Nej, jag anser mig inte höra röster i väggarna fast det verkligen kommer röster från alla håll och kanter i denna tid. Och med dem en extremt strömlinjeformande effekt. Det finns lika många exempel som myror i skogen, men för tillfället är det en företeelse som fått mig att ramla av stolen flera gånger om dan. Fenomenet heter James Bond, en herre några år yngre än jag själv, fast vi åldrats på lite olika sätt.
Och nu ska sbråkmakaren bli snobbig. Inte nog med min antika språksyn, jag skiljer även på ”nöje” och ”kultur”, sådär som tidningar gjorde fram till 90-talets början. Då vidtog en hysterisk diskussion med åsikter om att inget är ”finare” än det andra. Hur det där med finare kom in i bilden vet jag inte.
Själv lika stor anhängare av Snoddas som delar ut Sjostakovijs produktion dristar jag mig ändå till att kalla Snoddas nöje och ryssen kultur. För det ska man få fan. Vadå ”finare” och ”fulare”, det handlar om olika genrer. Förresten, gick inte folk nyligen runt med en knapp på jackan där det stod ”vi gillar olika”?
Hur som helst har sammansmältningen av kultur och nöje lyckats. Över hövan. James Bond ansågs, om jag minns rätt, redan i min (och hans) ungdom vara en otidsenlig arketyptyp av tydlig nöjeskarakär även om vi var några påklädda brudar som inte ansåg pangpang och avklädda brudar ens platsa på avdelningen ”nöje” .
Tiden har jobbat i pangschisen James favör: Varenda s k kultursida, vartenda s k kulturprogram i radio och tv har i dagarna diskuterat denna schablon om och om igen. Med ”analyser” som vår tids ”kulturetablissemang” kallar dem. S k ”djuplodande analyser” introducerades som omtjatat begrepp i ”kulturvärlden” ungefär samtidigt som djuplodande analyser försvann.
