Credo, kria, kritor, kredd och kräma på*

Fenomenet är omvittnat: Den som slåss och bråkar har själv varit utsatt i unga år. En tidnings korrektur för sådär en 40-45 år sedan var en drivbänk för pennalism. Jag skämtade lite där med förleden "penn-", vi skrev ännu med såna verktyg då.

Sbråkmakaren har av födsel varit språkfrivol. En del tog korrekturet ur mig och så skapades ett partiellt ordmonster. Dr Jekyll och Mr Hyde, kan man kalla slutprodukten.

Nu skrev vi på korret inte så mycket själva, den största glädjen var att i lönn flina åt skribenter (i den tidens hierarki var placerade högre) som dabbade sig. Arbetsplatsen var intressant och ovanlig, där fann många utlopp för hämndbegär och småkomplex.

När vi själva gjorde fel var det sannerligen inte roligt. Man lärde sig därför att också sätta sitt ljus under skäppan – utifall att.

Egentligen var det världens bästa skola vad gäller såväl ord- som människokunskap.

Själv fuskade jag lite i ”lättare” skriverier och mina kolleger fick korrigera mig. Att samtidigt vara kriarättare och halvslamsig kräver sin person. Det gick bra att göra stilmässiga utflykter beroende på textens art, tyckte jag bland annat, och skrev alltså redan för många decennier sedan ”mej, dej” och ”sej” samt annat som gav de äldre kollegerna raptus.

En av korrekturhårdingarna läste mitt första kåseri. Det enda hon sa var: ”Sej är en fisk”.

Just då (eller ”där och då” som folk säger i översättning från ett välkänt språk) formades den balansgång som skulle bli evig – och jävlar så svår! – nämligen den parallella: Språk är ett viktigt kommunikationsmedel och samtidigt eller ibland en gigantisk graffitivägg där man har rätt att gå bananas med sina färgburkar.


*Försök inte förstå rubriken, den sattes av Mr Hyde

Rättning i språkleden!

Och nu fortsättning i kölvattnet på gårdagens gnäll, gnöl, jämmer, knot och kvirr.

Jag vill åter lyfta det eviga uttrycket ”lyfta frågan”. Man tar upp den, man ställer den, man diskuterar den. Lyfter (raise) den gör engelsktalande. Jag medger gärna att det här lyftandet av just frågan retar mig, ja, exakt lika mycket som när frågan ”adresseras”. Adresserar gör man kuvert.  🖃🖃🖃🖃

Att det ska vara så svårt med rättning i språkleden!

SVT brukar ha råd att anlita bra översättare (det är förstås en kostnadsfråga), men många av dem ramlar ner i tidens, läs: engelska, språkfällor. Här ett citat från en tv-serie i SVT: ”Alla krig utkämpas inte över pengar, de utkämpas över tro”.

”Utkämpas över pengar”? Över tro? Och jodå, i originalet sas ”all wars are not fought over money, they are fought over belief.

På sajten Linguee kan man få en bild av hur professionella översättare vanligen arbetar. Där ligger framför allt texter från EU-institutioner. Det betyder förstås inte att en sträng en som sbråkmakaren alltid blir nöjd, men här tycks ändå kvalitén på svensk formuleringskonst vara skapligt hög. 

Det är påfallande hur alla regler för svenska prepositioner är stadda i upplösning. 

Skrev hon harmset.

Poppa och droppa floppar!

Den som söker finner. Det stämmer visserligen inte om det gäller glasögon, nycklar eller ens kaffekopp man ställt NÅGONSTANS, men i övrigt så!

Finnandet hålls emot en om man är språkförvrängningsupphittare: ”Du leeetar ju fel!”

Så kan det tyckas.

Men har man börjat denna sökprocess, som det väl heter idag, upptäcker man inte bara enstaka knäppheter utan sådana som ökat i antal så till den grad att de tagit sig in i svenska ordböcker.

Det gör mig heligt förbannad. Först ett veto dock, man är ju inte rabiat: Ett ord som inte funnits i svenska och fyller en funktion kan gärna lånas in. Som det är eller översatt – jag har en mycket generös sida.

Men varför vanliga ord ska ersättas av synonymer – ja, det är svårt att fatta. Och förresten, de tjänar ju inte som synonymer om de glöms, kastas och förkastas.

Jag väcktes av radion denna dag som gav oss tillbaka den timme vi bestals på i våras. Inom loppet av fem minuter, i ett radioprogram av nyhetskaraktär med olika inslag radades onödighetsöversatta pärlor upp. ”Vem såg den komma?”, var först. Man kan väl säga: ”Vem var (för)beredd på det? Vem kunde (för)vänta sig det?” M fl, m fl. Överallt detta ständiga: ”vem såg den komma?”

Nästa radioinslag handlade om ökat taxianvändande: ”Många låter en taxi droppa barnen vid skolan”. Droppa? Försvann de enkla ”släppa av” eller ”lämna (av)”?. Uppläsaren sa även att det poppar upp fler nya taxitjänster. Poppa upp? Jag tänker på Thore Skogman eller Lasse Lönndahl. (Twist till menuett, kanske?) Vad sägs om ”dyka upp” eller ”uppstå”. Poppa upp? 

Min inre rimsmed sätter i gång. ”Floppa”, föreslår den. Och se på tusan, för nu svarar jag ”mjaa, eventuellt, vi har inget bra ord för floppa”. 

Man kan förstås göra ett verb av fiasko: ”fiaska”. Även om ”fiasko” är italienskt ursprungligen så är det kul med ombyte.

Annat man kan göra

Han väckte vrede och löje, Jens Spahn (se gårdagens inlägg), och ibland avfärdas han med det alla vurmare för sitt hemlands vilda tungomål känner igen: ”Det finns väl viktigare saker att syssla med!”

Jodå, det gör det säkert. Själv skulle jag kunna samla ihop alla onödiga prylar och ta till bakluckeloppis. Jag skulle kunna virka täcken och barnkläder till fattiga eller företa långa flygresor till samma fattigas länder och bo på all-inclusive-hotell. Spela golf, gå på drejkurs, ja, jädrars, allt man skulle kunna göra.

Och så sitter jag här. Ändå är det viss nytta med det också: ett antal svenska språkmänniskor lämnas ifred och slipper blodstörtning/utslag/sura uppstötningar. Det är redan tillräckligt många som hör av sig till dem med diverse språkklagomål.

Angående Spahn skriver en engelsk webbtidning att lingvister vid universiteten (de tyska avses i sammanhanget) är skeptiska mot språkbråkare som vill begränsa användandet av ”Denglish” (motsvarar vårt ”svengelska”).

Språkimport är en del av språkens organiska förändring, säger de. Hittar inte dessa språkvetare på en annan slogan för att ursäkta sin laissez-faire-hållning (och titta där kom det lite franska för en gångs skull,men man kan även säga låt-gå-mentalitet!) är det snart ingen idé att lyssna på dem alls.

Inte bara Sverige

Den språkliga omvandlingen till halvengelska sker inte bara i Sverige. Även om vi haft en lång period av inflytande från amerikansk engelska (även brittisk, förstås, i mindre skala) så gör ett land som Tyskland snabbkarriär inom genren språkbyte.

I alla fall om man får tro den tyske CDU-politikern Jens Spahn som skrivit debattartiklar i ämnet. Han har tittat på Berlin under lupp och säger att det bl a blir allt svårare att få en meny på tyska på stadens restauranger. Han lägger till det självklara: naturligtvis bör man kunna servera/hjälpa turister som inte kan tyska. Det förväntar vi kanske oss alla överallt. Däremot är det konstigt att bli tilltalad på engelska i sitt hemlands kaféer och restauranger (det har f ö hänt mig i Stockholm). Spahn tycker att det är synd att hans föräldrar som inte kan engelska stöter på sånt här när de besöker ”sin” huvudstad.

På samma gång som hipstergenerationen är världstillvänt angelägen om klimat och människor i nöd, befinner de sig själva i en skimrande bubbla av elitär globalturism, påpekar han aningens bistert.

Han noterar att hans landsmän förväntar sig av invandrare att de ska gå tyskkurser och integreras, medan stora grupper invånare i landets storstäder lägger sig till med alltmer engelska och fjärmar sig från medeltysken.

Denna språkpjäs spelas på fler europeiska scener just nu, mer om detta imorgon.

Det går hit, dit och upp och ner*

Uppåt, inte norrut”, upprepar berättaren för sig själv i Edwin A Abbotts Flatland (1884). För talan gör en kvadrat som lever i en tvådimensionell värld.

Lite som en Gulliver lär han känna – inte invånare i olika storlek och dito länder, utan i olika dimensioner. Bl a träffar han en sfär - ett klot -  från den tredimensionella världen, ”Spaceland”. Romanen är en satirisk science fiction-roman, m a o ovanlig för sin tid.

Kvadraten-berättaren försöker minnas den tredje dimensionen efter att få ha upplevt den. Det är då han upprepar sitt ”uppåt, inte norrut”.

Nu kan man känna sympati för hans minnesfras. Undertecknad är själv på det klara med att Norrland ligger uppåt och Skåne nedåt. Men det är en annan historia.

Hur som helst ledde en man i ett radioprogram in mig i dessa tankegångar av djup karaktär. Han sa, och nu citerar jag: ”det här ledde upp till följande resultat, blabla”.
Mannen måste rimligen ha menat "ledde fram till".

Det här hörde det roliga med att lära sig engelska i skolan. De som pratade pratade det språket kunde inte vara kloka, de sa helknäppa saker. Och man fick svälja faktum. ”Come up to me” kunde de säga och stå några meter framför en på precis samma nivå (jag menar rent konkret), Vad de menade var "kom fram till mig".

De går faktiskt också ”up” när de ska ”upp” samt "come here" när de menar "kom hit". Så där håller de på.

Alla språk konstrar och har sig. Desto viktigare att behålla sina egna upp och fram och hit och ut och dit och in.

Leder upp gör man t ex en ko på berget (eller hellre en bergget). Men inget leder upp till några resultat.

Sens moral: Man bör respektera icke enbart de egna prepositionerna och adverben utan även andras. Det gäller f ö alla ordklasser. I alla språk.


*Två topografiska tips i denna annars så tipsstrama blogg:
https://www.youtube.com/watch?v=_9wXbjJpI6U
https://www.youtube.com/watch?v=Vtua8rqCNC0

Vad är avigan, vad är rätan, vad är rätt?

Om i dag hade varit för länge sen hade det varit lätt. Då hade man översatt engelska ”inside out” med antingen ”utan och innan”, som i ”de känner varandra utan och innan” eller ”ut och in” som i ”han satte på sig tröjan ut och in”. Beträffande det senare: det finns vuxna svenskar som inte kan skillnaden på ”ut och in” och ”bak och fram”. Har man på sig tröjan med insidan ut (utåt), så är även utsidan inåt. Vanligen hamnar tröjor bak och fram, men i värsta fall kan man nog ha en tröja såväl in och ut som bak och fram. Hur som helst kan man roa sig ett tag med att tänka på alla tröjfadäser som är möjliga.

Men nu svajar det när man ska översätta ”inside out” som kommer från vårt nya andraspråk. Man ser meningar som ”han är ett svin insida ut”, eller ”vi känner varandra från insidan och ut” samt ”vi arbetar med helheten från insidan och ut”. I den senare meningen är väl "inifrån och ut" en "svenskare" variant?

Såna här exempel - de äro tusenden - får en lätt att i tanken vandra vidare till uppsatsrättning i skolan. Med dagens sätt att se på språk kommer samtliga varianter att passera, det kan vara bra att vara förberedd på..

Inte blir det lättare av att ”ut och in” lika gärna kan heta ”avig/på avigan”. Och uppehåller vi oss vid påklädningssituationer bär det sig ibland inte bättre än att en svensk ”knäpper brännvin”. Där föreslår Google Translate som översättning ”handsome sparkling wine”, vilket känns naturligt att betvivla.

En socka (med aviga maskor i nedre delen) går att ta på sig ut- och invänd (som denna), men försök med bak och fram! 

Man lever inte bara i det förgångna

I ett program om något sorgligt som hänt sa en kvinna: ”Jag levde i förnekelse”. Det kommer förmodligen från ”I lived in denial” eller ”I was in denial”.

Meningar som den får mig att leva i villfarelse, förtvivlan och förvåning. Även för den som är uppmärksam på språkjox – kanske särskilt den! – är det svårt att bestämt avfärda något som typiskt plankat från engelska. Man blir naturligtvis allt osäkrare på vad som sas på den svenska man själv växte upp med. Vad levde vi alltså förr i som motsvarar den förnekelse nutidens krakar lever i om de har otur?  Antagligen sa vi ”jag har förträngt det här, låtsas som om det inte hänt” eller ett otal individuella uttryckssätt.

Det snabbväxande översatta lingot snävar in språket rejält. Det sägs/skrivs en helvetiskt gigantisk ordmassa, men samma fraser återkommer förvånansvärt ofta. I svarta stunder får jag för mig att människorna redan är programmerade och att sammansmältningen mellan maskin och homo sapiens snart är fullbordad.

Jovisst, jag är lite gammal, det påpekar folk gärna om man ger luft åt dylika dystopiska tankegångar. Men hur ska man få visshet i vad allt brukat heta? Man får fortsätta tvista med de lärde. Eller ännu hellre twista med dem även om man är lite för ung för att behärska den dansen perfekt (den introducerades 1961).

Och vad gäller twist så finns en annan betydelse av det ordet som är på väg in i svenskan. Jag har hittat frisyrer, köttbullar och tröjor ”med en twist”. En inhemsk motsvarighet skulle kunna vara skruv/vridning/vinkling/vändning, men det måste finnas ett bättre svenskt ord. Hur jag än försöker  kommer jag inte på det.

Och just detta är en illustration till den snabba språkutarmningen: lättjan klipper till och suckar "äsch, det är lika bra att ta det engelska uttrycket".

Fenrisulven frustar och fnyser, Ving-Tor vaknar vred och svensken säger ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I could not care less”)


PS Och det är inte bara åldersglömska som gör att mycket återkommer i denna blogg: det är vanligt hederligt tjat! Fast skämt med twista och tvista skulle man kunna undvika om man var lagd åt god smak.

Låter inte maten tysta mun

Ytterligare ett nyordslisteord (det sista på ett bra tag!), men det är ett bra ett också: Mukbang. Det betyder ordagrant ät-sändning och skrivs i originalspråket 먹방. Fenomenet kommer från Sydkorea, den nation som kommer först i Pisaundersökningar när det gäller skolbarns prestationer. Uppenbarligen har dessa barn och ungdomar tid även till annat, för redan under flera år har de ägnat sig åt mukbang. Det går ut på att man äter mat samtidigt som man spelar in sig själv med en kamera och talar till publiken.

Jag skummade genom lite av utbudet på Youtube där ett oräkneligt antal sitter framför kameran, pratar och äter. En tjej tycks spela in en halvtimme varje gång hon lägger upp en mukbang-video. En sån här innovativ historia inskränker sig inte till Sydkorea – landet har inspirerat all världens alla nationaliteter som sitter framför en kamera och slevar i sig käk. En del så skickligt, om jag förstått rätt, att de får betalt av betittarna.

En svensk tjej dukade upp en frukost inför kameran. Filmen skulle ta endast nio minuter, men det var inte så fängslande att jag såg hela. Man måste säga att internet har tagit fram det fantasifulla och bästa i människan.

Sånt här gör mig renons på tankar som behövs för att dra minsta slutsats om världens tillstånd mellan big bang och mukbang. Bättre att ägna sig åt något praktiskt: och kanske blir det en vacker dag läge för gurkmukbang.

Två olika slags groupies

Ett annat ord ur listan jag tjatat om några dar är ”groupie”. Ordet beskriver en ”utvidgad” selfie – fast den som brukar vara selfiefotare (mitt påhittade ord!) tar en bild av sig plus en grupp människor.

Det här är en av historiens underligare svängningar: dagen när man plötsligt vände på kameran! Eller telefonen, rättare sagt. Jag skulle ge mycket för att åter sitta på 50- eller 70-talet eller något annat -tal och berätta om självfotograferande med en telefon, bl a!

Men groupien fanns före 2015, i betydelsen ”fan”, en devot beundrare. Ofta var det en hel fansvans som närmast besatt följde en idol. Detta skedde i den likaså gamla betydelsen av ”följer”. Följandet skedde i verkliga världen, inte som nu när man följer folk på nätet.

Denna äldre sorts groupies var oftast kvinnor, men nog har man även sett extremt hängivna tillbedjare av det/den ena och det/den andra från fler könsgrupper?

Ändå är ordet ”groupie” som variant av ”selfie” något inte ens en sbråkmakare kan invända mot, även om de båda med samma framgång skulle kunna heta ”självis” och ”gruppis”. Att ”groupie” fanns sen förr är inte heller något ovanligt i språksammanhang. Homonymer, d v s ord som stavas och uttalas på samma sätt men har olika betydelser, finns nog i de flesta tungomål.

På websidan Dellenportalen skojas med bl a homonymer. Följande exempel går inte av för hackor (ja, ta förresten ”en hacka” och ”en hacka”!):

Man kan bli halt om man gör halt när det är halt.

Fast sista halt-et uttalas med långt a, och då blir det så här: "halt" med kort a och "halt" med långt är inte homonymer utan homografer (samma stavning, olika uttal).

PS
Bloggen tar ett miniuppehåll och är åter måndag kväll i bästa fall.

Inga snälla hygienprodukter

I Språkrådets nyordslista från 2015 (behandlad i de senaste inläggen) fanns även ordet "douche". Nu gör inte denna lista anspråk på att vara annat än en förteckning av aktuella ordbildningar man funnit i omlopp i svenska. Man hoppas sannerligen att många av dem är ytterst tillfälliga besökare.

Över huvud taget är det svårt att förstå att slanguttryck från engelska listas. Men, som sagt, de byts nog snart ut. I kölvattnet av den populära tv-serien Skam har även en del norska uttryck kommit i schvung. Det är lite kul om omväxlande, men antagligen är de här orden starkt förknippade med serien och blir inte långlivade.

Nå, "douche" var det. Ordet översätts ibland med ”skitstövel” – ett ypperligt val, antar jag. Att däremot ta över "douche" precis som det skrivs och låter är konstigt. Å andra sidan heter inte "herregud!" längre "herregud!" i det här landet utan "Oh, my God!" Och det inte bara bland tonåringar.

Letar man efter ”douche” på nätet finner man (förutom ett varumärke för väskor!) först en slags hygienprodukt, en s k vaginaldusch. En s k douchebag hörde från början till denna produkt.

Låt detta bli ett verbalt bidrag mitt under brinnande me-too-kampanj (om tafsande personer): Det finns gott om ord ur ”kvinnovärlden”,  särskilt sådan som har att göra med kvinnors intimare delar, som används för att, framför allt, beteckna män som (av andra män, vanligen) anses ha allehanda brister.

Nej, tacka vet jag det gamla hederliga "skitstövel". Med det ordet slipper man klampa in i en utmärkande kvinnlig ELLER manlig sfär, stövlar kan alla ha! Hittills har "skitstövlar" varit män, men varför inte könsneutrala (bildade ett verb där, helt apropå!) ordet? Det borde var en rättighet för alla att slippa kallas vid en hygienprodukts namn, hur jäklig man än är.

En mer svenskklingande synonym är det förhållandevis nya slangordet för en dum kompis: "obror".

Det låter riktigt användbart: Obröder och osystrar! Skitstövlar är ni allihopa!

Att rätta sig efter texten

I gårdagens inlägg om ”talepunkt” framgick nog åsikten (min) att ordet tycks en smula oinspirerat kopierat från ”talking point”. Å andra sidan dyker ju just i denna blogg vissa talepunkter upp stup i kvarten: Sluta upp med att ständigt slö-översätta engelska ord och uttryck till svenska! Blanda inte ord och uttryck! Använd inte ord och uttryck som inget betyder! Och så vidare.

Men dessa talepunkter kan lika gärna kallas slagord, käpphästar, mani – ja, vad läsaren vill. Som bekant bestämmer brukaren allt (och det där var ironi, men om läsaren inte vill det, så var det det inte).

Vände mig till ett äldre lexikon angående förleden ”tale-”. Den låter lite gammaldags – något som språkförändringsivrarna brukar flina åt. Bland ord med denna början fanns de i numera inte

Blomma som växtmässigt rättat sig
 efter det sammanhang den ingår i

välanvända ”talekonst, talerätt” (juridisk term) och ”talesätt”.

Eftersom dagen var lite håglös i konturerna blev det Wikipedia

och mindre eget tanke- och tale-arbete (det sista

hittade jag på, för guds skull).

Jag slog nu upp ordet ”talesätt”, som beskrivs så här:
Ett talesätt är ett språkligt uttryck som syntaktiskt rättar sig

efter den text eller det sammanhang där det ingår.

Där försvann håglösheten: Vad betyder det om man tänker efter? Med den definitionen är vartenda tecken, ord och varje mening i denna blogg talesätt. Och inte bara i den utan i stort sett varje skriven utsaga som gör anspråk på att sätta samman ord och bokstäver så att det blir vad vi kallar språk.

Sådant nonsensspråk får talepunkterna att galoppera vidare.

Har talepunkter med språk att göra?

En del ord är mer irriterande än andra. Faller man i fällan och använder sådana själv- ja, då blir irritationen etter värre.

"Initialt" är ett ord som flyger runt i svenska just nu. Det kan dock nästan alltid ersättas av ”i/från början”. Exempelmeningar jag hittat: ”Initialt kom uppgifter om att ingen skadats” och ”Vi hade initialt planerat att blablabla”.

Men man har, som sagt (i går, närmare bestämt) ingen talan. Och apropå talan ramlade jag nyligen över ett ord (nej, det ramlade över mig, om vi ska vara noga) som visade sig tillhöra Språkrådets ”nyord” redan 2015: ”Talepunkt”. 

Det gick inte ens att gissa sig till innebörden av sammanhanget jag hörde det i. En snabbkoll visade att begreppet inte bara var i omlopp lite sisådär, det tycks tillta i användning.

Med "talepunkt", jag googlar mig fram, "avses en förberedd fras som pressar in ett slagkraftigt budskap i en debatt eller utfrågning”. Som slogan och slagord, kanske?

"Talking point", skriver engelskspråkiga Wikipedia, “is a succinct statement designed to support persuasively one side taken on an issue/…/ particularly in areas heavy in debate such as politics and marketing”. Dessutom tillägger samma Wikipedia att “the framing of political discourse in terms of simple talking points has been criticized by media personalities such as comedian Jon Stewart for being a superficial examination of issues.”

Det kan man i och för sig räkna ut själv, men frågan är hur många som räknar med talepunkter. Det låter mer som matematik än språk. Kanske har dessa punkter egentligen med Brouwers fixpunktssats att göra, invarianta under homeomorfier som de är.

$$

Ord som snubblar på sig själva

Ibland innehåller ord mycket mer än de klarar eftersom de säger emot sig själva. Ta klassikern ”jätteliten”. Inte många bråkar om denna sammansättning längre, de flesta av dem som gjorde det är avdöda. Och ta förresten "avdöd"!

Låt oss börja med "jätteliten". Trots att förstärkningsordet "jätte-" lär ha en lång historia upprördes de äldre (40++++) ännu av av detta i min barn- och ungdom, och den inträffade inte igår.
"Jätte betyder något stort och då kan väl inget vara jättelitet?" sa de.

Vi tyckte att jätte- och massor av liknande (kanon-, as-, så småningom skit-) var lika självklara som dagens "sjukt bra" och allt annat "sjukt" folk kan komma på. Orden vi har räcker inte till, med andra ord, och hur kan det då komma sig att man vill ha andra ord? Varför vill vi så gärna tar över engelska ord och fraser. översätta dem och förpassar en massa inhemska varianter till den s k historiens s k skräphög? Utan att reflektera?

Tillbaka till ett av de ord som under lång tid varit svenska. Jag använde det nyss, "avdöd", trots att det skapar ett moraliskt dilemma för undertecknad. Det är i sig en fascinerande kombination av "av" - som i avliden, avsomnad, avtuppad m fl,  och "död": hur mycket dödare än död kan man vara?

I SAOB står (tillsammans med äldsta belägget från 1700-talet) att det betyder "gm döden bortgången; afliden, död". De två sista känns lite tama, däremot är väl "genom döden bortgången" den bästa synonymen: såväl den som "avdöd" självt betyder, vad man förstår, döddöd, jättedöd, sjukt död.

Moraliska dilemmat är att jag vanligen inte gillar att man plockar ord från forntiden för att försvara sådant som låter åtminstone en smula avdött i vår tid. Men när det är jag som bestämmer blir det märkligt nog inte fel.

Om du frågar mig.

Och frågar du mig kan jag berätta att "om du frågar mig" kommer från ett engelsk uttryck: "if you ask me". Det betyder egentligen inget annat än ”tycker jag”.  Sätter man det först i meningen, "om du frågar mig anser jag detta vara slött", kan en svensk lika gärna säga det självklara: "Jag anser/tycker (m m) att detta är slött".

Men det är få som frågar mig.

Loda och dola, ute och inne, i söder och i norr

Rättelse! Knappt (14 oktober) hade jag skrivit att ordet snuttifiering verkar vara borta förrän en man sa just det i radion: Snuttifiering. Sammanhanget har jag glömt, men det är inte svårt att räkna ut.

Det är den där effekten som måste vara släkt med ketchupeffekten: man tror att något är försvunnet men plötsligt dyker företeelsen upp här och där. Det går bra att jämföra med att plocka trattkantareller: Man glor koncentrerat ner i backen (som inte måste vara en backe, förresten) och ser bara löv, barkbitar och barkbitsfnas och så är det som om ögat plötsligt ställer in sig och hela världen består av trattkantareller.

Tillbaka till orden och deras myceltillvaro. Ibland hoppar ett gammalt ord upp ur ens gamla fatabur och pockar på användning. ”Loda”, är ett sådant, och då avses inte att man håller på med ekolod utan man går runt, gör ingenting och trivs med det.

I Norrland, i alla fall där jag varit, går man istället och ”dolar”. Rätt fantastiskt: exakt samma bokstäver lite omstuvade, men orden betyder samma.

Men presenterat för en norrlänning stötte detta på patrull: Mja, sa norrlänningen, ”loda” gör man nog ute medan man ”dolar” inomhus.

Vid närmare eftertanke kanske inte det heller stämmer till 100 procent så det kan segla upp en språkstrid här. Å andra sidan ”dolar” inte så många sörlänningar över huvud taget så striden blir begränsad till ett fåtal kombattanter som dock är spridda över en stor yta.

Det som heter på ett sätt i Sövde heter nåt annat i Skövde

Språk förändras, förstår du.
Den meningen är anledningen till denna bloggs uppkomst. Det kanske inte stod exakt så i de svar som kom från språkvårdare och jämförbara vid tv, radio och tidningar när jag klagat på undermåligt språk, men andemeningen var densamma och tonen aningens bjäbbig. Och ändå ligger min språkribba högt. Nå. Det går utmärkt att avreagera sig i en blogg och språkmänniskorna slipper skriva samma sak till mig om och om igen.

De förstod aldrig att jag hajat det där med språkförändringar och i själva verket samt dessutom är förtjust över de franska, tyska och engelska spår man hittar i svenskan. Ja, orden har naturligtvis färdats sedan urminnes tider och går att härleda till numera avdöda språk som latin m fl.

Men en nu levande människa kan lätt spåra det franska i "fåtölj", det tyska i "fönster" och det engelska i – ja, vänta nu, det är här problemet med stort P klipper till, för eftersom svenska håller på att bli ett engelskt lydspråk är inte just det inflytandet kul längre.

Däremot kan man ha stor respekt för dialekter och de ibland pyttesmå skillnader som kan röja ens härkomst inom kungariket Sverige:

Först skrek den gamla korrekturläsare som går runt och lodar i mina hjärnvindlingar när jag på mustflaskan läste att drycken gjorts på "renpressade* äpple". Men så gick det upp en talgdank: Så säger kanske alla de 363 personer som bor i Sövde, där musten kommer från. Och i traktens korvkiosk kan det hända att man har en riktigt god potatismos.

🍎🍏🍏🍏🍎🍏🍎🍎🍎🍏🍏🍎🍏🍎🍏🍏🍎🍎🍏🍏🍏🍎🍎🍏🍎🍎🍏🍎🍎🍎🍏🍎

Att jag säger "äpplen" i plural och kallar moset "ett" potatismos – det skiter man i i Sövde.
Och annorlunda säger man säkert om man sitter i Skövde.


*Stavningsprogrammet säger inte ett pip om kongruensfel men vill ändra "renpressade" till "nerpressade". Vilket för all del dessa äpple också är.

Snuttifiering? Vad är det?

Det här har jag säkert skrivit förr, för jag har tänkt det många gånger och det brukar märkas även om jag försöker hålla tillbaka de käpphästar som står och stampar i hjärnkontoret.

Det börjar med att en företeelse anses vara tidstypisk på något sätt och plötsligt kommer ur var mans (det är ett talesätt, även kvinnor räknas) mun, penna eller tangentbord.

”Snuttifiering”, sa man för ett par decennier sen (början av den digitala ”revolutionen”). Och ”fragmentering”. Och ”fördumning”.

Och så med ens hör man inte dessa ord längre. Men då är det inte för att företeelsen försvunnit – nej, den har absorberats och smultit (ja, smält, då!) ihop med sin värld och är snarare än en fara ett faktum!

Hur i eldgaffelbärarens rike ska man annars förklara tillvaron?

Antagligen släkt på långt håll med Bianca

Folk borde ju gå ut på gator och torg och skrika ut sin vrede över all denna hjärntvätt!

Men de sitter och klickar på rubriker som ”Lokets sexutspel”, ”Sexnobb” eller den spännande ”Häpnar efter Biancas utspel”. För den som står emot sådana rubriker kan jag, som studerar dem, berätta att Bianca är dotter till Pernilla Wahlgren som är dotter till Christina Schollin som är dotter till Henny Schollin (och antagligen - som de flesta släktforskare jag känner - en släkting till Gustav Vasa).

Tekniken har bestått oss med snuttifiering och fragmentering.

Fördumningen står vi för själva.

De gör det vidriga

På samma sätt som vissa värnar om utdöende djur- och växtarter värnar jag om språket. De ord som inte försvinner och ersätts av banalspråk eller engelska översättningar tappar sitt innehåll eller späds ut till oigenkännlighet. Eller försnuskas.

Hur kan ett vanligt enkelt och användbart ord som ”göra” råka ut för så mycket skit?
”De gör det i affären” – se där en mening som barn i koltåldern lärt sig tolka på ett – ofta – felaktigt sätt. ”Göra det” har” kommit att betyda hum-hum (sex). I vilket fall som helst så ska det skicka våra tankar åt det hållet. Ofta visar det sig att ”göra det” i artikeln betyder ”jaga smuts bakom hyllorna, snatta eller något som plötsligt upphäver det antydande tonfall man använt för att lura läsaren.

Förutom att ”göra det” så ser man i rubriker hur någon "gör det vidriga/ det hemska/ det fina/ det gemena” – här väntar oändligheten i andra änden av uppräkningen.

Det sanna, det rätta, det goda och det sköna – se där gammaldags dygder som figurerade i stort antal för sådär en hundra år sen (och bakåt). Plötsligt duggar liknande substantiverade adjektiv tätt i våra moderna medier.

Liksom med ”göra det”, lovar ordvalet mycket mer än det (inne)håller. Cyklisten i chock – efter det vidriga (ett sånt vidrigt tankstreck förresten - som dessutom inte behövs) visar sig handla om en cyklist som blir påkörd av en bil. Otäckt, visst, men ”det vidriga”? Han hoppade genast upp efter påkörningen för övrigt, så frågan är hur VIDRIG situationen var? Cyklisten i chock efter att ha blivit påkörd hade varit en hederligare rubrik.

Den lilla flickan "gör det fina", kan  t ex betyda att hon kramar sin far när han gjort ett fotbollsmål.
De här formuleringarna låter mycket ålderdomliga i den värld som annars skyr sådant den själv kallar daterat.

Enstaka ord ord som råkat ut för svår betydelseutspädning är verben "kränka, håna, hata, hota", bl a.

Det är medierna som gör det vidriga, sanna mina ord. I min dröm – den vackra – skulle sånt här skitspråk hånas, hatas, hotas och kränkas. I sin gamla betydelse.

Inte bara Loket som drar

Det går naturligtvis inte att hålla på och skriva om rubriker när de anständighetsprinciper som fanns i ”pappersvärlden” är väck med pusta som norrmännen säger när de menar borta med vinden (där föll jag offer för överdrivet skämtande igen). Med anständighet menar jag ett gediget hanterande av rubriker. Tidigare slapp man en stor del av de braskande icke-nyheter och alla fjantiga sexanspelningar m m som nu används för att få läsare – eller ”klickare”, som de reducerats till. Och folket är villigt ty hjärnverksamheten är svag. 

Rubrik:
Lokets sexutspel

Del av texten: 
Eva från XXX valde då återigen siffran sex vilket fick Leif "Loket" Olsson att plötsligt börja flörta.
– Nummer sex, det är väldigt vad sexig du är, det är sex hela tiden, sa Leif "Loket" Olsson i programmet.
– Ja visst är jag, svarade Eva, samtidigt som publiken började skratta.

Kan de som aldrig nånsin hört ett skämt med siffran 6 räcka upp handen?
Jaha, 45 personer i hela landet.
Kan de som hört liknande skämt 3 657 ggr räcka upp handen.
Tänkte väl det, få se nu, jo, jag kan räkna till 8 354 140 händer.

Irritationen bör riktas inte enbart mot tidningen utan även Loket. Vilket pinsamt larv.

Ett socialpsykologetnologiskt utbrott med kraftiga stänk av pamflettspråk utlovas imorgon.

Hån- och nakenchock!

Rubriker – framför allt ur vad som länge kallades kvällstidningar – får ofta läsaren att dra på smilbandet:

JUST NU: Taxihånar nye partiledaren                   🚕
Kommentar: Taxihån hör till så tuffa grejer att det är bra att de kommer till allmänhetens kännedom i s k realtid. Själv drabbas jag ofta av städhån, slänghån, mathån, lathån – ja, det finns inge ände på allt folk hånar och kränker mig för. Nästan varje dag får jag en hånchock.

Han står i hissen och gör det med handen
Kommentar: Ånej, ”han står i hissen och gör det på händer”, måste det väl heta? *

Hon kysser honom rakt framför sin make
Kommentar: Rakt framför? Det är rätt gement, hon kunde ändå haft anständigheten att kyssa honom snett framför sin make.**

Min penis ser så liten ut när jag är naken
Kommentar: Och tar du på dig kläder syns den inte alls.


* ordkombinationen "gör det" ska komma att skärskådas längre fram.

**Förmodligen står det i originaltexten (för det finns ofta en engelskspråkig förlaga från nåt skvallerhåll) "Right in front of her husband". Uttrycket "right in front of" bör i många fall översättas med "inför". Känn aktning inför ett så betydelsedigert ord som inte på långa vägar kan ersättas av det alldagligare samt rumsbestämda "framför"!


Mer sexualia utlovas - imorgon!

Skapa, göra - eller leverera - kaos?

Smörbytta i glas vars lock jag just hade sönder

A är översättare och skulle, sa han, ”göra leverans” av en översättning till en kund. Du menar ”leverera”, replikerade jag sardoniskt (nävars, jag använde vanligt, rätt vänligt, tonfall).

Göra-epidemin sprids snabbt. Jag hör och ser ”göra aktiviteter” men visst ”arrangeras” de? Eller, möjligen ”skapas”? I alla fall ”skapas tillfällen”, man ”gör” dem inte, som jag läst. Jo, ”tillfället gör tjuven”, men det är en annan femma.

Och min gamla favorit inom genren, ”åtgärder”, dem ”vidtar” man. ”Göra åtgärder” är ett slappt men växande sätt att uttrycka saken. Vill man absolut inte ”vidta åtgärder” kan man helt enkelt bara ”åtgärda”, vad det nu är saken gäller.

Denna slöhet gör kaos av alltihopa. Jag har sett/läst just detta: ”göra kaos”. Den sysslan hör
innehållsmässigt till mina talanger, men jag ”gör”
inte kaos, jag ”skapar” det. Hur förmätet det än må låta att utnämna sig själv till skapare.


PS Och en sak till som kanske inte heller har med engelskpåverkan att göra. Många säger ”göra sönder” och det låter som barnspråk. Men åter igen, vad vet jag? Det kan vara dialektalt. Jag kommer i alla fall att fortsätta ”ha sönder” saker.

Vad lämnas, vad levereras och vart beges?

Kort repetition: Man "lämnar" ofta numera utan att säga vad. Men efter att ha sett och hört det tillräckligt många gånger vet jag att man lika gärna - hellre, kanske - kan säga ”jag avgår, slutar, går” – ja, det finns säkert fler svenska uttryck. Ursprunget är ”leave” och i engelska måste man inte alltid ha med ett objekt, så det lämnas. Därhän.

Detsamma har även hänt "levererar". Den gamla användningen handlade vanligen om konkreta saker: leverera varor/paket etc. I vår tid "levererar" artister och politiker. Inte för att de gett sig in i transportbranschen utan för att de presterar något, gör bra ifrån sig eller en massa andra saker som nu bara "levereras". Hyllningar "levereras" liksom nobelpristal. De senare, ja, tal överhuvudtaget, har man brukat "hålla".

Nytt (tror jag) är också användandet av "bege sig". Här följer ett dramatiserat stycke:

Nu måste vi bege oss. Och sen stopp. Vart ska ni, sa ni? Ska ni bege er hem? Bort? Härifrån? Till fotbollsplanen?
Nehej, bara "bege er? Det är konstigt. Ni menar att ni måste "gå, sticka, pysa, avlägsna er"?
(Slut på dramat)

Det finns ett "bege sig" som inte följs av adverb och det är när det betyder "hända/ ske".

Lite ålderdomligt är det förstås: "Det begav sig på den tiden...".

Men det är en helt annan sak. Däremot kan man inte bara lämna. Eller leverera. Eller bege sig. Utan förklaring. Tycker jag.

Plättar är lätta, inte parkpromenader

Easy like a small pancake.

Nej, det har jag aldrig hört från engelskspråkiga. De kan däremot säga att något är "like a walk in the park". Märkligt nog snor svensken uttrycket och säger att samma något är "som en promenad i parken" när samme svensk kunnat säga sitt gamla vanliga, att "det är lätt som en plätt "!

Så går det till när språket äts upp: det är i själva verket lätt som en plätt och ett uttryck som ”lätt som en plätt” har snart satt sin sista potatis.  Och den som satt sin sista potatis har antagligen ”been drinking in the last chance saloon". Jag väntar med spänning på första gången jag hör en svensk säga att någon "druckit/supit i sista chansens bar".

Något av det enklaste som finns, parkpromenader kräver ju mer ansträngning

Slå upp Last Chance Saloon, det är en kul historia som kanske hjälper att fortsätta hålla isär uttryck som betyder i stort sett samma sak. 

Tycker man att det är kul med andra språk ska man inte stjäla dem!

När ska fjällen falla från folks korpgluggar? Del 3

Tack och lov hittar jag några sidor med olika översättares tolkningar av frasen från gårdagens inlägg: ”Detta är något av en ögonöppnare.” En skriver ”tankeställare”, vilket ju är en fullt jämförbar synonym: ”Detta är en tankeställare”.
”Uppvaknande”, anser ytterligare en översättare (i en annan text) passa bättre för den engelska eye-openern just där. ”Aha-upplevelse, något omskakande” tycker två andra vara lämpliga i sina översättningar.

Än kan man alltså stöta på folk som kan finna andra svenska varianter, men snart – HÄR LJUDER NU MUSIKEN FRÅN DUSCHSCENEN I PSYCHO - är det skrämmande verklighet: det blir bara ”ögonöppnaren” kvar. Väck med mängder av synonyma sätt att säga saken på svenska! Gå gärna tillbaka till Röda rummets inledning (del 1 i denna ögonöppnande följetong) och se vad språk kan vara när det inte förvandlats till programskriftspråk som hämtat ut någon totalitär stats huvudlösa apparat (ähum, nu blev jag bortburen*).

”Något som ökar mångas medvetenhet” beskrev SAOL ordet 2015, som var första gången ”ögonöppnaren”  togs med i Akademiens ordlista. Det är inte konstigt att många gamla fullt användbara svenska ord får dra åt häcklefjäll.

Och apropå fjäll:                                                                      ⛰⛰⛰⛰⛰⛰⛰⛰

”Fjäll föll från mina ögon i natt. Fjäll kommer falla från tusentals ögon imorgon”, skrev en ung journalist 2010 i samband med en lidnersk knäpp** han fått - vad det nu handlade om. Han använde därvid ett bibliskt uttryck från Apostlagärningarna (9:18):

Då var det som om fjäll fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen.
(Bibelkommissionens översättning, 1999)

Vad både journalisten och Saul drabbades av var ett plötsligt klarseende (se där hittade jag en synonym till!).

* Minns var ni första gången såg en svensk (jag!) använda detta för frasen ”I got carried away”.
**Om okänt, slå upp! 

När ska fjällen falla från folks korpgluggar? Del 2

I går nämnde jag några beskedliga frantidsönskningar jag har angående modersmålet. Här är en till – och det är inte första gången den nämns på denna plats!

Jag vurmar för ett språk vi alla förstår. Visserligen är skillnaden större mellan dagens farmors språk och barnbarnets än mellan min farmors språk och barnbarnets, men strävan efter ömsesidig förståelse kan väl inte vara fel. Säkert inte som uttrycket ”ömsesidig förståelse” nog i just detta ögonblick skrivs tjugo gånger av talskrivare, politruker eller liknande.

Folk måste vara mer språkmedvetna och inte okritiskt lägga sig till med moderna uttryck för att dessa låter coola, eller vad man nu vill kalla det. I skolan ska barnen få i sig en svenska som de flesta bör vara överens om. Medier, myndigheter och vem fan som helst ska försöka lära sig känna igen - samt undvika - de stora mängder översatt engelska som flyter runt likt ett jättesjok i språket som ett annat plastberg i världshaven (där ni, där fick jag till en jädrans lång mening!).

När man hör en speciell ordkombination kan man tänka: ”Har inte just den här formuleringen förekommit påfallande ofta på senaste tiden?”

Språket krymper så det är hörbart. Den meningen kan läsaren tolka som hon/han (jaja, den också) vill!

I radio eller tv - minns inte vilket, så upprörd blev jag - hörde jag följande: ”Detta är något av en ögonöppnare.” Ursprungsmeningen är lättfunnen: ”This is something of an eye opener.”   👀

Fortsättning i morgon. Det är väl knappt så ni kan vänta? Angående att "knappt kunna vänta", se inlägget 3 oktober!

När ska fjällen falla från folks korpgluggar? Del 1

Utan att folk direkt märker det smyger engelskan in i svenskan bakvägen och förändrar hela den senare till en översatt variant som snart kan köras genom Googles översättningstjänst utan stora problem. I själv verket bidrar denna s k tjänst till den här trista och bisarra metamorfosen.

Är jag besatt och galen? Ja, det kan verka vara så.

Men jag har ett par små önskningar för mitt modersmåls vidkommande. Ett är att man som svensk ska kunna läsa en inhemsk bok med ca 30-40 år på nacken och gärna en äldre än så.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.

Texten är 138 år gammal, lär man sig bara känna igen verbens pluralformer och vissa substantivs pluraler som lindarne, bofinkarne – inte direkt övermäktigt – kan man grubbla över om inte de mest raffinerade textstycken av i dag är blod- och syrefattiga i jämförelse!

Citatet är inledningsrader till Strindbergs Röda rummet från 1879. Och saffransblommorna är förmodligen krokusar.

Irriterat PS: Denna dag har nobelpristagaren i litteratur tillkännagivits. Ishiguro  "tilldelades, erhöll" eller "fick" priset. "Vann" det gjorde han på ett av sina två språk, engelska. "He wins the Nobel Prize in Literature." Lägg även märke till hur man på det språket "vinner" priset i presens.

Dagens kungar: bullen och V-Gurra

Kungen av tennisplanen slog kraftfullt, liksom kanelbullen.

Tidningsrubrik:"Så blev kanelbullen kungen av svenska bakverk”.
Säger man ”kungen av Sverige, kungen av Norge, drottningen av England”? När "Sveriges kung" funkar?" Det kan ha att göra med ens ålder, unga använder även på svenska mönstret från engelskans of-genitiv: ”the king/queen of”. 

Det slog mig för ett par år sedan att bruket kom i kraftig schvung, nu var det plötsligt kungen och drottningen "av" allt möjligt. Däremot har man brukat säga ”kejsaren av Kina” o likn.
Googlar man orden ”drottningen av” kommer på första plats detsamma som i mitt huvud: Drottningen av Saba. I historieböcker har det nog brukat stå kungen av Polen, Tyskland etc, men ”kungen av svenska bakverk” låter väl ändå lite manierat? Visst borde man väl säga ”de svenska bakverkens kung”? Eller "kungen bland svenska bakverk"?*

”Balens drottning" och "balens kung" låter väl mindre krystat än ”drottningen av balen” och "kungen av balen"?

*SAOB håller med mig om "kungen/drottningen  bland", i alla fall när det inte gäller personer.

Privata delar inte längre så privata

"Jag är på en bra plats", sa sångerskan i en intervju. Vad hon menade var bara det enkla  ”jag mår bra”. Platsen betyder vanligen inte plats i "I am in a good place" (alternativt "bad place" om man har otur). Och "people in high places" är inte nödvändigtvis bergsfolk utan människor med hög ställning/position. "Place" används oftare än svenskans "plats" i en överförd, bildlig, betydelse, verkar det som. Man sitter, som sagt, inte i Ljusfallshammar eller Boden och mår bra resp illa. De engelskspråkiga ska få ha kvar sina platsuttryck, men vi behöver inte sno dem, vi har egna ord som förklarar läget.

Jag har beskrivit detta förr, men adresserar* gärna ämnet igen. Nu skojade jag allt till det, skulle faktiskt aldrig adressera något alls. Jo, kanske ett brev eller paket, förstås.

Gräver man vidare i den kökkenmödding de engelska uttrycken utgör kan man finna "privata delar"'** som avser "intima kroppsdelar" eller "könsdelar". Men är inte alla delar på en kropp rätt privata?

En annan styggelse bland tusenden är ”jag kan inte vänta” (I cannot wait for ...") som används när man inte har annat att göra än faktiskt vänta. Det uttryck man far efter är ”jag kan inte bärga mig” .
För vänta KAN man och är det dessutom på något gott man väntar kan man inte heller vänta för länge, som bekant.


*Sakkunskapen, i detta fall Svenska Akademien, ansåg för ca fem år sedan att det var en felaktig användning. Nu är det tvärvändning och i nyaste SAOL står "adressera" med i betydelsen "lösa/ta i tu med". Akademien har förmodligen letat man utav h-e och funnit att det använts några decennier tidigare. Grönt ljus, alltså. Förmodligen avskaffas SAOL och ersätts så småningom helt av SAOB. Allt svenskar sagt och som det finns skriftliga belägg för är bara att använda. Så, godt folk, hvad bråken I om? I det individuella formandets namn måste ju även stavningsreformer ryka. Man skriver och säger vad man vill, finns det i SAOB så! Eller skit samma, brukaren avgör.


**Dessa kroppsdelar benämns alltså "private parts" på engelska. Fast för att vara privata är de ute och går rätt mycket i dagens medier.

Svamp ute, svamp inne, svamp i hjärta och svamp i sinne

Antagligen har jag redan beskrivit chocken jag fick för ett par år sedan när en tidskrift (som handlar om språk!) återgav vad en intervjuad person sagt:”cerise var en färg som växte på mig”. Visst, citerar man någon så gör man, men är man en språktidning kan man kanske kommentera en dylik konstruktion: ”It grew on me”, ordagrant "det växte på mig"  betyder ungefär ”jag vande mig vid färgen, gillade den alltmer efterhand” etc.

Och häromdagen var det även en politiker i radion som något ”växte” på. Bara att vänja sig, m a o, även om det första man tänker på är hudsjukdomar av svampkaraktär. Det som däremot växer i mig är irritationen.

Jag tänker också upprepa – med en dåres envishet för den som så tycker – att en en del av sakkunskapen inom språkforskning hävdar att engelskan inte påverkar svenskan på djupet. På djupet eller ytan eller nånstans mittemellan – ja, inte vet jag, men nog tycks det som om påverkan är rejält märkbar.

Med det tvångsmässiga direktöversättandet från engelska försvinner inte bara svenska uttryck i största allmänhet. Visst finlir går också förlorat. I detta exempel försvinner rimmet: ”Ett äpple om dagen håller doktorn borta”. På engelska rimmar det förstås: ”An apple a day keeps the doctor away”. Innan engelskan fick ensamrätt på svenska sa vi "ett äpple om dagen är bra för magen".

Och när man nu skriver om rim: här är trattar som skrattar

.

Äta fem godis och slänga tre skräp?

Vad gäller svenska språket finns det mycket att grubbla över. Eller som många nutidsmänniskor skulle inleda meningen ”När det kommer till det svenska …”. Här kommer en utfästelse: Tänker aldrig säga ”när det kommer till” eftersom engelskan där bakom är så tydlig. I min språkvård ska orden ”gäller” och ”handlar om” eller ”beträffande” få chans att överleva. Utrotningshotade i just den ordkombinationen är de helt klart – lyssna bara ordentligt och formuleringen ”när det kommer till” är inte långt borta.

Nu över till svensksvenska. Ja, går man långt bakåt finns det naturligtvis inflytande från diverse utrikiska, det veeeet jag.

Ett uttryck man hör vid högtidliga eller sorgesamma tillfällen är ”Tack för allt du betytt”. Det måste väl vara jättefel även om man begriper innebörden? Kanske stammar det från en längre formulering som ”Tack för allt du gjort. Det (du) har betytt mycket för mig. Men att tacka för att en person betytt något? Det är ju samma sak med ”tack för att du finns”. Tja, tacka då snarare föräldrarna som ligger mer bakom detta faktum än individen själv.

Här skuttas mellan högt och låt och nu landar jag i skräp: skräp är ett kollektivt substantiv, enligt mitt förmenande. Liksom godis. Men nyligen hörde jag någon säga ett (1) skräp. Hm, ett skräp, två skräp, femton skräp? Beträffande godis ("när det kommer till godis", kanske läsaren skulle säga?) är en godis så pass etablerad att den finns med i SAOL från 2006!

Utfästelse 2: jag kommer inte att säga ett eller sju skräp, ej heller fem eller åtta godis.

Slutligen något helt annat. En rubrik lät så konstig att jag kollade nätskvallret för att se vad den egentligen betydde.

Härenstams änkas nya kärlek: kände miljardären Erik Penser

Det var lite skumt, vem den nya kärleken kände verkade vara överkurs - även inom skvallerjournalistik. Nej, det var själva den kände miljardären som var änkans nya kärlek. Se där hur lurigt det kan vara att få till rubriker som alla förstår!

Men jag slipper ligga vaken och grubbla över vem han/hon var som var ihop med änkan samt kände miljardären.