onsdag 14 april 2021

Varor från kaffebröds- och livsmedelsvärlden bråkar i språket

Får man upp öron och ögon för nya uttryck ljuder de från, eller syns på, alla ställen. För nån vecka sen flög ”tillbakakaka” omkring i diverse medier. Och jag fick anledning att fundera över min aversion mot kakan i fråga. Som tillfällig ordbildning är den lysande, men just den flitiga användningen känns störande. Modeuttryck, kallade man sånt förr.
 
Dessutom är det trist när gamla – helt funktionsdugliga – uttryck försvinner till förmån för dagsländor. Kanske en del gillar det käcka rimmet i tillbakakakan, men som språklig bild är den lite knepig: uttrycket måste väl bottna i något som har med en slags kaka att göra?
 
Å andra sidan kan en liknande invändning användas: att man inte vet vilken gammal ost det är man får tillbaka för. För just det var ju vad man brukade säga i samma ge-tillbaka-lägen: ”få (betalt) för gammal ost”.
 
Läste nånstans att ”tillbakakaka” kommer från barnens värld och leken ”kull”, nämligen när man kullar någon som direkt kullar tillbaka. Beträffande de där gamla lekarna varierar språkbruket i landet en hel del: ”kull” kunde även och bl a heta ”datten” eller ”tafatt”. Vi ropade aldrig ”kull” utan ”han/hon ä’t”. Det sista var förkortning av han eller hon ”är det”. På andra ställen i Sverige ropade barnen ”han har den”.
 
Tillbakakakan ska enligt Språkrådet ha förekommit sedan åtminstone 1970-talet, men mig var ordet obekant till nyligen. Jag är en sällsynt tråkig person som har svårt med ord från barnens värld, ett tidigare var ”hittepå” för ”påhitt/påhittat”.
 
Och nu ”tillbakakaka”. Det är förstås det stelbenta i en som föredrar den beprövade gamla ost man tidigare fått betalt för.