Ordet i går var "simpelt". Från s k språkvetarhåll hör man i stort sett bara OK för ordet. Som med annat. Principen känner vi: ”om brukarna säger så här så gör de. Vi ska inte tvinga stackars skolbarn att ord har bestämda innebörder, då kan de känna sig kränkta och hånade och skriva om det i sina sociala medier och vi får skämmas.”
Alltså: p g a att ”simpel” möjligen användes som synonym till ”enkel” 1791 skulle språkvetare förmodligen tycka att det bara är att blåsa på. Att användningen nu förstärks genom engelsk påverkan spelar ingen roll. Och att många ännu anser ordet ha negativa klang ges likaså fan i. Det handlar ju om så gamla brukare att de snart kan anses förbrukade.
Tröst finner man dock som vanligt hos Mikael Reuter och hans ”ruta” i ”Publikationer” som utges av Institutet för de inhemska språken. Här hanteras svenska, finlandssvenskan, med betydligt större allvar än vad som sker i vårt land. Reuter skriver:
I och för sig kan simpel också ha betydelsen ’enkel’, men inte gärna i ett sammanhang som det citerade. En uppgift kan förefalla simpel, simpel hövlighet kräver att man hälsar på folk man känner, och man kan komma från simpla förhållanden och bo i en simpel koja. Simpel har här betydelser som rät och slät, osmyckad, vardaglig, torftig.
Citatet (från en dagstidning) det talas om lydde: ”Vi kan lätt göra lite simpla jämförelser mellan EG och katolska kyrkan”. Reuters ruta skrevs 1993, men än i dag kvarstår de stilnyanser han beskriver hos ordet. Det går alltså inte att bara kasta in direkta översättningar från engelska för att de verkar ha identiska svenska motsvarigheter. Lärs sånt här ut nånstans?
