Råd från fordom när ordet tilltal hade en annan betydelse än i dag

Språkliga nyanser är inte tidens melodi även om valfriheten, vad gäller ALLT, är stor i den rika världen. Ords innehåll och klang är ett finlir – även för den som håller i pennan här och egentligen är mer för ett kärvt tilltal, i sig poppis som begrepp på kultursidor.

 
”Tilltal”, som det används numera, har väl inte varit i svang så länge. Än i dag, om man slår upp ordet, får man förklaringar som har med gamla ”titulera” att göra. Det ”tilltal” jag avsåg inledningsvis kanske hette ”tonfall” förut, vid närmare eftertanke. En snabbkoll visar att de båda används rätt synonymt. Däremot tycks ”tonfall” kunna föregås av bestämningar som ”vädjande, nedlåtande, förmanande”, vilket inte är fallet med ”tilltal”.

 
Det senare hör m a o till en annan kategori och den känner undertecknad inte till namnet på. Man behöver, som bekant, inte kunna grammatiken för sitt modersmål, däremot brukar ålder, sätt att leva, utbildning, vanor som radio- och tv-tittande, läsning m m skapa känsla för diverse nyansskillnader, ofta pyttesmå.

Därmed förstås inte sagt att varendaste individ får exakt samma uppsättning av känsla för nyanser. Det är fult med fördomar, ändå skulle man vilja samtala om saken med personer som formulerar meningar i stil med: ”Vi har kommunicerat ut det i marknaden”.

 
Jodå, visst  kanske man förstår vad de menar. Ändå låter det som ett störande ”tilltal”. Jag använder f ö aldrig ”stör mig på”, det är ett av tusentals fasta uttryckspaket som stör, irriterar och bekymrar mig.

 

”Husmoderns hemkurer och goda råd” från 1926 skrev under rubriken ”Tilltal och titlar”:

Damer böra vara försiktiga med att bli du med herrar. De kunna lätt få obehag därav. Detsamma gäller i fråga om att byta fotografier.

(Det senare rådet skulle f ö många vara betjänta av nästan ett hundra år senare.)