Det var när en person angående något jag glömt utbrast ”skärpning anbefalles”, som jag påmindes om att ”anbefalles” står sig fint vid sidan av ett annat av svenska språkets fulaste ord, ”avslut” (se bloggen september).
Det beror på att ”anbefalles” uppträdde i skepnad av moduset imperativ. Detta utsägesätt (som det hette i skolan) används ofta av självutnämnda poliser som ropar ut befallningar till övriga medlemmar av människosläktet. De här uppmaningarna har retat mig sen barnsben.
Ofta dyker de upp där de inte bör finnas: i recensioner av litteratur, konst, musik och annat som hör till vars och ens personliga, tja, nästan andliga, smak. När en anmälan av en bok slutar med ”läsning anbefalles” eller det något käckare ”tag och läs”, inser jag att den som skrivit på det sättet och jag inte har samma sätt att begå livet på.
Det blir ingen läsning, lyssning eller tittning för min del. Skribenten har med sin beskäftighet uppnått det motsatta jämfört med vad den önskade. Det är så här språkets makt ser ut. Slarva inte bort detta faktum!
