Nyligen skrev ett sådant proffs i en krönika att ”språkpoliser bör lämna sorgen i fred”. Det gällde de fraser folk använder för att beklaga en medmänniska som i samband med t ex dödsfall drabbats av sorg och förlust.
Jag har en hel del åsikter om språk i alla möjliga sammanhang och dem vill jag gärna lufta. Det innebär inte en lust att förfölja, håna eller smäda s k vanligt folk för deras språkbruk. Nog för att man kan låta ilsk och irriterad emellanåt, men huvudsaken med denna blogg är att kritisera en ALLTFÖR följsam ”språkpolitik”. Den berövar detta ”vanliga folk” ett modersmål som alla i Sverige bör ha tillgång till.
Att kalla dem som hävdar visst ordbruk för språkpoliser är njuggt. Jag tror även att de av oss som drabbas av epitetet inte skulle polemisera i sammanhang där människor drabbats av svåra händelser. Men diskutera saken bör väl för tusan vara möjligt utan att ständigt få nerkört i halsen vad svenskar sagt 1689, 1748 eller 1802?
Det vore väl bra om ett visst språkbruk hölls skapligt konstant i ett par decennier, åtminstone? Och återigen: Om man ska använda sig av alla tiders (hahaha, jag menar inte det ”alla tiders!” som rollfigurer i en 40-talsfim kan utbrista!) språkbruk får vi ett sjå. För då måste vi slå i etymologiska ordböcker för att begripa vad kompisen/grannen/svågern säger.
