Jag hör det alltför ofta och för miljonte gången: jag är inte ute efter Tilde, Abdullah, Najma, Jonte eller någon annan individ utan det slappa samhälle som nedvärderar språket som kommunikationsmedel. Och som låter efter- och uppgivenhet vinna terräng.
Hur tänker politiker, myndigheter och folk som ”har nåt att säga till om”, om försämringar i all slags kunskap, dåliga skolresultat från förskola till universitet? Hur ska det avhjälpas? Om ett lands modersmål inte funkar går det inte att undervisa på. Kanske inte ha som gångbart meddelandemedel alls. Klassklyftorna ökar snabbare än man kan säga ”mello” och ”bitcoin”.
Omplåstrande åtgärder botar inte ytan ens. Men hur återtar man ett språkligt allvar – allvar över huvud taget – i nöjesparken vi bebor? Själv har jag minnen av en värld där svordomar och könsord inte ingick i vardagsvokabulären. Har jag sagt det förr? Nå, jag gör det gärna igen.
Jag minns även något vi kallade ”integritet”. Man kastade inte ut sig själv med kropp och själ i offentligheten. Man slapp, följdriktigt, också se andra göra det.
Bättre förr? Vad är för en gammal tråkmåns som sitter här och gnäller? Jo, det är en som inte tänker ”hänga med” till varje pris för att verka ”uppdaterad, ungdomlig” eller vad nu många anser viktigare än att se mänsklig nedgång och fall i vitögat. Jamen, du kan ju inget göra”, säger jämnåriga (överlöparna). Kanske inte det, nej, men jag kan sitta här och skrika. VSB.
