Vi var några som talade om språket i dödsannonser. Angående detta har jag som gammal korrekturläsare kvar mycket som sitter i ryggmärgen. På den tid som formade min stränga språksyn läste vi även korrektur på alla slags annonser.
Bakom denna noggrannhet hos dåtidens tidningar stod inte bara människokärlek utan även ett mått av snöd vinning. Annonser var dyra. Blev det fel i dem fick de oftast "gå om".
”Motläsning” var gängse arbetssätt: en av oss läste och korrigerade, den andre följde med i manuset. Dödsannonser behandlades extra noga. Sörjande sattes upp efter en mall: den/de närmaste med namnen i versaler, näst närmaste i halvfeta gemena. Därefter de med ”spärrad” text (mellanrum mellan bokstäverna) och slutligen, med s k brödtext, oftast "släkt och vänner".
Den strikta uppdelningen borde ha varit förlegad redan då: som om sorg kan graderas! Men än gäller att annat blir korrekt. Så t ex stavning av namn, de datum och årtal kunden valt att ha med. Eventuella diktrader ska vara rätt återgivna liksom författaren till dem om en sådan finns.
P g a denna erfarenhet kan jag en massa dikter utantill, såväl ”riktiga” som det allmängods man brukar använda i sammanhanget. Och inte bara det, för evig tid (mja, innan minnet blir svagare) vet jag att författaren och poeten Alf Henrikson stavade sitt efternamn med ett (1) s.
