Scenen: början av 80-talet i en tvättstuga. På den tiden fanns nog ännu s k tvättpolletter som man, för att starta maskinen, stoppade i ett inkast (som myntinkasten, se texten i går). Dessa skulle på engelska hetat slot, slots i plural. I den här berättelsen består ”slottiden” – ”the time slot” – av den begränsade tid man beställt för att använda tvättstugan. ”Tidsfönster”, skulle en nutida levande kunna känna sig manad att säga. Eller ”tidslucka”, rätt frekvent det också.
TEPA termbank ger synonymen ”tidsintervall”, ett tidigare ord som beskriver samma sak. (TEPA termipankki är en del av Institutet för de inhemska språken i Finland, ofta ett utomordentligt ställe för att söka uppgifter om svenska ord.)
Vi sa bara ”tvättid” under den enkla period i människans historia när vi var inte var så klyftiga som dagens varelser: ”på fredag har jag tvättid 7–11”.
Ibland gjorde vi sjukt galna saker (fast vi sa inte just så). Det gick att se vilken granne som markerat vilken tvättid p g a ett system med små ”markeringslås” (vi kallade dem ”tvättlås”) där lägenhetsnumret stod.
Jag hade bråttom en dag och gick ner i källaren för att se om jag kunde börja tvätta tidigare. Grannens tvätt hängde i torkskåpet, ingen maskin var på och jag knackade på hos damen det gällde. Hon tittade bistert på mig och på frågan svarade hon: ”Njae, det tror jag inte, det är ju faktiskt MIN tid fram till tre!”
Ni vet vad man säger: tid är pengar. Men här var den ännu dyrbarare. Hon ägde tiden, i alla fall en kort stund, och i en tvättstuga. Fram till klockan tre.
