här verkar det som om man säger i dag”.

Bloggen sörjer det språk som försvinner, de mängder av variationer på svenska som kan användas för nuvarande slentrianöversatta uttryck som ”det såg jag inte komma”. Jag tar inga fler exempel, bloggen är proppad med såna här frasbyggstenar som håller på att konstruera om människan till en förutsägbar pratmaskin. Därmed underlättas även hopkopplingen av henne med artificiell s k intelligens.

Det var en lång ursäkt för att ändå dyka ner i ett kul ord (som användes i bloggen häromdan): rappakalja. I den artikel som skrivits (1956) om ordet i SAOB ges som första beskrivning: ”finskt dräggblandat svagdricka; äv. (numera föga brukligt) dels: dåligt svagdricka, dels allmännare: osmaklig eller usel (alkoholhaltig) dryck”.

Först längre ner kommer synonymer som ”struntprat, galliamatias, dravel”. En svensk av i dag undrar kanske över ”dräggblandat”. Slår man då upp ”drägg” är första förklaringen (skriven 1922) ”grums m. m. som sjunker (sjunkit) till bottnen af en vätska”.

Längre fram får "drägg" även beteckna personer, och här finns synonymer som ”slödder, afskum, patrask”. Man får känslan av att invektiven i vår tids sociala medier är ganska fantasilösa och upprepade, men i SAOB finns som synes att ösa ur!

En historia om hur lätt det kan bli pannkaka av en berlinare

Nä, inte blir det någon upplösning som det skrevs på denna plats i går, bloggen sysslar med gnällande, gnölande och gnetande. Däremot måste sägas att en del av det eftermäle om Svanberg (se i går) som återges på Wikipedia är orättvist. Där står att ”den olycksaliga och stötande felsyftningen inte endast förrådde en bristande språkkänsla, utan…”

För det första är frågan om ”felsyftning” är rätt ord, och för det andra, men viktigare, vore det intressant att veta hur många svenskar som har ”språkkänsla” nog att undvika en sådan rätt blygsam fadäs. Njuggt av svensk och utländsk press att vilja misstolka: det krävs mycket lite fantasi och tolerans för att förstå vad Svanberg, med annat modersmål i botten, avsåg.

Något liknande som blev felaktigt uppblåst var en mening yttrad av John F Kennedy i Berlin 1963. Den har gått runt som en slags vandringssägen sedan dess och en massa icke-tyskar har skrattat åt utsagan ”Ich bin ein Berliner”. De har antagligen snappat upp att ett bakverk i Tyskland kallas Berliner. Men det har också olika namn i olika tysktalande områden. Bl a kan det heta Pfannkuchen – underligt för oss, för det ser inte ut som en pannkaka!

Man skulle kunna göra likartade skämt på svenska med ”finska pinnar, parisare, napoleon”

m fl. Beträffande Kennedy-talet tycks dock Wikipedia ha på fötter. En googlesökning på ”Ich bin ein Berliner” ger en hela historien. Som i sin tur är en bra illustration till vad alltför tvärsäkra personer kan ställa till med.

Är det mindre hemskt att vara en vanlig människa än en liten?

Man är en känslig själ. Det är inte bara vissa intryck som känns plågsamma: många uttryck träffar tjuriga synapser i ens hjärna. Så är det exempelvis med en ordkombination som började användas för några decennier sen: ”den lilla människan”.

Det skorrar felaktigt, fast visst fattar man att det är en smaksak och har som allt annat med inlärning och/eller vana att göra. Själv känner jag alltså samma ovilja inför det uttrycket som inför ”småfolk” (se igår). Och även om det låter lika illa för många framhärdar jag med ”den vanliga människan”, som alltså i mina öron inte har ett uns av nedsättande klang.

Svårt det här. Men man är inte ensam om starka känslor inför dessa formuleringar. Vid en sökning på ”den lilla människan” dök en hel konversation från 2010 upp på sajten Language Log. Den tycks ha satts i gång av ett uttalande på engelska från Carl-Henric Svanberg, en tidigare svensk styrelseordförande för BP.

Vagt dyker ett minne upp av en storm kring detta och nu är det lätt att skaffa sig en bild av hela ”fadäsen” på nämnda sajt (som skrivs på engelska). Dock är det svårt att i bloggen försöka summera den livliga debatten om vad språkliga misstag kan ställa till.

Annars mycket sträng och stelbent i den här typen av frågor anlägger jag en betydligt mildare inställning än vanligt. Läs den spännande upplösningen i morgon!

Det dräller av diverse smått folk såväl under som över jord

Det är ofta man förvånar sig själv med att använda ord man inte vill. Men så är det ju även med mat, dryck, godis och alla slags rusmedel. Det står nedskrivet även i bibeln (där det mesta av mänskliga tillkortakommanden och deras motsatser är noterade): ”Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag”.

Nu undrar förstås någon över vad undertecknad åstadkommit för ont. Jo, använt ordet ”småfolk” i förrförrförra inlägget. Det är inget fel på uttrycket i sig, men min stränga och strängt personliga vokabulär ska skötas på rätt sätt.

Denna gång finns inget stöd att hämta i någon av de tre största ordböckerna. De tramsar alla på med att det har fler betydelser: barn, s a s vanliga människor (med tillägg ”något nedsättande”) och små sagoväsen som vättar, älvor och tomtar.

I det egna huvudets ordlista finns inget ”småfolk” i betydelsen ”vanligt folk” – som jag hellre använder (andra värjer sig mot det). Men den stränga ordvakt som slog till efteråt fick mig att även kolla Wikipedia som beskriver ”småfolk” som ”små, ofta människoliknande väsen i sagor och folktro. Exempel är tomtar, dvärgar, di sma undar jordi, leprechauner, vättar, pysslingar och annat oknytt”.

För en kort stund är man i fas med tiden.

I dag ska vi omfamna såväl dramer som silor, radior och temata

Till gårdagsdrapan hade jag egentligen tänkt tillägga vad som stod på en av de tv-sidor som skickas till landets alla tidningar från TT. Där kan man lätt få stoff till en sådan blogg som du läser just nu. Oftast är det beskrivningar av tv-program som körts genom någon gratis översättningstjänst som lockar fram de största skratten.

Följande exempel hör inte till de värsta, men räcker för att vissa ska studsa: ”Omfamna mörkret med välgjorda draman”. Det där satans ”embrace” har gjort sitt intåg i svenska (fast översatt) och får oss nu att hålla om mycket mer än kärestor och barn. Egentligen låter redan frasen ”omfamna mörkret” i sig som ett drama.

Men ”drama” heter ”dramer” i plural. Osäkerheten är stor vad gäller en hel del tvåstaviga ord som slutar på vokal. Och reglerna är inte samstämmiga, för ett språk är ett levande väsen som beter sig olika under olika tider. Kanske är det ordet ”tema” i plural man far efter – ”teman” (här skriker några äldre läsare av annan bildningsgrad än min: TEMATA!).

På samma sätt är det med ett ord på -o, ”solo”, det heter ”solon”. Dock får ”silo” tråkigt nog -r i plural. Liksom ”radio”, vilket förresten är trestavigt.

Det här har, tror jag, att göra med de språk orden kommer ifrån och man får helt enkelt bekväma sig med att lära sig pluraländelserna utantill. Annars kan man slå upp i ordböcker och kolla. Eller börja jobba på den avdelning som skriver tv-sidor på TT.

Hussäljarbranschen tar även klivet in i meningsbyggnaden

Det är naturligtvis dumt att dra in reklamvärldens språk i bloggen, men det är också svårt att låta bli. Även om huvudsaken för all annonsering är att fläska på för få sälja vad det nu är man säljer kan det överarbetade ibland ljuda alltför högt.

En mäklarfirma drämde i med ”Vi förädlar förtroenden”. Hur en såpass jordnära verksamhet vill ragga kunder med en så eterisk slogan är en gåta. Nytänkande inom meningsbyggnad får man väl kalla detta. Man kan känna förtroende, man kan svika förtroenden, men hur i helskotta förädlar man dem?

Nästa exempel på reklamtext är om möjligt värre. I den fick en person i hälso- och sundhetsbranschen utbrista: ”Jag älskar att hälsa är multidimensionellt”. Meningen har ungefär samma grammatiska relevans som ”jag tycker om att vatten är gott” eller ”han gillar att solsken är underbart”. Rappakalja, med andra ord.

Den som vrider på en kran kan ha turen att få ljummet vatten

Jag skrev häromdan att hur en och samma person i en radiointervju sa en och samma mening om och om igen: ”Vi måste bygga lösningar”. Det ska väl gå, man har ju lyckats bygga en ny människa genom att kvadda hennes språk.

Det har pågått länge. Drar mig till minnes en del tidiga attacker vi utsatts för under årens lopp, ofta i samband med utbildningar och kurser på jobbet, bl a företeelser som kallades ”inspirationshelger”. Synd att bara klaga, det bjöds ännu friskt på den tiden (minnet är från 90-talets början) och man kostade på även oss som tillhörde småfolket.

Bild: Momentmal, Pixabay

Efter ett föredrag av en sån där inspiratör frågade en kompis vad vi lärt oss. Det enda jag kom ihåg var något vagt om lösningar och flöden som kunde jämföras med en vattenkran. Talaren höll en lång utläggning om varmt vatten som kom flytande i ett rör och kallt i ett annat. Man vred på kranen så att resultatet blev ljummet vatten. Det är allt som stannat i minnet. Hur detta skulle tillämpas på vår arbetssituation har jag tyvärr glömt.

Vattenkunskap i all ära, men tydligare är staren av en livslång skepsis mot det blommiga och överlastade bildspråk som används för att fördunkla människors enkla men i grunden kanske klipskare tänkande.

De som önskar va´ unik blir de andra mycket lik!

Varför sprider sig de färdiga fraser som omtalades i förrgår så fort? Tänker på meningar av typen ”vi har landat i ett beslut” och liknande. Nu ska jag svara på det.

Det tycks som om många människor anser att det där språket låter bra och modernt, kanske rentav statusaktigt. Nåt sånt måste ligga bakom – det grasserar ju som värst i vissa utvalda kretsar, tycks det.

Kanske det i sådana sammanhang uppfattas som ”eget”, unikt och nyskapande. Lattjo, eftersom vi som vänder oss mot det uppfattar den typen av språkliga ansträngningar som lite komiska. Man kan jämföra de konstgjorda yttrandena med det som händer när barn ska namnges. Många föräldrar vill vara originella och hitta ”namn som inte alla andra har”, men är ovetande om att de redan är påverkade av film- och underhållningsvärlden eller vad det nu kan vara som flyter runt i en digital tillvaro.

När ungarna nått skolåldern brukar de inte vara ensamma om sina originella namn utan får skolkamrater som också heter Silver-Gullan, Stjärnöga eller Månkorp.

Det är nog av samma anledning klichéfraser dyker upp i språket: I stället för att skapa en unik mening – som alla kan – väljer man sådant som ”vi har lyft upp frågan på bordet”.

Uttalet ”instutition” är vanligt, men varför säger ingen ”instutit”?

Den 4 november förra året tog bloggen upp uttalet av destination, restriktion och statistik. Det blir ofta fel: destenation, restrektion och statestik. Och p g a detta feluttal stavas de också fel, med ett e där det ska vara ett i.

Inget att bråka om så länge det inte når in i talade medier. Pricis (nejnej, det var med flit) den typen av ord brukade förr varnas för inom medier och sammanhang med talade budskap. Nu inte längre.

Nyligen ondgjorde jag mig över diverse uttalsmissar i en ljudbok och tog då upp den ursäkt man alltid kan anföra: Det är lätt hänt, de flesta av oss gör såna här fel, etc etc. Så sant, men inte upprepade gånger!

Dagens exempelord uttalas kanske lika ofta fel som rätt: ”institution”. Samma här som med restrektionen, destenationen och statestiken: ofta ser man det även stavas ”instutition”. Det var väl självaste hin håle! Är inte problemet välkänt? Varför tränar då inte uppläsare och gärna även de som arbetar på någon slags institution på ordet? En kortvariant är ”institut”, varför säger då ingen nånsin ”instutit”?

Söker man på ordet felstavat får man sig en rolig stund. En av träffarna lyder: ”Translation of «instutitio­n» in English language: «institution»”. Det är ingen idé att dra några slutsatser av detta. Annat än att det  ju är bra att det blir rätt på engelska åtminstone

Det svenska språkets nya gestalt är stel, klumpig och fyrkantig

Intresserar man sig för språk innebär det inte nödvändigtvis att ens grammatikkunskaper är nåt vidare. Jag vänder mig ofta med frågor till dem som begriper det abstrakta bättre.

I skolan var det svårt att skilja på ordklasser och satsdelar tills nån klyftig person förklarade att ordklasserna är språkets byggstenar och satsdelarna beskriver sättet man fogar dem samman på.

Nu börjar vårt modersmål likna vilket fuskbygge som helst. Otaliga varianter för att forma svenska meningar försvinner p g a den nya blockpolitiken, höll jag på att skriva. "Blocken" utgörs av omtuggade fraser i stil med ”vi måste bygga nya lösningar, han lyfter frågan, vi ska titta på det här, hon lever sin dröm, de såg det inte komma”. De har satt sig i hjärnbarken på folk och i samma bark kretas ett oräkneligt antal personligt formulerade meningar bort.

Orden – de gamla byggstenarna – som skapade språket förr (till för några decennier sedan!) blir färre, de nya "blocken" fler och mer fyrkantiga. Så mycket går att märka utan att förstå grammatik.

Det är inte bara så att det fattas och saknas, det skaver dessutom

För att säga något avslutande om de två senaste inläggen som handlat om språk i sorgesammanhang: personligen tycker jag rätt illa om en mening – ”han fattas mig” – som kapats från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Men ingen kan äga orden, och Astrid L har i sin tur lånat uttrycket från en vän som formulerade saknaden efter sin syster på så vis.

När jag ser meningen nedskriven brukar jag fundera över varför den känns konstig. Den ålderdomliga anstrykningen skrämmer inte den som p g a relativt hög ålder gratis fått med sig en mängd brottstycken ur bibeln: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”. Men ändå.

Nu är förstås människors känslor inför ord olika, men uttrycket låter för passivt, alltför konkret: som i ”det fattas en bit i pusslet”. Och trots att man även kan använda ”saknas” i samma exempel, är det något i sorgeuttrycket som ”skaver” – det sista förresten i sin tur ett ord som överanvänds på kultursidor.

För kanske min stränga språksyn gäller citat som åker runt som legobitsformade modeuttryck? Men det var jag själv som sa för ett par inlägg sen att sorg icke kan mätas eller graderas. Något kanske fattas mig å huvudets vägnar, vad är det jag saknar?

Poliser som hutar åt vad DE kallar språkpoliser bör ha på nöten

Språkproffsen är sällan lika dogmatiska som undertecknad. Det går delvis att förstå. Men det är provocerande att alltid knuffas in i de s k språkpolisernas hörn bara för att man inte med sin lenaste röst alltid säger att ”brukarna bestämmer” eller ”huvudsaken är att man förstår”.

Nyligen skrev ett sådant proffs i en krönika att ”språkpoliser bör lämna sorgen i fred”. Det gällde de fraser folk använder för att beklaga en medmänniska som i samband med t ex dödsfall drabbats av sorg och förlust.

Jag har en hel del åsikter om språk i alla möjliga sammanhang och dem vill jag gärna lufta. Det innebär inte en lust att förfölja, håna eller smäda s k vanligt folk för deras språkbruk. Nog för att man kan låta ilsk och irriterad emellanåt, men huvudsaken med denna blogg är att kritisera en ALLTFÖR följsam ”språkpolitik”. Den berövar detta ”vanliga folk” ett modersmål som alla i Sverige bör ha tillgång till.

Att kalla dem som hävdar visst ordbruk för språkpoliser är njuggt. Jag tror även att de av oss som drabbas av epitetet inte skulle polemisera i sammanhang där människor drabbats av svåra händelser. Men diskutera saken bör väl för tusan vara möjligt utan att ständigt få nerkört i halsen vad svenskar sagt 1689, 1748 eller 1802? 

Det vore väl bra om ett visst språkbruk hölls skapligt konstant i ett par decennier, åtminstone? Och återigen: Om man ska använda sig av alla tiders (hahaha, jag menar inte det ”alla tiders!” som rollfigurer i en 40-talsfim kan utbrista!) språkbruk får vi ett sjå. För då måste vi slå i etymologiska ordböcker för att begripa vad kompisen/grannen/svågern säger.

Den som lämnar jordelivet bör så få göra med namnet rättstavat!

Vi var några som talade om språket i dödsannonser. Angående detta har jag som gammal korrekturläsare kvar mycket som sitter i ryggmärgen. På den tid som formade min stränga språksyn läste vi även korrektur på alla slags annonser.

Bakom denna noggrannhet hos dåtidens tidningar stod inte bara människokärlek utan även ett mått av snöd vinning. Annonser var dyra. Blev det fel i dem fick de oftast "gå om".

”Motläsning” var gängse arbetssätt: en av oss läste och korrigerade, den andre följde med i manuset. Dödsannonser behandlades extra noga. Sörjande sattes upp efter en mall: den/de närmaste med namnen i versaler, näst närmaste i halvfeta gemena. Därefter de med ”spärrad” text (mellanrum mellan bokstäverna) och slutligen, med s k brödtext, oftast "släkt och vänner".

Den strikta uppdelningen borde ha varit förlegad redan då: som om sorg kan graderas! Men än gäller att annat blir korrekt. Så t ex stavning av namn, de datum och årtal kunden valt att ha med. Eventuella diktrader ska vara rätt återgivna liksom författaren till dem om en sådan finns.

P g a denna erfarenhet kan jag en massa dikter utantill, såväl ”riktiga” som det allmängods man brukar använda i sammanhanget. Och inte bara det, för evig tid (mja, innan minnet blir svagare) vet jag att författaren och poeten Alf Henrikson stavade sitt efternamn med ett (1) s.

”Tack så hemskt mycket, varsågod” och ”äsch, det var väl inget”

Här kommer en repetition av sbråkmakarens kritik av det nya sättet att svara när någon säger ”tack”. Det sker mest i butiksmiljö och liknande: Man betalar, tar sin vara och säger ”tack”. Då kan expediten säga ”ingen fara”. Det får mig alltid att undra.

 
”Ingen fara”, har man brukat säga när en person tackat för hjälp eller en tjänst som s a s legat lite utanför det vanliga, t ex ”Tack så mycket (för att du hjälpte mig med bagaget)!

 
Då är ”ingen fara” på sin plats som ett litet avvärjande ”äsch, då, det var väl inget”. Annars är bästa svaret på ett ”tack” det gamla hederliga ”varsågod”. Väljer man att svara ”ingen orsak” gäller detsamma som för ”ingen fara”, det blir liksom lite väl stort svar på ett enkelt tack.

 
”För all del” är en annan variant som kan vara svår att få till på ett bra sätt. Minsta glidning i rösten kan få en att låta spydig fast det inte är meningen. Men allra värst är nog (när jag nu tänker mig in i alla dessa svar på ett ”tack”) ”du är välkommen”, en direktöversättning av det ”varsågod” som på engelska heter ”you’re welcome”.

 
Eller vad vet jag? Den som till äventyrs tycker att inlägget innehöll mycket snack om ingenting kan titta på English with Lucy på Youtube, avsnittet DO NOT say ”you’re welcome”!

Om man är osäker på ords uttal finns hjälpen inte långt bort

I går utlovades nya klagomål på en medmänniska. Samtidigt förklarades att det inte går att vänta annat språkbruk än det som går runt i samhället utan att någon bryr sig.

Men man kan förvänta sig en – om uttrycket tillåts i det här %#*&-a landet! – mycket god språkbehandling av vissa yrkesgrupper, i det här fallet uppläsare av ljudböcker.

Det går förstås att ursäkta läsmisstag som ”följdaktligen” för ”följaktligen”, men just det ordet är välkänt p g a att det ofta blir fel. Språkrådet skriver att det stavas som det gör för att ”det hör ihop med verbet följa, inte med substantivet följd. Följaktligen bildades ursprungligen till det tyska volgachtig, av volgen ’följa’.”

Att uppläsaren säger ”universiell” fast det säkert står det korrekta ”universell” i boken är säkert också en följd av att det blivit ett alltför vanligt fel. Andra ord på ”-iell” stör: ”speciell”, t ex.

Försökte förstå huruvida man får hjälp eller stjälp av engelska, men så enkelt var det inte. ”Universell” heter på engelska ”universal” så i-et kommer inte därifrån – som fallet är med ”speciell-special”.

Konstigt nog sa den annars mycket bra uppläsaren även ”hiarki” för ”hierarki”. Det skedde många gånger, så det var inte ett enstaka snubblande. I Svensk Ordbok, SO, ges två uttal: ”hierarki” och ”hirarki”.

Om man är osäker på ett ords uttal går det alltså att finna sådant i vanliga ordböcker. För fackfolk finns bl a det jättetjocka Norstedts svenska uttalslexikon med 145 000 ord!

Den av oss som inte åstadkommer språkfel ska inte snacka

Den här bloggen består av väldigt många klagomål på nutidens svenska språk, hur det skrivs och hur det talas. Tendensen att det börjar bli svårare att förstå skrivna och talade meddelanden är skrämmande.

Det beror dock inte på att individer allmänt sett blivit dummare, nonchalantare eller ointresserade. Anledningen till det torftigare och svårförstådda språket är att det inte värderas som det viktiga verktyg det är.

Fort ska allt gå. Säljas ska såväl ting som idéer. De som känner att de inte hänger med i denna världens snabbhet gör allt vad de kan för att inte verka bakom i dubbel bemärkelse och har då lättare att acceptera halvspråkighet.

Och barn som inte undervisats på allvar i sina modersmål, inte haft en omgivning som brytt sig, där föräldrar, skola, tidningar, radio och tv inte lagt sig vinn om ett bra språk – hur ska de lära sig? Men även de äldre av oss som utsatts för kraftfullare språkinnötning kan stöta på patrull. 

Före talsyntensens genombrott jobbade jag lite med inläsning av texter för synskadade. Det var lärorikt. Emellanåt läste jag fel och tvingades redigera bort eländet. Vid sökandet efter felläsningen var det lätt att hitta andra misstag: konstiga betoningar eller annat man klantat till. Trots känslan i förstone av att allt flutit på felfritt.

Jag bara säger det. Som en ödmjuk inledning till nästa klagomål på en medmänniska.

Alla vi självutnämnda språkliga rättesnören har det inte så lätt

Det är knappast rimligt att känna till alla ord som ingår i ens modersmål. Ändå är det rätt vanligt att folk (undertecknad hör dit) anser att det de själva behärskar är det korrekta måttet på en godtagbar ord- och grammatikkunskap.

En kompis har för vana att ”förhöra” en på ovanliga ord och suckar lite menande om man inte känner till dem: ”Oj då, KAN inte du det här?”

Häromdan tvangs jag fråga mig själv: Va, har inte du hört det här nån gång? Det gällde ”vraka” som användes ensamt. Sammanhanget var en diskussion i dagarna om vad som ska hända med en känd Vilksteckningen. I texten stod: ”Det står förstås Moderna fritt att ändå vraka den”.

Man förstår givetvis att ”vraka” betyder ”rata, döma/sortera ut, förkasta”, men jag har bara hört/sett verbet i förbindelsen ”välja och vraka”.

Men trots egna tillkortakommanden vill jag ändå påstå att det finns en vits med att svensktalande strävar mot (och då menar jag egentligen ”för”, men det heter ”sträva mot”) ett normerande språk. (Amen guuuud så nittonhundrafemti, säger kanske någon.)

Det är väldigt gott om bilder som inte visar dem texten handlar om

Usch, så tråkigt att hela tiden hänvisa till sig själv, men det kan inte hjälpas. För ett par dar sen skrev jag om det komiska med bilder av personer som ”inte har något med texten att göra”.

I dag var det en av våra allra största tidningar som i en bildtext skriver det förklarande (mja): ”illustrationerna visar inte någon som vittnar i texten”.

Den textraden är inte direkt glasklar. Men man bör inte anklaga någon som jobbar i en bransch där allt måste gå fortare än blixten. Det görs inte här heller. Det SKA finnas skyddsnät. Andra ögon än en skribents eller redigerares bör se över sådant som ska publiceras.

Vad som är konstigt med bildtexten? Ja, jag har inte alltid på fötter när det gäller att beskriva felaktigheter grammatiskt, men i många fall kan jag, precis som många andra med svenska som modersmål, konstruera en mer korrekt variant: ”Personerna på bilden visar inte någon av dem som vittnar om missförhållandena på spelbolaget”.

Att de skrivs om ”i texten” förstår nog de flesta läsare. Själv undrar jag fortfarande över alla bilder som ”inte visar” någon. Är det inte bättre att strunta i såna genrebilder? Att det handlar om människor begriper vi ju.

Bättre än att göra brott och åtgärder är att göra en promenad

Kom ihåg begå, skrev jag igår, och här ska bli mer om verbet i fråga. Det betyder ungefär detsamma som ”göra sig skyldig till, ge upp­hov till” och används vanligen i negativa sammanhang: ”​begå brott/miss­tag/”självmord”.

 
De nyss nämnda hör till de fasta uttryck, s k idiom, som är i gungning. Man hör allt oftare ”ta” eller ”göra självmord” Även det självklara ”ta en promenad” har börjat pillas på och i stället bli ”göra en promenad”.

 
För den som är i, låt oss säga, 70-årsåldern känns det omöjligt att haspla ur sig den typen av konstruktioner. Lika främmande är att höra vår tids ”språkvetare” resonera kring fenomenet. Följande är från 2009 och radioprogrammet Språket:

Ta självmord betraktas fortfarande som ungdomsspråk, men ungdomar blir äldre och det är fullt möjligt att uttrycket kommer att ta sig in i allmänspråket. Man kan jämföra med ta beslut som ofta ersätter det äldre fatta beslut. Utan att någon fattat beslut om det, har ta beslut blivit det vanligaste uttrycket.

Ta har helt enkelt fått en utökad roll som funktionsverb. Det kan då ersätta äldre funktionsverb som fatta, begå, vidta (åtgärder). Verben fatta och begå har inte någon egen betydelse i fraserna fatta beslut och begå självmord. Deras uppgift är kort och gott att göra uttrycken till verbfraser.

Varför retar sig så många på ta självmord men nästan ingen på ta beslut? Gissningsvis för att det är vuxna som säger ta beslut men ungdomar som säger ta självmord.

Ett inlägg fullt av (eller fyllt med) truismer, klichéer och plattityder

En enstaka individs språkliga makt är inte mycket att hurra för. Det enda man själv kan göra (om man är intresserad) är att lyssna på hur de talar som man sätter något värde på. Vars och ens språk skapas vidare av dem som skriver. Och om ords och meningars innebörd tilltalar en och/eller låter vettiga anammar man dem antagligen.

Det är väl så här livet begås (kom ihåg verbet ”begå” till nästa inlägg). Själv kan jag varken tala, skriva eller förstå fotboll – ja, utom bollen själv då, den sägs vara rund*. På samma sätt som folk pikar mig för språkjox pikar jag dem som gillar att joxa med trasan. Eller än värre: tittar på andra som gör det.

Det är så här vi människor får träna oss på förståelse, ödmjukhet, empati (detta söndernötta ord) och en massa annat fint. Vi måste acceptera andras intressen (om de inte är rent skadliga).

Vad gäller fotboll verkar regler vara viktiga. En författare som skrivit ett stort verk om människan (Sapiens), påpekar att fotboll kan spelas av individer som inte talar samma språk: regler åstadkommer detta.

Nu tycker jag, min tråkiga fan, att detsamma borde gälla all världens språk. Om de som använder dem respekterar sina olika modersmåls viktigaste regler är det en bra förutsättning för att språkanvändarna ska förstå varandra.

* Nu sket sig jämförelsen direkt, plötsligt kom jag på att alla fotbollar inte är runda...

Vad är det man säger? Jo, för mycket och för lite skämmer allt!

Det händer att vissa formuleringar låter jätteroliga. Tycker jag, medan andra inte reagerar alls. De är inte direkt fel, men blir kul av andra skäl. Det kan t ex gälla när tidningsartiklar om svåra ämnen ska illustreras och man använder en s k genrebild på människor. Då brukar bildtexten lyda: ”Personerna på bilden har inget med artikeln att göra”.

 
Min första tanke är: ”Men varför är de då där? Och vilka är de?” Förmodligen revolterar hjärnan mot det moderna och överdrivna behovet av bilder. De flesta läsare kan förstå om en del vill vara anonyma när det gäller känsliga saker. Och de flesta av oss klarar av en personbeskrivning som ”Sven, 54”, eller ”Lena, 23”.

I vilket fall som helst är den där formuleringen så vanlig att en del redigerare vill skoja och skriver sådant som: ”Katten (trädet, huset etc) på bilden har inget med artikeln att göra”.

Ibland blir den journalistiska strävan ännu roligare. Efter en text om en man som kallades Nils stod det: ”Nils heter egentligen något annat men vill vara anonym i det här reportaget”. (Va? Hur ska man förstå det där? Vadå "men"?)

Det är ett exempel på en nutida vanlig dubbelinformation. Det är nämligen så att ”Nils heter egentligen något annat” räcker bra. Det som skapar det lite smålustiga är men-et. Läs meningen igen: Nils heter nåt annat MEN vill vara anonym.

Ändra men-et till ett OCH. Då låter det inte längre knäppt. Exemplet visar tydligt hur noga man bör vara med språkets minsta beståndsdelar för att förhindra ofrivilliga småskojigheter.

Fisken som kanske först legat i nätet och nu ligger på detsamma

En sån där öron- eller hjärnmask som omtalades i går dök upp häromdan och vevade på, oavbrutet. Den var på sydtyska, och en reminiscens från ett tidigare liv. Dessutom aningens mer arbetad textmässigt än Goddagvisan eller den om loppans gång, men inte så att det stör. 

Bild: Ylloh, Pixabay

Den börjar ”Schau hi, da liegt a toter Fisch im Wasser, den mach ma hi”. Översättningen blir ungefär ”Kolla, det ligger en död fisk i vattnet, den har vi ihjäl!”. Sen kommer en refräng plus upprepning av huvudversen, mycket mer händer inte i låten.

Som så ofta med den här typen av slagdängor är melodin mycket bekant, men man vet inte varifrån. Tursamt nog ligger den dubbeldöda tyska fisken på nätet och originalet gick lätt att luska fram. Det heter Funiculi, Funicula*, en italiensk sång som skrevs 1880 (text Giuseppe Turco, musik Luigi Denza) till invigningen av en bergbana på Vesuvius. Melodin hör, som sagt, till det musikaliska allmängodset och är välkänd för många. Särskilt ämnad tycks den vara för operasångare och på Youtube går det att hitta många varianter.

 

* Bergbana (linbana) heter funicolare på italienska

Rätt ner i barnvisor, låtar med svordomar samt repetitiva sånger!

Det finns en slags ordglädje som inte alla delar: det kan röra sånger som ”loppans stolta gång på rullgardinen” (bloggen 19 juli). Det är lätt att få dem på hjärnan. Oavsett vilken slags musik som slår sig ner där kallas fenomenet öronmask, eller som Wikipedia så pedagogiskt beskriver så här: "Öronmask eller hjärnmask är ett stycke musik som fastnar i ens huvud så att man verkar höra det, även när det inte spelas."

”Upprepningslåtar” gillas ofta av barn, men även vuxna. Tankarna går lätt till en visa med bara ett enda ord som text och sjungs av Hasseåtage! Ursprungligen är låten (i original Tico-tico) komponerad av José Gomes Abreu (1880–1935) och var en välkänd trallvariant redan innan Hasseåtages Goddag-version.

Det underliga med den här typen av musikstycken är att man inte ens behöver gilla dem – de fastnar ändå och kan plåga den vars huvud de spelas i. Om och om igen. En som borrat ner sig i saken är författaren och neurologen Oliver Sacks, som i sin bok Musicophilia, i svensk översättning Den enarmade pianisten (2009), beskriver öronmaskfenomenet och en massa andra intressanta saker om hjärnans sätt att hantera musik (eller inte).

 
På min barndoms gata fanns några ungar som ”författade” en låt med enbart svordomar. Kanske var det en protest mot stränga åthutningar från föräldrar och lärare när ungarna svor. (Detta utspelade sig i en tid mycket olik vår nuvarande).

 
Barnen sjöng sig igenom musikern Jørgen Ingmanns (1925-2015) stycke Apache med sin egen text ”Jävla förbannade skitfan”. Det går rätt bra – även om man får tvinga in orden med hjälp av lite annorlunda betoning!

Tag och läs! Läsning anbefalles! Av vad? Jo denna blogg, så klart!

I radioprogrammet Ring P1 hörs folk som låter jättesmarta, stendumma, sorgliga, skämtsamma – ja, det blir en bild av landets invånare, helt enkelt. Intressanta är inte bara dessa utan hur man själv reagerar inför diverse fenomen. Här i bloggen bedrivs som bekant inte enbart språkstudier utan även sådana som beskriver det mänskliga (meddelas helt blygsamt).

 
Det var när en person angående något jag glömt utbrast ”skärpning anbefalles”, som jag påmindes om att ”anbefalles” står sig fint vid sidan av ett annat av svenska språkets fulaste ord, ”avslut” (se bloggen september).

 
Det beror på att ”anbefalles” uppträdde i skepnad av moduset imperativ. Detta utsägesätt (som det hette i skolan) används ofta av självutnämnda poliser som ropar ut befallningar till övriga medlemmar av människosläktet. De här uppmaningarna har retat mig sen barnsben.

 
Ofta dyker de upp där de inte bör finnas: i recensioner av litteratur, konst, musik och annat som hör till vars och ens personliga, tja, nästan andliga, smak. När en anmälan av en bok slutar med ”läsning anbefalles” eller det något käckare ”tag och läs”, inser jag att den som skrivit på det sättet och jag inte har samma sätt att begå livet på.

Det blir ingen läsning, lyssning eller tittning för min del. Skribenten har med sin beskäftighet uppnått det motsatta jämfört med vad den önskade. Det är så här språkets makt ser ut. Slarva inte bort detta faktum!

Det var inte i den ruffare filmen Thomas stod ut, utan i en annan

Om saker man hör yttras måste man tänka ”Va?” (Förresten, var tusan ska andra citattecknet sitta? Efter eller före frågetecknet?) Det händer även, ska erkännas, att jag ibland hör fel och att ytterligare koll bevisar faktum. Eller ej.

Här kommer nu ett exempel som lät så konstigt (men sas så tydligt) att jag skrev ner det. Yttrandet är från en reklamfilm för travsport (läs: -spel) och delvis utspelade sig i äldre tid. En röst sa: ”Det var lite ruffare förr”. Sen fortsatte filmen in i moderna tider med travbanor etc.

Exakt den inspelningen går inte att finna nu, ett par veckor senare. Å andra sidan visar en googling att ett antal svenskar använt adjektivet ”ruff” med böjningar som ”rufft” eller ”ruffare”. Man behöver inte vara särskilt språkkunnig för att misstänka att det kan komma från ”rough”. Det roliga i den här kråksången är att någon av dessa användare skriver det självklara – och därvid även rimmar – nämligen att något är ”ruffare och tuffare”.

En vanlig stöld från engelska, alltså. Nu finns ju även ”tough”, men jag tror att vårt ”tuff” ofta kan användas som översättning av såväl ”rough” som ”tough”. Vi har redan ”ruffig” och "rufflare" i svenskan, men med en något annorlunda innebörd: att något är sjavigt, skräpigt eller tvivelaktigt. I SAOB finns ”ruff” endast i egenskap av substantiv, och kan i dessa olika skepnader vara släkt med engelska ”rough” eller ”roof”. Det här visar att man kanske inte ska direktöversätta så himla frejdigt från ett språk och kasta in i ett annat.

Nå. I sökandet efter ordet ”ruffare” hittar jag en annan reklamfilm om trav (på Youtube). Under filmen har någon kommenterat: ”Fasiken så kul att se Thomas G stå ut i denna reklamfilm”.

Min första tanke gick så här: Någon vill berömma denne Thomas G för att han står ut med att göra denna en sån här slags film. Men så här ska det förstås förstås: ”… så kul att se Thomas G utmärka sig i denna reklamfilm". 

Det är på dylika sätt vi går mer och mer vilse i språket. Och tvingas bli tolkar.

Att schablonen 007 ännu röner intresse säger något om nutiden

Nu är James Bond en storhet att räkna med trots att de gängse tillbehören bara ändrats när det gäller tekniken. Beträffande kvinnornas roll är det i stort sett samma lika, även om vissa försök gjorts att putsa till eländet på ytan. Min förvåning över det här går ej att mäta i ord. En kvinnlig recensent skrev bl a följande om filmen: ”Kvinnorollerna har lyckligtvis fått en viss uppdatering sedan den första filmen 1962. De är inte längre ytliga våp, utan yrkeskvinnor som kan hantera både skjutvapen och kampsport.”

Bild: Peggy & Marco Lachmann-Anke, Pixabay

Det här är ett vanligt och olyckligt synsätt. Nu måste vi tillbaka till Bonds och min ungdom på 60-talet: Och min far. ”Kvinnor ska väl inte bli som män heller”, var kommentaren när hans dotter protesterade mot dåvarande (läs: ungefär samma som nu) pinsamt förlegade kvinnoroll. 

På den tiden, för ett halvsekel sedan, saknades ett antal tankar och argument hos mig själv, men nu går det att summera: Det har väl aldrig handlat om att kvinnor ”ska bli som män”? Däremot hade det varit tacknämligt om båda könen behandlats på samma sätt, fått samma bemötande, löner och allt vad man kan förvänta av ett modernt samhälle.

Recensenten har s a s anammat det gamla mögliga manliga tankegodset: om kvinnor kan vara våldsamma och skjuta som en hel karl så har vi tagit ett kliv framåt. Om de dessutom utför dessa hedervärda sysslor med en överdrivet lagd makeup samt är iförda åtsmitande plagg runt en fotomodellskropp – om de ens bär något som förtjänar beteckningen kläder – ja, då har vi verkligen rört oss i en intressant riktning sen 50-talet. Bakåt.

Djuplodande om en dinosaurie som tyvärr levt fler än två gånger

Det är inte bara språket som verktyg undertecknad snöat in på. Nej, all slags kommunikation är intressant som fenomen, inte minst den gigantiska styrning av mänskligheten som nu sker, fast i mångfaldens namn. Och med vars och ens goda minne.

Nej, jag anser mig inte höra röster i väggarna fast det verkligen kommer röster från alla håll och kanter i denna tid. Och med dem en extremt strömlinjeformande effekt. Det finns lika många exempel som myror i skogen, men för tillfället är det en företeelse som fått mig att ramla av stolen flera gånger om dan. Fenomenet heter James Bond, en herre några år yngre än jag själv, fast vi åldrats på lite olika sätt.

Och nu ska sbråkmakaren bli snobbig. Inte nog med min antika språksyn, jag skiljer även på ”nöje” och ”kultur”, sådär som tidningar gjorde fram till 90-talets början. Då vidtog en hysterisk diskussion med åsikter om att inget är ”finare” än det andra. Hur det där med finare kom in i bilden vet jag inte.

Själv lika stor anhängare av Snoddas som delar ut Sjostakovijs produktion dristar jag mig ändå till att kalla Snoddas nöje och ryssen kultur. För det ska man få fan. Vadå ”finare” och ”fulare”, det handlar om olika genrer. Förresten, gick inte folk nyligen runt med en knapp på jackan där det stod ”vi gillar olika”?

Hur som helst har sammansmältningen av kultur och nöje lyckats. Över hövan. James Bond ansågs, om jag minns rätt, redan i min (och hans) ungdom vara en otidsenlig arketyptyp av tydlig nöjeskarakär även om vi var några påklädda brudar som inte ansåg pangpang och avklädda brudar ens platsa på avdelningen ”nöje” .

Tiden har jobbat i pangschisen James favör: Varenda s k kultursida, vartenda s k kulturprogram i radio och tv har i dagarna diskuterat denna schablon om och om igen. Med ”analyser” som vår tids ”kulturetablissemang” kallar dem. S k ”djuplodande analyser” introducerades som omtjatat begrepp i ”kulturvärlden” ungefär samtidigt som djuplodande analyser försvann.

Engelska ord som låter likt svenska kan ha en annan innebörd*

Apropå gårdagsbabblet om det myckna användandet av bildliga uttryck för att beskriva tillvaron: Det är givetvis inget nytt, det dräller av sådana i språket. Ändå känns det nya bildspråket viktigt att värja sig mot. Varför? Jo, för att det låter är töntigt. Och skrattretande.

En person kan – med allvarlig stämma – säga att ”det här har varit en lång och svår resa, men vi har äntligen landat i en bra affär. Andemeningen går fram för en svensktalande, någon med annat modersmål, eller en med livlig fantasi (undertecknad), kan se framför sig en persons långa resa i ett flygplan som nu landat i en trevlig ICA-butik.

Det här bildspråket är tacksamt för tecknare (och Ranelid), som man kan se arbeta med denna typ av fraser som material. I min vokabulär – som i de flestas – finns förstås drösvis: ”Det här var ingen lätt match, Nisse är en glad lax, Köket är stort som ett dansgolv”.

Men lusten att omvandla vanliga ord till något som ska verka mer upphöjt är löjligt stor numera, enligt min åsikt. Dit hör Magdalena Anderssons uttalande om att hennes eventuella utnämning inte vore en ”uppåtsida” för familjen.

Som redan nämnts existerar varken ”uppsida” eller ”uppåtsida” i de största ordböckerna – med ett undantag. ”Uppsida”, är ett av många triviala, hopsatta ord som inte kan få plats i en ordlista. Dock är de självklara. ”Lådans uppsida” avser den konkreta, verkliga betydelsen.

SAOB som är mest täckande har exakt den innebörden i ett modernt exempel (2001): ”Äter muffins upp och ner / med nersidan upp / och uppsidan ner / dom blir liksom godare då.” Någon annan betydelse för uppsida anges inte.

Så ska sådana sidor enbart användas, säger den krävande och kärva sbråkmakaren som rekommenderar en enkel genomgång av olika slags bildliga uttryck i en skrift från Folkuniversitetet i Umeå. Den heter ”Bildliga uttryck. Liknelser, metaforer och idiom”.



*I Merriam-Webster, ges för ”upside” synonymerna ”positive aspect, promise, potential”

Varför bemödar sig inte makthavare om ett icke-klichéartat språk?

Man är inte rätt person att orda om hur folk ska prata när man själv låter som en tjolattjofladdring. Men denna blogg är ett privat utbrott, en hjälplös och desperat vånda över tidens tand som tuggar sönder språket och sen spottar ut fragment av det för mottagarna att sätta ihop till meddelanden.

Sbråk är inte heller en tidning eller radio- eller tv-utsändning som utlovar objektivitet och korrekt språkbehandling – sådant som åtminstone public service bör använda i nyhetsförmedling. Dessa rader skrivs icke av en politiker, myndighets-/maktperson eller någon med ett officiellt och viktigt UPPDRAG.

Nu kommer klaget: en möjlig partiordförande bör inte säga en mening som ”Det finns inte så mycket uppåtsida för familjen om jag blir partiordförande”. Uppåtsida? Va? Va? Va? Inte en enda av våra tre stora ordböcker som ligger på svenska.se/tre/, har med ordet ens.

Inte heller finns den närbesläktade farsoten ”uppsida”. En möjlig partiordförande, tillika möjlig statsminister, måste förstås inte bara använda ord som finns i SAOL eller fraskonstruktioner som listas i Svensk handordbok, men är ju en viktig person som riktar sig till folket i allvarliga ärenden. Och borde undvika den sociala-medier-spridda klichésvenska som blivit gängse. Det gäller fler ”makthavare”. Kanske är det ett försök att verka ”hänga med”. Inget är så förrädiskt, hänga-med-språket är av en flyktig karaktär.

Förresten är ordet ”uppåt” etablerat sen länge, varför inte säga ”familjen blir kanske inte så uppåt om jag…” Det är trist med plattityder och dagsländejargong hos dem som i övrigt tycks vara riktigt kompetenta – som denna möjliga partiordförande.