Det blir ofta yngres språkbruk man irriterar sig på, men det är viktigt att påpeka att tidigare generationer – man själv inbegripen – alltså inte lyckats förmedla och föra vidare något som är elementärt för mänsklig kommunikation. Det här handlar inte om ett par enstaka ord eller nymodigheter, naturligtvis får ett språk tillskott med tiden, på samma sätt försvinner vissa begrepp efter hand.
Men när centrala och ännu fungerande delar av grammatik och ordförråd påverkas känns det trist. Eller när ett nytt språkbruk motsäger sig självt!
Dit hör det nutida försöket att ersätta ”man” med ”en”. Jag har sällan något emot feministiska tilltag, men i just det fallet blir det inte bra. Som i engelska "man" (mankind) finns nog även kärnbetydelsen ”människa” närvarande i vårt obestämda pronomen "man".
Nu hör man då och då hur personer – framför allt yngre – yttrar meningar av typen ”en vet inte vad en ska göra”. För äldre låter det inte bara dialektalt, utan även som kommande från 1900-talets första hälft. Däremot finns ”en” som objektsform till ”man” och det låter inget konstigt i äldre öron: ”Man får se upp så inte dörren slår igen framför en”.
En ungdom som tidigare i en intervju använt ”en” i subjektsform (som i exemplet ”en vet inte vad en ska göra”) klarade inte genitivformen av pronomenet och sa ”man vill ju veta vad som hänt med sina släktingar”. I gammalt, konsekvent och mer korrekt (förlåt, då) språk heter det ”vad som hänt med ens släktingar”.
En sån historia kan man med en lite utvidgad innebörd kalla hyperkorrektion: När ivern att göra rätt är stor blir det lätt fel.
