Det är inte svårt att acceptera ett hejsansvejsan-språkbruk, men det innebär inte att man aldrig önskar sig sammanhang som är solenna och allvarliga. Att det finns vissa språkstilar, om man så vill, för olika framställningar av olika ämnen och teman.
En första invändning känner den idoge läsaren redan till: tv-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt tar i så att man spräcker livstycket. Det blir gärna lite larvigt gällande tilltalsnivån (hm, jag låter visst larvig själv emellanåt). Sen finns det diverse litterära program i radio och tv där man stoppar in en obligatorisk rappare eller använder ett språkbruk som är lite corny, som man skulle ha sagt på den tid corny betydde lite corny.
Nu senast, i ett sånt där guuuud-asså-vad-jag-älskar-böcker-program, användes termen ”juicy”. Först framhöll en bokcirkeldeltagare ”juicy”* som en egenskap hon skattade högt hos läsandet. Programledaren fyllde förklarande i att en seriös bokcirkel som detta handlade om självklart ”letar efter det juicy”
Liknande stuk hörs från många håll när det handlar om underhållning i medierna, även den man förväntar sig aningens mer allvar av. Detta ”juicy” språkbruk går fram som en präriebrand. I dess lågor hör man suset: ”låt oss för guds skull inte framstå som alltför allvarliga”.
Om man söker det contextadekvata (hahaha, här menas sättet att tala som passar till ämnet i fråga) får man vända sig till andra genrer. En ganska ny och angenäm bekantskap är P1-programmet Naturmorgon. Där är antagligen de medverkandes intresse för ämnet så genomgripande att man slipper såväl larviga glosor som fåniga röstglidningar.
* Engelska "juicy" betyder bl a ”lustfylld” och ”sensationell”, i andra sammanhang har betydelsen på svenska gått åt hållen ”kittlande/skvallrig”
* Engelska "juicy" betyder bl a ”lustfylld” och ”sensationell”, i andra sammanhang har betydelsen på svenska gått åt hållen ”kittlande/skvallrig”
