En kompis har för vana att ”förhöra” en på ovanliga ord och suckar lite menande om man inte känner till dem: ”Oj då, KAN inte du det här?”
Häromdan tvangs jag fråga mig själv: Va, har inte du hört det här nån gång? Det gällde ”vraka” som användes ensamt. Sammanhanget var en diskussion i dagarna om vad som ska hända med en känd Vilksteckningen. I texten stod: ”Det står förstås Moderna fritt att ändå vraka den”.
Man förstår givetvis att ”vraka” betyder ”rata, döma/sortera ut, förkasta”, men jag har bara hört/sett verbet i förbindelsen ”välja och vraka”.
Men trots egna tillkortakommanden vill jag ändå påstå att det finns en vits med att svensktalande strävar mot (och då menar jag egentligen ”för”, men det heter ”sträva mot”) ett normerande språk. (Amen guuuud så nittonhundrafemti, säger kanske någon.)
