Mer än en fläkt av den fina världen är detta nonchalant, var är TT?

På en tidning för inte länge sedan hölls en jädra ordning på orden. Redaktionen hade massor av böcker att slå i. Inte enbart, som man skulle kunna tro, ordböcker utan även diverse fackdito. Och där fanns TT:s skrivregler i häften som kom ut med viss regelbundenhet. Ett av de sista, utgivningsåret står inte tryckt i det, är 38 sidor långt. Så var de, små till formatet, gigantiska till innehållet.

 
Dessutom hade ofta redaktioner ”egna” skrivregler. De avvek inte stort från dåtida språkråd, men kunde låta ungefär så här: ”På denna tidning använder vi inte förkortningspunkter” (där skrevs m fl och t o m).

 
Generellt fanns i landet gott om språkliga ”tillsynsmän” som gav råd om (”bestämde”, kan man

t o m säga) vilka ord som skulle användas i officiella sammanhang när tveksamheter uppstod.

 
Det här kom jag att tänka på när journalister och intervjuade i ett radiosamtal omväxlande använde orden ”respirator” och ”ventilator”. Under lång tid har det på svenska hetat respirator. Då har de flesta vetat vad som menas. 

Nu tar man den vanliga vägen och använder engelsktalandes ord för saken: ”ventilator”. Då går det för många som för översättningstjänsten Google Translate. Skriver man ”ventilator” på engelska och ber om det svenska ordet får man ”fläkt”.

Här ska ni höra på en som inte skyr det ålderstypiska gnällandet

En tendens: Den som reagerar på underligt (ofta dåligt) språk får på nöten. ”Den här personen är så ung, är så utländsk, gör så mycket övrigt bra, kan så mycket om teknik” – ursäkterna haglar för att täppa till käften på en.

 
Jag hör det alltför ofta och för miljonte gången: jag är inte ute efter Tilde, Abdullah, Najma, Jonte eller någon annan individ utan det slappa samhälle som nedvärderar språket som kommunikationsmedel. Och som låter efter- och uppgivenhet vinna terräng.

 
Hur tänker politiker, myndigheter och folk som ”har nåt att säga till om”, om försämringar i all slags kunskap, dåliga skolresultat från förskola till universitet? Hur ska det avhjälpas? Om ett lands modersmål inte funkar går det inte att undervisa på. Kanske inte ha som gångbart meddelandemedel alls. Klassklyftorna ökar snabbare än man kan säga ”mello” och ”bitcoin”.

 
Omplåstrande åtgärder botar inte ytan ens. Men hur återtar man ett språkligt allvar – allvar över huvud taget – i nöjesparken vi bebor? Själv har jag minnen av en värld där svordomar och könsord inte ingick i vardagsvokabulären. Har jag sagt det förr? Nå, jag gör det gärna igen.

 
Jag minns även något vi kallade ”integritet”. Man kastade inte ut sig själv med kropp och själ i offentligheten. Man slapp, följdriktigt, också se andra göra det.

 
Bättre förr? Vad är för en gammal tråkmåns som sitter här och gnäller? Jo, det är en som inte tänker ”hänga med” till varje pris för att verka ”uppdaterad, ungdomlig” eller vad nu många anser viktigare än att se mänsklig nedgång och fall i vitögat. Jamen, du kan ju inget göra”, säger jämnåriga (överlöparna). Kanske inte det, nej, men jag kan sitta här och skrika. VSB.

Preppa är inte bara preppa och peppra inte heller alltid peppra

Det finns de som är värre språkgalningar än undertecknad som utanför den här stränga bloggen tillåter sig att prata lite hur som helst. En kompis får spader varje gång vi bestämmer en preliminär tid för att träffas och jag då säger: ”Vi prellar det”.

Någon preppar (pepprar) sin pepparkvarn

Men använda ett sånt påhittat ord i en text riktad till en större publik som, exempelvis, tidningsläsare eller lyssnare/tittare – nej. Tanken kom flygande när jag såg ordet ”preppa”, skrivet av en journalist. Av sammanhanget framgick att det skulle betyda ”förbereda”, men det ord man förkortat är antagligen engelska ”prepare”.

Nu har man ju under senare år, särskilt det senaste, sett det användas ihop med ”preppare”, en person som inte förbereder mindre saker utan gör sig beredd för krig, kriser och katastrofer.

Alltså: Om man nu menar ”förbereda” sig av annan art än köpa 500 konservburkar och 50 kilo mjöl kan man lika gärna förkorta ”förbereda till ”förba”.

 
”Preppa” finns inte i någon svensk ordbok. Än. Det närmaste man kommer är SAOB:s ”preppla” (eller ”präppla”) som är ett gammalt finlandssvenskt ord för ”prata, pladdra, sladdra”.

 
Men låt det finnas två ”preppa”, det finns ju även två ”peppra”. Ett betyder krydda med peppar,  det andra har överförd betydelse: ”han blev pepprad av fem skott; ​han pepprade sitt tal med svordomar”. (SAOL)

Fler folk eller mer folk? Som vanligt finner man svaret i Finland

Ja, gott folk, det finns så mycket att bry sig om, respektive skita i, så det är inte klokt! Så här sa en kaféägare (inget ont om denne, i talspråk skulle nog vem som helst kunna yttra samma sak): ”Vi vill att fler folk ska komma till fiket”.

 
Precis som med allt annat skulle det gå att leta fram grammatiska förklaringar, men – som ungdomen sa för 10 år sen – ORKA! Däremot finns ännu kvar minnen av vad som lärts ut till en under ännu fler decennier. ”Eller vad som är rätt”, som man frestas att säga, tills den obönhörliga repliken faller (den kan komma från ”språkvården”): ”Det finns inget rätt och fel!”

 
Säger man ”det kommer mer folk i morgon”, är det även mer rätt, hävdar jag djärvt. ”Fler folk” i exempelmeningen betyder att man önskar att spanjorer, nepaleser, norrmän, bolivianer och andra folk ska hitta till ens kafé. Det vore förstås ännu bättre, men så var antagligen inte tanken i pandemitider. Nu googlade jag i alla fall och se så lätt det är!

Mer eller mera ska du använda när det handlar om en mängd, alltså något som inte går att räkna: Jag vill ha mer(a) mat.

Fler eller flera ska du använda när det handlar om ett antal, alltså något som du kan räkna: Jag vill ha fler(a) vänner. Vi kan erbjuda fler(a) lediga jobb.

”Ofta fungerar både mer och fler”, får man också veta. Språkkänslan brukar leda en rätt. Vem står då bakom en så pedagogisk och enkel förklaring? Jo, det gör Mediespråk.fi – språkråd för de finlandssvenska medierna.

Här kommer nåt jag sagt förr: Finland är inte landet fyllt av lingon och morän, men det är (förlåt språkbytet) ”the country where I want to be”. Den som inte hört den kända låten kan googla orden ”Monty Python Finland” och lyssna på andras hyllningar till landet i fråga.

En björntjänst gör ju ingen glad, oavsett hur världsvan man är

Björntjänster ska man vara försiktig med. Inte bara såna som verkligen blir vad de heter – man får se upp även med dem som av många uppfattas som motsatsen: att göra någon en riktigt stor tjänst. Det går att googla sig fram till mycken kunskap om den här vanliga  missuppfattningen, björntjänsten är värd lite möda!

På liknande vis ska man passa sig för att kalla något hög- eller lågoddsare utan att ha konfererat med vana spelare, t ex travdito, som kan berätta hur det går till att hamna fel bland oddsen.

 
Nämnda fällor är lätta att falla i, men ändå så pass kända att de kanske kan undvikas. Då är det värre med ord vars innebörd glider iväg från sin ursprungliga betydelse på ett mer dolt, nästan lömskt, vis.

Genast här ett exempel från en tidningsrubrik: ”Världsvant par sadlade om när barnen kom”. Reportaget handlade om ett par som bott i en mängd olika länder, något de tyckte var bäst att sluta med när barnen kommit. Det enda ”världsvana” med dessa föräldrar visade sig vara just detta: De var vana vid att bo i olika länder.

”Världsvan” beskriver  SO som: ”van vid att upp­träda i sällskaps­livet och där­för skicklig i att konversera etc.” SAOB säger att den är världsvan ”som har stor erfarenhet av världen o. vet att föra sig i sällskapslivet (i (internationella) umgängeskretsar med högt socialt anseende)”.

 
Som vem som helst kan räkna ut är det dock möjligt att flytta runt bland jordens alla länder utan att bli det minsta världsvan.

Så här jävlas orden. De ser ut att ha en enkel innebörd, men kanske inte används av grannen eller kompisen för att beskriva samma sak. Det beror på vad man lärt sig av föräldrar, medier, kompisar, skolan, litteraturen och andra ställen där en överenskommelse om ords och meningars betydelse spelar en avgörande roll för språket i fråga.

Det händer att den visa är vackrast som aldrig kommer på pränt

”Det vi tittar på nu är att vi vill ha en utredning som tittar på det här”. Sa politikern. Det är förstås inte rättvist att slå ner på en mening yttrad i stunden. Ens egna uttalanden skulle inte heller vara sköna aktstycken utskrivna i text.

Men låt meningen vara ett exempel på det språk vi hör MYCKET av i dag. Blogginlägget 21 april handlade om ett ord på endast tre bokstäver (”och” eller eventuellt ”oui”). Kanske var det p g a sin korthet som ordet blev mer innehållsrikt än politikerns tuggummiblabblabb.

Blev påmind om det ännu inte skrivna, eller uttalade, av en sekvens i en film. En amatörpoet skrev varje dag dikter i en omhuldad anteckningsbok. Den existerade bara i den verkliga världen och saknade datorns backup-räddningsmöjlighet. Så den var oåterkalleligt borta när hunden käkade upp häftet med de poetiska alstren.

En japansk turist på besök visade prov på synska gåvor när han hamnade bredvid den olycklige mannen på en parkbänk. Efter ett kort samtal om just poesi överräckte turisten en gåva – en anteckningsbok – samtidigt som han sa: ”Ibland erbjuder tom sida mest möjligheter”. 

Det kan få en att tänka på begreppet tabula rasa och hur vi från början är oskrivna blad. Snart för vi pennan över ett papper (ja, slår på några tangenter, då) och skriver att vi nu tittar på en utredning som tittar på något.

När det kommer till tjatigt beteende tar man nästan första pris!

Här skulle en annan skribent kunna skriva att det nu ska bli ”favorit i repris”. Jag nobbar den sortens uttryck på grund av att de är både lockande och tydligt sprungna ur och bundna till vår egen medievärld, en historiskt sett ännu kort period. Det kan låta envist och tjurigt men de två adjektiven beskriver undertecknad rätt bra, särskilt när det handlar om språkhantering.

Och apropå ”när det handlar om” och ”när det gäller” uppstår ofta ett behov av att demonstrera, sittstrejka eller nåt, för att fästa svensktalandes uppmärksamhet på det faktum att de formuleringarna snart raderats ut.

”När det kommer till” – så lyder den snart enda använda konstruktionen. Verbet ”kommer” har rent allmänt ökat i mängd. Bruket är tydligt kopierat från engelska och påverkar stora delar av svenskan nu. Bl a (ja, här kommer en repris, men knappast favorit) överväger det i kommersiella sammanhang som ”jackan kommer i blått och brunt” eller så ”kommer” samma tröja i storlekarna S, M och L. Det hette till för inte många år sen ”tröjan finns i…”

Det mesta som ”finns, produceras eller levereras” utsägs ”kommer” nu för tiden: ”kaffebryggaren kommer med två snygga muggar”. Själv kommer jag från en annan tid och en sådan formulering får mig att se en kaffebryggare och muggar komma dansande – som i marschen med leksaker i julens Kalle Anka-film.

Vi lämnar prylbranschen och ser att man på 1177.se kan läsa ”febern kommer med andra symptom”. Här sa man förr (med ett mer varierat språk) att febern "uppträder med andra symptom”. Detsamma gäller förstås ”sjukdomen kommer med många komplikationer” som stod skrivet på annat håll.

Och så återgår vi till det inledningsvis nämnda ”när det kommer till…” som kan sägas på en mängd sätt. Förutom de vanligaste ”när det gäller, vad gäller, när det handlar om” eller ”i fråga om” kan man omformulera frasen till: ”och om/när vi nu talar om smörgåsmat, fransk 1900-talsfilosofi, hyacintlökar”. Exempelvis. Möjligheterna att undvika den slentrianmässigt direktöversatta engelska räckan ord är stora.

Likväl hörde jag en författare av skaplig rang, en person som arbetar med just ord, använda ”när det kommer till” fem gånger på mycket kort tid i ett litteraturprogram i P1. Där talas om böcker, det skrivna ordet och för all del andra konstarter med fnittrande sirapsröster. Ooooo, vad jag önskar att dessa röster någon gång talade lika vitt och brett och förtjust om författares – nej, allas – främsta kommunikationsmedel. Språket.

Skåpmat och rester ur det språkliga gnällets urgamla fatabur

Det här är en blogg som nästan uteslutande gnäller om språklig slapphet. Andra intressen eller käpphästar? Jodå, jag har några stycken till. Men det blir mest gnäll där också. Vad som förbättrats av tidens gång måste man grubbla på länge. Å andra sidan är det inte störande att vara en klagande åldring, det känns väldigt adekvat!

Det blir ofta yngres språkbruk man irriterar sig på, men det är viktigt att påpeka att tidigare generationer – man själv inbegripen – alltså inte lyckats förmedla och föra vidare något som är elementärt för mänsklig kommunikation. Det här handlar inte om ett par enstaka ord eller nymodigheter, naturligtvis får ett språk tillskott med tiden, på samma sätt försvinner vissa begrepp efter hand.

Men när centrala och ännu fungerande delar av grammatik och ordförråd påverkas känns det trist. Eller när ett nytt språkbruk motsäger sig självt!

Dit hör det nutida försöket att ersätta ”man” med ”en”. Jag har sällan något emot feministiska tilltag, men i just det fallet blir det inte bra. Som i engelska "man" (mankind) finns nog även kärnbetydelsen ”människa” närvarande  i vårt obestämda pronomen "man". 

Nu hör man då och då hur personer – framför allt yngre – yttrar meningar av typen ”en vet inte vad en ska göra”. För äldre låter det inte bara dialektalt, utan även som kommande från 1900-talets första hälft. Däremot finns ”en” som objektsform till ”man” och det låter inget konstigt i äldre öron: ”Man får se upp så inte dörren slår igen framför en”.

En ungdom som tidigare i en intervju använt ”en” i subjektsform (som i exemplet ”en vet inte vad en ska göra”) klarade inte genitivformen av pronomenet och sa ”man vill ju veta vad som hänt med sina släktingar”. I gammalt, konsekvent och mer korrekt (förlåt, då) språk heter det ”vad som hänt med ens släktingar”.

En sån historia kan man med en lite utvidgad innebörd kalla hyperkorrektion: När ivern att göra rätt är stor blir det lätt fel.

Typisk misstag av en "gamlis": att säga dagis och mena förskola

Pluttis, gullis, sötis. Det är sånt folk kan få för sig att säga. Ändelsen -is har en diminutiv, ”förminskande”, funktion. De här orden låter som om de används till eller av små barn, men är nog även vanliga bland förälskade i alla åldrar. Den som inte hör till någon av grupperna eller känner sig direkt berörd betackar sig kanske för gullisformerna.

 
”Är du en grillis?” Frågan ställdes av en av ”mina” mataffärer i sitt mejl med veckans erbjudanden. Jag förstår vad man försöker säga: Tycker du om att grilla? Det blir sällan av med grillning men även om så hade varit fallet skulle jag inte vilja kalla mig själv eller någon annan för ”grillis”. Inte för att det är nåt fel att skoja lite med språket, men nånstans får man dra linjen, som folk säger när de menar ”nånstans går gränsen” (engelska ”draw the line").

 
Och gränsen går nog vid just ”grillis”. Min egen kallsinnighet till den sortens språkskoj går inte att finna orsaken till, trots att högstämdhet inte ligger mig varmt om hjärtat heller. Men det verkar finnas en allmän fäbless att lattja till det befintliga språket.

Inom loppet av några minuter sa någon (i radion, förstås) ”hittan och dittan” för ”hit och dit” (som i: ”han for hit och dit”) och ”dittan och duttan” för ”ditt och datt”.

P g a ålder och ohejdad vana slinter ibland ens egen tunga som man strax måste bita sig i. Det kan ske när man råkat yttra det förr gängse ordet ”dagis” och någon medborgare i åldern 24-48 är närvarande. ”Förlåt, så dum jag är, förskola, menar jag! Förskola, förskola, förskola”.

 
Men det låter förstås i dessa yngres öron som om någon hälsade en själv med orden ”hej grillis, nu ska vi grilla lite dittan och duttan”!

Menas OCH eller JA? Oavsett vilket: Hur ska meddelandet tolkas?

På en vanlig gata, en vanlig dag, stirrar man in i ett mysterium. Klottret på elskåpet,  den kortaste av kortpoesi, rymmer mer än man tror vid en första anblick.

 
Någon har fått för sig att måla dit språkets kanske mest frekventa ord, den sammanbindande konjunktionen OCH. Som betraktare tänker man kanske ”vaddå OCH vaddå?” Men en närmare eftertanke medger att tolkningen kan bli synnerligen fri.

Men som man står där och grunnar över det ensamma och-ets roll dyker ett tvivel upp: Är personen med färgburk och en obändig målarlust i själva verket en positiv fransos som inte kan hejda ett optimistiskt OUI?

För visst blir det ett sådant om man vrider huvudet till höger? Men som meddelande är det i förstone inte mycket mer än ett och. På samma sätt är eventuella anledningar till ja-sägandet få.

En lucka som öppnar sig i tiden kan visa sig ägas av någon annan

Här kommer en berättelse ur verkligheten och den anknyter till gårdagens drapa. Inte för att det handlar om slottstid, snarare det mer vardagliga "tvättid".

 
Scenen: början av 80-talet i en tvättstuga. På den tiden fanns nog ännu s k tvättpolletter som man, för att starta maskinen, stoppade i ett inkast (som myntinkasten, se texten i går). Dessa skulle på engelska hetat slot, slots i plural. I den här berättelsen består ”slottiden” – ”the time slot” – av den begränsade tid man beställt för att använda tvättstugan. ”Tidsfönster”, skulle en nutida levande kunna känna sig manad att säga. Eller ”tidslucka”, rätt frekvent det också.

 
TEPA termbank ger synonymen ”tidsintervall”, ett tidigare ord som beskriver samma sak. (TEPA termipankki är en del av Institutet för de inhemska språken i Finland, ofta ett utomordentligt ställe för att söka uppgifter om svenska ord.)

 
Vi sa bara ”tvättid” under den enkla period i människans historia när vi var inte var så klyftiga som dagens varelser: ”på fredag har jag tvättid 7–11”.

 
Ibland gjorde vi sjukt galna saker (fast vi sa inte just så). Det gick att se vilken granne som markerat vilken tvättid p g a ett system med små ”markeringslås” (vi kallade dem ”tvättlås”) där lägenhetsnumret stod.

 
Jag hade bråttom en dag och gick ner i källaren för att se om jag kunde börja tvätta tidigare. Grannens tvätt hängde i torkskåpet, ingen maskin var på och jag knackade på hos damen det gällde. Hon tittade bistert på mig och på frågan svarade hon: ”Njae, det tror jag inte, det är ju faktiskt MIN tid fram till tre!”

 
Ni vet vad man säger: tid är pengar. Men här var den ännu dyrbarare. Hon ägde tiden, i alla fall en kort stund, och i en tvättstuga. Fram till klockan tre.

Alla sagobyggen! Det finns slott och koja och slot som skojar

Det är en utmaning att lista ut hur det går till. Och varför man känner sig dubbellurad. Så här är det antagligen: Ta ett gammalt ord som ”myntinkast”, överspelat visserligen, men ändå. Några av oss har lärt oss att inkastet, springan man stoppar myntet i, heter ”slot” på engelska. Vi kan även ha hört att sådana automater från förr kallats ”slot machine” på samma engelska.

 
Samma engelska? Ja, den slags engelska som i dag går runt jorden är inte samma som den man lärde sig vid myntautomaten. Den amerikanska varianten bidrar förmodligen med de flesta av dessa nya ord. Fast oavsett hemvist vill väl balla ekonomer, tekniker och trendsättare hitta på andra uttryck för vanliga grejer.

De pallar antagligen inte med banala ord som, vilket språk det än gäller, lyder: ”tid, period, tidsperiod, tidsintervall, begränsad tid” etc. I stället säger de ”time slot” och/eller ”slot time”. Har letat i brittiska och amerikanska lexikon utan att finna dem. Det kan vara så att den nya fräsiga engelskan som också fräsar till andra språk är av samma karaktär – den  existerar inte.

 
I vilket fall som helst har det blivit gott om ”time slots” i svenska språket, i vissa fall översatta till ”slot-tid”. D v s tidsbegränsning, eller ”tidslucka”, som en del museer och liknande använder. Ett museum förklarar själva abrovinken så här:

Vi har slottider med 30 minuters intervall och kan erbjuda 8 sällskap á max 4 personer att börja sitt museibesök per slotttid*. Det blir totalt max 32 personer per trettionde minut.
Vid receptionen får varje sällskap en biljett som anger starttid och sluttid för besöket.

Coronaregler gör alltså att man uppmanar människor att hålla tiden vid sitt besök, man får en biljett som anger start- och sluttid. Varför känns det som mer babbel än nödvändigt?
Kanske bör inte slotten i Sverige, när de öppnar för besökare, använda sig av begreppet ”slottid”. Då får de gamla korrekturläsare på sig som hävdar att det heter ”slottstid”, vilket både är något annat och inte. Förvirringen blir inte mindre av att man på nätet även hittar ”tidsslott”. Fantasy och Harry Potter!


* Stavningen med tre t är inte min…

Fönster och luckor är inte vad de varit, ej heller fönsterluckorna

                                                                                                                                    Bild: Pezibear, Pixabay

Man skulle kunna tro att alla de mängder nya ord och begrepp som rasar in i språket skulle kunna berika det. Det borde bli fler ord, fler sätt att uttrycka saker. Men det tycks vara tvärtom i det långa loppet. In kommer engelska inlån som denna blogg ägnar sig åt samt tar upp i parti och minut. Och så fort man använder ett uttryck som ”i parti och minut” så vet man förresten att man är en av de sista (tung sorgemusik) att använda det

 
För några år sen slogs plötsligt en massa sportfönster upp på vid gavel (”på vid gavel”: tung sorgemusik), transferfönster, eller registreringsperiod. Definition: när en transfer (övergång, som svensken sa tidigare) av fotbollsspelare mellan klubbar kan ske och nya spelare kan registreras hos respektive fotbollsförbund. Transferfönstret är "öppet" under en period när klubbar och spelare kan förhandla samt kontrakt skrivas med andra klubbar. Förfarandet, här halvplankat från Wikipedia, beskrivs noga men verkar inte mer komplicerat än vad som just återgavs. Det det enda otäcka är väl att det rör sig om människohandel.

Det hela kan alltså kallas ”registreringsperiod”. Eller ”tiden under vilken spelare kan byta klubbar”. Transferfönster – pöh!

Men det har även öppnats andra små tidsfönster, så små att de kallas ”luckor”. Ändå är det  inte fråga om ”fönsterluckor” om nu den fantasifulle läsaren tror det! 

Spännande tidsperiodsupplösning i morgon!

Tegnér är inte den förste (eller siste) att drabbas av mjältsjukan

Uppsidan av Tegnér, eller i alla fall sidan

Först av allt: skriver man ordet ”mjältsjuka” kommer man inte förbi Tegnér. Och därför ska ett stycke ur hans produktion citeras även om det inte är helt klart hur Svenska Akademien skulle ställa sig till att litterär nationalskatt används i mindre seriösa sammanhang!

 
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?

 
Den tungsinta, svårmodiga och melankoliska dikten ”Mjältsjukan” av Esaias Tegnér är ett stycke med hög språklig och innehållslig täthet som svårligen skulle kunna skrivas, eller som nyspråket kallar det, levereras, av någon av våra samtida. Den uttrycker en sjuk närvaro, typ (nu blev det mer nyspråk).

 
Ledsen, det blir även mer engelska. I en notis i mitt blad sa en politiker: ”vi kommer att få stora uppsidor genom en effektivare organisation”. 

Eftersom ordet ”uppsida” inte finns i någon av de tre stora ordböckerna gav jag mig ut på nätet och hittade en aktietidning som meddelade: ”Våra estimat visar en uppsida på 11% i relation till konsensus för 2022-2023”. Här sitter en dysterkvist (eller mjältsjuk, kanske) och saknar såväl estimat och uppsida som konsensus. 

Engelska ”upside” betyder ”positiv aspekt, löfte, potential”. ”Mjältsjuka” på engelska heter, som nämndes i denna blogg i går, ”spleen”. Om vi nu ändå ska vara tvåspråkiga…

Rätt åt den som inte trodde att diskussionen kunde bli saftigare…

Men så oerhört dumt! Man blir chockad över sig själv när det rent uppenbara smiter förbi ens hjärna, ja, vad som eventuellt är kvar av den. I går togs det plötsligtanvända ordet ”juicy” upp på denna plats. Men om man vill mildra saken går det att påstå att det jag beskrev som synonymt med ordet, ”kittlande” och ”skvallrig”, var en tolkning. Den är fortfarande inte fel, men en annan radiopersonlighet använde i dag den översatta variant av ”juicy” som säkert kommer att få bäst fäste: ”saftig”.

 
Nu har just det ordet använts i svenska förr och det roliga i kråksången är att det sällan handlat om fruktsaft, utan uttryck som ”en saftig biff”. Därefter har den överförda betydelsen kommit att beskriva ”biffiga” personer, vanligen män: ”en saftig bit”.

Radioprogrammet i dag tog upp en skandalomsusad författare som, enligt journalisten, på sin tid ställde till ”med en skräll innan de saftigaste och sexigaste bitarna publicerades” (då avsågs författarens dagböcker). Man ser en aldrig sinande ström av ”saftiga och sexiga” bitar i snart sagt all slags underhållning. Det som är ”juicy” – tro mina ord – är en ständigt växande genre.

De av oss som tröttnat på uppseendeväckande privatintimpersonliga utfall har lättare att drabbas av ett annat begrepp som egentligen snart borde finnas på var människas läppar: ”spleen”. SAOB:s äldsta belägg är från mitten av 1700-talet. Sådana gamla exempel brukar borga för en nutida användning, anser ofta språkvetare, så det är bara att tuta och köra och använda ordet. Speciellt bra beskriver det dem av oss som känner igen oss i definitionen: ”blaserad liknöjdhet, nedslagenhet, svårmod, tungsinthet o. d., melankoli eller mjältsjuka.

 
Håll ögonen öppna för mer saftig mjältsjuka i morgon!

Mänskligheten behöver nog knappast mer av juicy underhållning

Det finns ingen hejd på sbråkmakarens nästan religiöst färgade stränghet, tycker somliga. Så kan det verka. Men jag säger som Publius Terentius Afer, ca 195-159 f Kr, ”Homo sum: humani nihil a me alienum puto” (Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande)

 
Det är inte svårt att acceptera ett hejsansvejsan-språkbruk, men det innebär inte att man aldrig önskar sig sammanhang som är solenna och allvarliga. Att det finns vissa språkstilar, om man så vill, för olika framställningar av olika ämnen och teman.

 
En första invändning känner den idoge läsaren redan till: tv-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt tar i så att man spräcker livstycket. Det blir gärna lite larvigt gällande tilltalsnivån (hm, jag låter visst larvig själv emellanåt). Sen finns det diverse litterära program i radio och tv där man stoppar in en obligatorisk rappare eller använder ett språkbruk som är lite corny, som man skulle ha sagt på den tid corny betydde lite corny.

 
Nu senast, i ett sånt där guuuud-asså-vad-jag-älskar-böcker-program, användes termen ”juicy”. Först framhöll en bokcirkeldeltagare ”juicy”* som en egenskap hon skattade högt hos läsandet. Programledaren fyllde förklarande i att en seriös bokcirkel som detta handlade om självklart ”letar efter det juicy”

 
Liknande stuk hörs från många håll när det handlar om underhållning i medierna, även den man förväntar sig aningens mer allvar av. Detta ”juicy” språkbruk går fram som en präriebrand. I dess lågor hör man suset: ”låt oss för guds skull inte framstå som alltför allvarliga”.

Om man söker det contextadekvata (hahaha, här menas sättet att tala som passar till ämnet i fråga) får man vända sig till andra genrer. En ganska ny och angenäm bekantskap är P1-programmet Naturmorgon. Där är antagligen de medverkandes intresse för ämnet så genomgripande att man slipper såväl larviga glosor som fåniga röstglidningar.


* Engelska  "juicy" betyder bl a ”lustfylld” och ”sensationell”, i andra sammanhang har betydelsen på svenska gått åt hållen ”kittlande/skvallrig”

Varor från kaffebröds- och livsmedelsvärlden bråkar i språket

Får man upp öron och ögon för nya uttryck ljuder de från, eller syns på, alla ställen. För nån vecka sen flög ”tillbakakaka” omkring i diverse medier. Och jag fick anledning att fundera över min aversion mot kakan i fråga. Som tillfällig ordbildning är den lysande, men just den flitiga användningen känns störande. Modeuttryck, kallade man sånt förr.

 
Dessutom är det trist när gamla – helt funktionsdugliga – uttryck försvinner till förmån för dagsländor. Kanske en del gillar det käcka rimmet i tillbakakakan, men som språklig bild är den lite knepig: uttrycket måste väl bottna i något som har med en slags kaka att göra?

 
Å andra sidan kan en liknande invändning användas: att man inte vet vilken gammal ost det är man får tillbaka för. För just det var ju vad man brukade säga i samma ge-tillbaka-lägen: ”få (betalt) för gammal ost”.

 
Läste nånstans att ”tillbakakaka” kommer från barnens värld och leken ”kull”, nämligen när man kullar någon som direkt kullar tillbaka. Beträffande de där gamla lekarna varierar språkbruket i landet en hel del: ”kull” kunde även och bl a heta ”datten” eller ”tafatt”. Vi ropade aldrig ”kull” utan ”han/hon ä’t”. Det sista var förkortning av han eller hon ”är det”. På andra ställen i Sverige ropade barnen ”han har den”.

 
Tillbakakakan ska enligt Språkrådet ha förekommit sedan åtminstone 1970-talet, men mig var ordet obekant till nyligen. Jag är en sällsynt tråkig person som har svårt med ord från barnens värld, ett tidigare var ”hittepå” för ”påhitt/påhittat”.

 
Och nu ”tillbakakaka”. Det är förstås det stelbenta i en som föredrar den beprövade gamla ost man tidigare fått betalt för.

Egenreklam i tv och radio närmar sig tradighetens värsta utmarker

Ens trovärdighet blir inget vidare om man tar upp tjatighet så mycket att man blir tjatig själv, men äsch, det får väl vara så då! Om man bryr sig, alltså. Många ger blanka fanken i att språket vinkar adjö dagligen. Kanske är det också samma människor som inte plågas särskilt mycket av SVT:s och SR:s egenreklam, eller vad man ska kalla de stora sjok av ”trailrar” som berättar om kommande program.

Den enda åsikt man hör ur folkdjupet är hur innerligt trötta människor är på dessa. I själva verket blir det så himla tradigt att man tappar all lust, om man haft nån, att titta på dessa program eller serier.

Bild: David Stephanus, Pixabay

Den kritik angående tilltaget som framförts till medierna vinner inte något gehör hos dem. I stället beskrivs det vara konsumentupplysning eftersom många inte har tidningar med tablåer i.

 
Kontraproduktivt, säger jag.

 
Att folk skulle vara så korkade att de själva inte kan ta reda på vad som sänds i radio och tv är svårt att tro. Dessutom: standardformuleringar som vevas runt kan få en att börja avsky vissa ord. Redan innan hade jag en aversion mot ordet ”beröra”, som i såna här reklamsammanhang blivit honnörsord som ska malas till bokstäverna går sönder.

 
Med den äldre innebörden kan jag härmed tillkännage att begreppet i fråga berör mig illa! Det här beteendet hos gammelmedierna skriker dåligt självförtroende mer än något annat. Usch.

Vanliga – självklara – ord och uttryck lyfts till svindlande höjder

I går slarvigt intimprat, i dag rent dravel! Eller förresten, de uppträder ofta tillsammans i vår dagliga medievärld.  "Dravel" är ett bra ord. I SAOB, stavat drafvel, med tidigaste belägg från 1528 och definitionen "löst l. ovederhäftigt prat; smörja, gallimatias, strunt, dumheter; förr äfv.: osanning, lögn, dikt, falskhet, bedräglighet".

Kanske är min egen definition aningens utvidgad: ”dravel” kallar jag den relativt nya, formaliserade, men ändå enkla, svenskan. Ord och hela fraser som upprepas intill hjärnnernötning räknar jag dit, de blir klyschor på grund av överdriven användning. Ofta brukar medier, tyvärr även gammelmedierna, prisa sig själva med den här typen av klyschor. Man gäspar när medier beskriver egna program eller reportage som ”analys och fördjupning”.

Hör på detta: förr sände/publicerade man bara reportage eller artiklar, utan tjat om vad de var: ”analys och fördjupning” var s a s upp till läsaren/lyssnaren/tittaren att avgöra. I SR står om ett av deras program: ”Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare”. Tar nyheterna djupare? Förstår inte varför det ständigt vevas om och om att mediet i fråga gör just det man förväntar sig att det ska.

En stor drakes chefredaktör slog ett slag för några artiklar i egna tidningen i en blänkare: ”tre texter som gjorde mig smartare”.  Själv väljer jag alltid sådant som jag tror ska intressera mig. Det är sällan jag har ”smartare” som drivkraft. Under den här tvivelaktiga egenreklamen hade en anonymare del av redaktionen tillagt: ”Chefredaktören tipsar om tre starka texter."

 
Där hade vi en sak till jag ogillar skarpt: ”stark”, använt just så. ”Stark” har övergått till ett dravelord och ses ofta i kombinationer som ”hennes starka ord om hälsobeslutet”.

 
I fråga om ”smart” har inte de största ordböckerna hängt med, där beskrivs ordet som ”listig” och ”slug”. På engelska har ordet länge bl a betytt ”intelligent” och ”klyftig” och dessa innebörder föregår våra lexikon som kommer att ha med dem i nästa utgåva.

Ska man snacka om folks privatliv bör ett hyfsat språk användas

Det ligger mycket i orden. (Stjäl gärna den djupa insikten och strö bland människorna.) Men det blir märkligt när ett vanligt verb, ”ligga” (se gårdagens inlägg), ändrar sin gamla betydelse för att istället innebära sexuell verksamhet. Uttrycket har tidigare behövt en preposition och man fick säga ”ligga med” för att göra sig förstådd.

 
Som om inte det vore nog. Nu har även den ordkombinationen, ”ligga med”, kommit att ersätta ”vara ihop/tillsammans med, dejta (om man anammat den amerikanska livsstilen) ha ett förhållande med, sällskapa”. Tror att jag i ett tidigare inlägg även föreslagit det numera åldriga ”kila stadigt”.

 
I en tv-serie diskuterade några poliser ett par kolleger, en man och en kvinna, som jobbade tillsammans på sina uppdrag: ”Ligger de med varandra?” Jag tycker att det är ett sorgligt språkbruk eftersom de ansvarsfulla snutarna egentligen ville diskutera det lämpliga i att ett par, alltså två personer som är ihop, också arbetar tillsammans – en diskussion som ofta hörs även på andra arbetsplatser.

 
Det dräller av folk som ligger med varann och inte är ihop. På samma sätt dräller det av människor som är ihop men inte ligger med varann. Hänger inte snutkollegerna med? kan man undra. Alla medier är fulla av inslag och reportage om folks sexuella vanor, nog måste dessa poliser ha ramlat över ett och annat i den vägen.

 
Egentligen bör man inte intressera sig så in i vassen för andras privatliv, men det är en annan sak. Om det fanns ett lika starkt engagemang för hur ens språkbruk såg ut  (och lät) när man beskriver tillvaron - ja, då skulle mycket vara annorlunda.

Vissa ord urvattnas, andra proppas med innebörd de inte haft förr

I dag hakar bloggen på en av spanarna i P1-programmet med samma namn. Hon ansåg att det gått inflation i lajkandet på sociala medier och irriterade sig främst på det ymniga användandet av superlativer: Finaste! Bästa! Snyggaste!

Det här passar en gammal trött cyniker vars uppgift också är att spana. Inte bara framåt, utan även bakåt. Förutom de värstaste superlativerna kan man sedan länge notera den stora nyansobalansen. Många ord har blaskats ut till ett intet. Ta ”lust”, t ex. I mitt gamla ordförråd finns ordet dels ensamt och befinner sig i ett passionsrike, kan man säga. Dels existerar det i fasta uttrycket ”ha lust” att göra saker. Det kan vara synonymt med ”vill”, kanske: ”jag har ingen lust att städa/vill inte städa/känner inte för...”.

 
Nu går ordet som sådant åt pipsvängen. ”Lust” och sammansättningar som ”lustfyllt” kan användas om vad som helst. Personligen skulle jag inte ens kunna uttala en fras som ”lustfylld träning”. Inte heller låter en  ”en lustfylld måltid” riktigt klokt.

 
I gengäld, för ett sådant finns ofta, extradekoreras helt vanliga ord så att de ska låta som något mer än de är: ”Sen januariavtalet tillskapades…” sa en röst i radion och man undrar varför inte ”skapades” räcker. Men det skulle låta dumt, vid närmare eftertanke. Kanske ville rösten säga ”tillkom”, vilket hade varit mer korrekt.

 
Vad gäller ord som fått en lindrigt sagt förstärkt innebörd finns det enkla verbet ”ligga”. Meningar som ”han får inte ligga” låter konstiga för oss med äldre språkbruk i skallen. Ens första reaktion är: ”Va? Vem/vad hindrar honom?”

Råd från fordom när ordet tilltal hade en annan betydelse än i dag

Språkliga nyanser är inte tidens melodi även om valfriheten, vad gäller ALLT, är stor i den rika världen. Ords innehåll och klang är ett finlir – även för den som håller i pennan här och egentligen är mer för ett kärvt tilltal, i sig poppis som begrepp på kultursidor.

 
”Tilltal”, som det används numera, har väl inte varit i svang så länge. Än i dag, om man slår upp ordet, får man förklaringar som har med gamla ”titulera” att göra. Det ”tilltal” jag avsåg inledningsvis kanske hette ”tonfall” förut, vid närmare eftertanke. En snabbkoll visar att de båda används rätt synonymt. Däremot tycks ”tonfall” kunna föregås av bestämningar som ”vädjande, nedlåtande, förmanande”, vilket inte är fallet med ”tilltal”.

 
Det senare hör m a o till en annan kategori och den känner undertecknad inte till namnet på. Man behöver, som bekant, inte kunna grammatiken för sitt modersmål, däremot brukar ålder, sätt att leva, utbildning, vanor som radio- och tv-tittande, läsning m m skapa känsla för diverse nyansskillnader, ofta pyttesmå.

Därmed förstås inte sagt att varendaste individ får exakt samma uppsättning av känsla för nyanser. Det är fult med fördomar, ändå skulle man vilja samtala om saken med personer som formulerar meningar i stil med: ”Vi har kommunicerat ut det i marknaden”.

 
Jodå, visst  kanske man förstår vad de menar. Ändå låter det som ett störande ”tilltal”. Jag använder f ö aldrig ”stör mig på”, det är ett av tusentals fasta uttryckspaket som stör, irriterar och bekymrar mig.

 

”Husmoderns hemkurer och goda råd” från 1926 skrev under rubriken ”Tilltal och titlar”:

Damer böra vara försiktiga med att bli du med herrar. De kunna lätt få obehag därav. Detsamma gäller i fråga om att byta fotografier.

(Det senare rådet skulle f ö många vara betjänta av nästan ett hundra år senare.)

Uttryck hemmahörande i flygbranschen lyfter och landar i språket

Är man funtad som undertecknad måste man ägna en del av sin tid åt självstudier. Med det menas studier av en själv. Precis som ordet säger.

Efter att ha hört en stund på radio fick jag anledning att börja med dessa studier. Så här gick tankarna: ”Vad är det som får mig så in i bänken vansinnig av att höra formuleringen ”lyfta frågan”? En massa människor – för att inte säga alla – formulerar sig just så: ”Fint att du lyfte frågan/problemet/det här!” Lyfte. Och här sitter man och morrar. Varför?

 
Jo (jag kan inte bara ställa frågor, jag kan besvara dem också!), det är naturligtvis för att det enkla, simpla, tydligen alltför gamla ”ta upp frågan” tycks helt borta. (Ställa en fråga är något annat.) Det är skrutt om fungerande och enkla uttryck bara försvinner. På den tiden alla sa ”ta upp frågan” slapp man sitta och bli arg, nu lyfts det oftare än på Schiphol före pandemin.

 
Vid sidan av det evinnerliga ”lyftandet” finns en annan ”favorit” från branschen: ”landa”. Folk kan på fullaste allvar säga: ”Vi har lyft frågan och landat i en lösning”. Man ser det nästan som en skojig bild framför sig! De menar ”vi pratade om problemet och tror att vi kan fixa det”.

I själva verket finns ett jätteregister av ord, det går att skapa en mängd olika meningar för proceduren. Men nej, den nya svenskan erbjuder färdiga fraser, klyschor, nästan, som kastas in påfallande ofta och får hela samhällsruljangsen att låta som en sumpig träskmark. Klafs, klafs.

 
Nog för i dag. Värre vrede väntar.

Är dagens kommunikation lika smart som våra telefoner?

Även om det inte är direkt riktat till en blir man glad av medhåll. Min skepsis gentemot språkfolk i Sverige är omvittnad (hos alla åtta som läser denna blogg), men häromdagen öppnades språkhimlens portar. Professorn i nordiska språk, Henrik Rosenkvist, bröt för en stund den lite småfnissiga stämning som vidlåder P1-programmet Språket.

Kom nog inte med laddare

Till min glädje tog han upp vad han kallade ”betydelselån som etableras på ett lömskt sätt” i svenskan. Exemplet han gav var det numera förhärskande ”datorn kommer med tangentbord”. Smygöverfört från engelska alltså och folk tycker antagligen att det låter märkvärdigare än det tidigare ”datorn levereras med...”

Ett liknande fall tycks ”givet” vara (vilket ryats om förr) som särskilt politiker gillar. I en intervju på 5-6 minuter fick en ur detta skrå in tre stycken: ”jag har varit politiker länge givet min ålder, det verkar vara så väljarna vill ha det givet att man röstar fram oklara parlamentariska lägen” och ”givet att Degerfors varken spelar ishockey eller hör hemma i norra Ångermanland så är jag ganska obrydd hur det går.”

 
SAOL och SO är överens om betydelsen av det omåttligt populära ”givet”, nämligen ”under förutsättning av”. Den ”modernaste” av de två, SO, bifogar  följande som antyder en betydelseglidning:

Givet är en verbform (perfekt particip) som ganska nyligen har övergått till att fungera som en sorts preposition i satsförkortningar. Exempel: Givet hans tvekan valde de en annan lösning.

Politikerns "givet" har nog synonymer som ”med tanke på” eller ”eftersom”. 

Men ni vet vad man säger: Huvudsaken är att man förstår.

Inte bara är bloggen snygg (nej, inte den här!) – den är klok också!

Tvångsanslutning – ordet väcker sällan glädje. Under årens lopp har det kunnat handla om vatten och avlopp, fackföreningar, dataleverantörer: är man inte med på arrangemanget känner man sig överkörd. Det har hänt att jag betraktat Facebook på samma vis. När det dök upp och tog över världen förvånades många över att just undertecknad inte kände något behov av den sortens sammanslutning.

 
”Du som är så social”, sa en kollega. Jodå, för all del. Social i överkant emellanåt så det personliga kan bli lidande. Hur kan man önska sig mer ”socialt” när man har telefonmöjligheter, internet och därmed mejl, Skype och fler tillfälliga pladderplattformar om man nu anser sig behöva fler?

 
Med de få möjligheter som står till buds (ironi) ramlade jag över en otroligt flådig blogg: den kan ej beskrivas, den ska ses! Det hände i sökandet efter det fula språkliga uttrycket ”att ruttna på något”. En blind höna kunde finna ett korn trots frånvaron i stora diskussionsklubbar!

 
Googlade bara ”ruttna på”. En av de första träffarna var bloggen ”baraenbildavmig” där bloggaren ökade på känslan av urrrk kring ordet ”ruttna”, fast liksom från sidan. Under flera ofattbart vackra bilder av mer än åldrat trä stod följande:

 
Jag måste fråga: Det skrivs om ruttna sliprar och rutten ved, men vad hände med ordet ”murken”. Många bra ord har vi för förstörelseprocessen: ruttna, vittra, mögla, rosta, murkna, härskna, surna, vissna, falna, multna, ärga, flagna, förfalla, m m - och jag ser ingen anledning till att sluta använda ett så utmärkt beskrivande ord som murkna. Trä och ved murknar, kött ruttnar. Jag säger att ved murknar – vad säger du?

I den här bloggen finns ett kommentarsfält och som svar på något där skrev bloggaren:

 
Det jag reagerar på är att ordet murkna mer och mer försvinner ur media och folks medvetenhet.

En språklig syskonsjäl! Dessutom är (ja, förutom kommentarsfältet då!) ”baraenbildavmig” lika anonym som Sbråk. Men mindre pladdrig. Bilderna får tala desto mer och visar på en konstnärlig blick som inte går annat att beundra. Kanske snyggast och smartast i sin genre!

Svulstigt språk på dekis och en helt omöjlig tömning av bussar

Blommigt språk har man hört talas om. Innebörden är inte svårutlistbar. Men kanske var det senaste ordet väl blommigt? Som mycket annat är det en fråga om tycke och smak: en del gillar sirliga och svulstiga ord och meningar, andra föredrar det strängt kärva.

 
En intressant mellangenre är den som man inte riktigt vet namnet på, utan tänker ”hm, ja, det där var kul uttryckt, men vid närmare eftertanke?” En sådan rubrik hamnade under min blick.

 

Drunkningslarmen ökar: ”Isen är på dekis”

För all del, kan is ruttna kanske den även kan vara på dekis? Eller vad säger menigheten? ”Dekis” är en förkortning eller förslangning (nu var jag där igen) av ”dekadens” (”dekadans”) och får i SAOL synonymer som ”förfallen, neddekad”. Antagligen har rubriksättaren fallit för ändelsen på -is, men det hela känns rätt långsökt.

 
Visserligen heter det att isen ”ruttnar”, men jag ogillar uttryck som ”jag ruttnar på det här”.

I sökandet efter andra som ruttnar på saker finner man bloggen baraenbildavmig. Den ska vi återkomma till, skriv upp det. Nu blir det mindre blommigt men mer av typen ”knasrubriker”:

Chauffören utrymde bussen som i övrigt var tom

Om man byter ”utrymma” mot ”tömma” får man det lika klyftiga: ”Chauffören tömde bussen som i övrigt var tom”. Det tycks finnas en stor osäkerhet angående ganska vanliga ords betydelser. Detsamma gäller nästa, fast här är den gamla vanliga engelskan boven bakom en del av meningen, en nyhet om en s k IS-kvinna: ”Hon separerade sonen från sin far”. 

En person kan separera från sin fru/make. Men i exemplet går tankarna till verbets andra innebörd: ”av­skilja; dela upp; ur­skilja bestånds­delar i, exempel: ​separerad mjölk, skum­mjölk

Bortsett från ”separera sonen från” så syftar ”sin” i detta fall på moderns far. Man får anta att tvångsseparationen gällde den mellan pojken och hans far.

Här serveras ytterligare några simpla iakttagelser kring ett ord

Ordet i går var "simpelt". Från s k språkvetarhåll hör man i stort sett bara OK för ordet. Som med annat. Principen känner vi: ”om brukarna säger så här så gör de. Vi ska inte tvinga stackars skolbarn att ord har bestämda innebörder, då kan de känna sig kränkta och hånade och skriva om det i sina sociala medier och vi får skämmas.”

 
Alltså: p g a att ”simpel” möjligen användes som synonym till ”enkel” 1791 skulle språkvetare förmodligen tycka att det bara är att blåsa på. Att användningen nu förstärks genom engelsk påverkan spelar ingen roll. Och att många ännu anser ordet ha negativa klang ges likaså fan i. Det handlar ju om så gamla brukare att de snart kan anses förbrukade.

 
Tröst finner man dock som vanligt hos Mikael Reuter och hans ”ruta” i ”Publikationer” som utges av Institutet för de inhemska språken. Här hanteras svenska, finlandssvenskan, med betydligt större allvar än vad som sker i vårt land. Reuter skriver:

 
I och för sig kan simpel också ha betydelsen ’enkel’, men inte gärna i ett sammanhang som det citerade. En uppgift kan förefalla simpel, simpel hövlighet kräver att man hälsar på folk man känner, och man kan komma från simpla förhållanden och bo i en simpel koja. Simpel har här betydelser som rät och slät, osmyckad, vardaglig, torftig.

 
Citatet (från en dagstidning) det talas om lydde: ”Vi kan lätt göra lite simpla jämförelser mellan EG och katolska kyrkan”. Reuters ruta skrevs 1993, men än i dag kvarstår de stilnyanser han beskriver hos ordet. Det går alltså inte att bara kasta in direkta översättningar från engelska för att de verkar ha identiska svenska motsvarigheter. Lärs sånt här ut nånstans?

Den enkla maten kan visst vara simpel men också simpel!

”Ju simplare, ju enklare”. Frasen, känd främst hos äldre, står under uppslagsordet truism (på Wikipedia), ett självklart uttalande, och dessutom citat ur Johan Henric Kellgrens inte helt allvarligt hållna dikt ”Dumboms leverne” (1791). Huvudpersonen får ur sig många liknande fraser: en annan är "jag lever helst, när jag är till." Det är lätt att hålla med.

I det första citatet kan en som finns till 2021 upptäcka ett par saker som – i alla fall för några decennier sen – lärdes ut annorlunda i skolan. Vi fick röda bockar (kråkor då, blev det bättre?) om vi skrev ju…ju. Läraren skrev och strök under med rött: ”ju… desto”.

Och innebörden av "simpel" hade då betydelsen ”tarvlig”. Kanske även ”enkel”, men utan någon positiv bibetydelse alls. Nu har engelska ”simple” eldat under den eventuella, drygt 200-åriga innebörden ”enkel”. Ett barn sa sig gilla en viss pizzasort för att ”den är simpel och så älskar jag ananas”. Unga människor använder säkert ”simpel” överlag för ”enkel”, men många äldre anser det vara en fråga om tydliga stilnyanser.

Men hoppsan! Nu kommer ett påskbord i verkliga världen i vägen (hur många snålblåsigt kalla altaner och balkonger ska man fortsätta sitta på?) för detta bloggskrivande! Men den simpla vägen är bara beträdd med ett par steg. Det går m a o att förvänta sig fler tarvligheter.

Den här varianten skulle nog de flesta åldrar kunna enas om: simpel utav attan!

Inte hade man hört talas om att folk i det här landet korrigeras

Efter en utflykt i de kulturellt högre sfärerna är det tid för lite människoförbättring i god auktoritär anda. Men som alltid är problemet: Vem är domare? Vem ska bedöma om man blivit ”allmänt förbättrad”?

 
Va? tänker läsaren vars ögonbryn (om konstigt ditritade eller ej) är höjda. Förklaringen är enkel. Som vanligt handlar det om språklig vanmakt. Först måste lite gammal skit upprepas: Den som skriver denna blogg äger ett litet mått av utbildning i ämnet, men har f a arbetat med det som är vårt lands största officiella språk. Långt från att vara expert, än mindre språkvetare, vill jag snarare kalla mig ”småretad”.

 
Med en sådan brasklapp i handen går vi över till den lapp man erhåller vid covid-provtagning. Där står: Du kan återgå till arbete eller skola när du känner dig allmänt förbättrad samt varit feberfri i 48 timmar.

”Allmänt förbättrad”. Det är nog många som går på den finten, men en människa som är ”allmänt förbättrad” har genomgått helt andra saker än sjukdomar.

 
Man kan förbättra sina odds, möjligheter, chanser. Mycket annat kan också förbättras: luften, handhygienen, parkeringssituationen. En allmänt förbättrad människa är naturligtvis något man kan hoppas på, men en sådan förbättrad person kanske inte blir bättre från sin sjukdom.

 
Särskilt 1177 skriver ”allmänt förbättrad”, vilket bidrar till att något annat, språket, blir allmänt försämrat. Vad 1177 borde skriva är ”friskare, kryare”, eller helst av allt det enkla ”när du känner dig allmänt bättre”.

 
Så här glider språket i väg med såväl människornas som det allmännas goda minne. I morgon blir det mer av allt enkelt som far all världens väg.

Många av oss har mycket, men vi vill ha mer. Av allt. Helst nu.

Konsumtion. Se där ett ord som gnager på oss lite till mans. Vi beskärmar oss över den som fenomen, men lättast att se är vad andra överkonsumerar. Vanligen tänker man på prylar, resor, kläder och mat av det extravaganta slaget. Själv tänker jag även på kulturkonsumtion.

I själva verket reagerade mina inälvor på ordet när jag hörde det användas första gången.

 
Hur löjligt det än må låta för andra "kulturkonsumenter" så tycker jag att ordkombinationen är omöjlig. Sådant som musik, litteratur, konst, m fl inom genren, räknar jag till yttringar där (håll i er!) Det Andliga är större än Det Materiella.

 
Det finns ett stort problem i den här oskuldsfullt rentvättade hållningen: de som frambringar (”producerar” resp ”levererar” för de mer hårdhudade) kultur inte kan leva av ingenting.

 
Köp-och-sälj-et inom ickemateriella områden är inte enkelt att tänka på. Och det var inte bättre i det ”förr-i-världen” man gärna återkommer till. Mecenater i olika former har ofta stått bakom konstnärer som i sin tur fått mer eller mindre fria händer.

Nu finns Marknaden. Det är vi det. Uttrycket ”ge folk vad folk vill ha” är känt sedan gammalt och det lustiga är att om någon först bestämmer "vad folk vill ha” så vill de det! Särskilt nu med våra nya medier (jag vill inte kalla dem ”sociala”) tar det inte lång tid innan människorna dessutom vill ha precis samma saker. Så har det blitt. Eller: så det har blitt!

 
Men vänta, nu håller bloggen på att bli en annan, med ämnen en enkel språkkverulant inte klarar. I alla fall är det märkligt att se en kulturchef (tidning) använda ordet ”kultursuget” om vad som sägs uppstå av den brist på "kultur" somliga känner. Har inte folk olästa böcker hemma? Musik de inte spelat på länge? Nätet med allt man vill se/höra (och ofta helst slippa)?

 
Det är knepigt när människor i själva branschen använder ord som ”kulturkonsument” och ”kulturkonsumtion”. Men jo, jag begriper. Det är så det ser ut nu. Glad konsumtion på er alla!