Många av oss har mycket, men vi vill ha mer. Av allt. Helst nu.

Konsumtion. Se där ett ord som gnager på oss lite till mans. Vi beskärmar oss över den som fenomen, men lättast att se är vad andra överkonsumerar. Vanligen tänker man på prylar, resor, kläder och mat av det extravaganta slaget. Själv tänker jag även på kulturkonsumtion.

I själva verket reagerade mina inälvor på ordet när jag hörde det användas första gången.

 
Hur löjligt det än må låta för andra "kulturkonsumenter" så tycker jag att ordkombinationen är omöjlig. Sådant som musik, litteratur, konst, m fl inom genren, räknar jag till yttringar där (håll i er!) Det Andliga är större än Det Materiella.

 
Det finns ett stort problem i den här oskuldsfullt rentvättade hållningen: de som frambringar (”producerar” resp ”levererar” för de mer hårdhudade) kultur inte kan leva av ingenting.

 
Köp-och-sälj-et inom ickemateriella områden är inte enkelt att tänka på. Och det var inte bättre i det ”förr-i-världen” man gärna återkommer till. Mecenater i olika former har ofta stått bakom konstnärer som i sin tur fått mer eller mindre fria händer.

Nu finns Marknaden. Det är vi det. Uttrycket ”ge folk vad folk vill ha” är känt sedan gammalt och det lustiga är att om någon först bestämmer "vad folk vill ha” så vill de det! Särskilt nu med våra nya medier (jag vill inte kalla dem ”sociala”) tar det inte lång tid innan människorna dessutom vill ha precis samma saker. Så har det blitt. Eller: så det har blitt!

 
Men vänta, nu håller bloggen på att bli en annan, med ämnen en enkel språkkverulant inte klarar. I alla fall är det märkligt att se en kulturchef (tidning) använda ordet ”kultursuget” om vad som sägs uppstå av den brist på "kultur" somliga känner. Har inte folk olästa böcker hemma? Musik de inte spelat på länge? Nätet med allt man vill se/höra (och ofta helst slippa)?

 
Det är knepigt när människor i själva branschen använder ord som ”kulturkonsument” och ”kulturkonsumtion”. Men jo, jag begriper. Det är så det ser ut nu. Glad konsumtion på er alla!