Det är inte bara så att det fattas och saknas, det skaver dessutom

För att säga något avslutande om de två senaste inläggen som handlat om språk i sorgesammanhang: personligen tycker jag rätt illa om en mening – ”han fattas mig” – som kapats från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Men ingen kan äga orden, och Astrid L har i sin tur lånat uttrycket från en vän som formulerade saknaden efter sin syster på så vis.

När jag ser meningen nedskriven brukar jag fundera över varför den känns konstig. Den ålderdomliga anstrykningen skrämmer inte den som p g a relativt hög ålder gratis fått med sig en mängd brottstycken ur bibeln: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”. Men ändå.

Nu är förstås människors känslor inför ord olika, men uttrycket låter för passivt, alltför konkret: som i ”det fattas en bit i pusslet”. Och trots att man även kan använda ”saknas” i samma exempel, är det något i sorgeuttrycket som ”skaver” – det sista förresten i sin tur ett ord som överanvänds på kultursidor.

För kanske min stränga språksyn gäller citat som åker runt som legobitsformade modeuttryck? Men det var jag själv som sa för ett par inlägg sen att sorg icke kan mätas eller graderas. Något kanske fattas mig å huvudets vägnar, vad är det jag saknar?