Min första tanke är: ”Men varför är de då där? Och vilka är de?” Förmodligen revolterar hjärnan mot det moderna och överdrivna behovet av bilder. De flesta läsare kan förstå om en del vill vara anonyma när det gäller känsliga saker. Och de flesta av oss klarar av en personbeskrivning som ”Sven, 54”, eller ”Lena, 23”.
I vilket fall som helst är den där formuleringen så vanlig att en del redigerare vill skoja och skriver sådant som: ”Katten (trädet, huset etc) på bilden har inget med artikeln att göra”.
Ibland blir den journalistiska strävan ännu roligare. Efter en text om en man som kallades Nils stod det: ”Nils heter egentligen något annat men vill vara anonym i det här reportaget”. (Va? Hur ska man förstå det där? Vadå "men"?)
Det är ett exempel på en nutida vanlig dubbelinformation. Det är nämligen så att ”Nils heter egentligen något annat” räcker bra. Det som skapar det lite smålustiga är men-et. Läs meningen igen: Nils heter nåt annat MEN vill vara anonym.
Ändra men-et till ett OCH. Då låter det inte längre knäppt. Exemplet visar tydligt hur noga man bör vara med språkets minsta beståndsdelar för att förhindra ofrivilliga småskojigheter.
