Det tycks som om många människor anser att det där språket låter bra och modernt, kanske rentav statusaktigt. Nåt sånt måste ligga bakom – det grasserar ju som värst i vissa utvalda kretsar, tycks det.
Kanske det i sådana sammanhang uppfattas som ”eget”, unikt och nyskapande. Lattjo, eftersom vi som vänder oss mot det uppfattar den typen av språkliga ansträngningar som lite komiska. Man kan jämföra de konstgjorda yttrandena med det som händer när barn ska namnges. Många föräldrar vill vara originella och hitta ”namn som inte alla andra har”, men är ovetande om att de redan är påverkade av film- och underhållningsvärlden eller vad det nu kan vara som flyter runt i en digital tillvaro.
När ungarna nått skolåldern brukar de inte vara ensamma om sina originella namn utan får skolkamrater som också heter Silver-Gullan, Stjärnöga eller Månkorp.
Det är nog av samma anledning klichéfraser dyker upp i språket: I stället för att skapa en unik mening – som alla kan – väljer man sådant som ”vi har lyft upp frågan på bordet”.
