Pluttis, gullis, sötis. Det är sånt folk kan få för sig att säga. Ändelsen -is har en diminutiv, ”förminskande”, funktion. De här orden låter som om de används till eller av små barn, men är nog även vanliga bland förälskade i alla åldrar. Den som inte hör till någon av grupperna eller känner sig direkt berörd betackar sig kanske för gullisformerna.
”Är du en grillis?” Frågan ställdes av en av ”mina” mataffärer i sitt mejl med veckans erbjudanden. Jag förstår vad man försöker säga: Tycker du om att grilla? Det blir sällan av med grillning men även om så hade varit fallet skulle jag inte vilja kalla mig själv eller någon annan för ”grillis”. Inte för att det är nåt fel att skoja lite med språket, men nånstans får man dra linjen, som folk säger när de menar ”nånstans går gränsen” (engelska ”draw the line").
Och gränsen går nog vid just ”grillis”. Min egen kallsinnighet till den sortens språkskoj går inte att finna orsaken till, trots att högstämdhet inte ligger mig varmt om hjärtat heller. Men det verkar finnas en allmän fäbless att lattja till det befintliga språket.
Inom loppet av några minuter sa någon (i radion, förstås) ”hittan och dittan” för ”hit och dit” (som i: ”han for hit och dit”) och ”dittan och duttan” för ”ditt och datt”.
P g a ålder och ohejdad vana slinter ibland ens egen tunga som man strax måste bita sig i. Det kan ske när man råkat yttra det förr gängse ordet ”dagis” och någon medborgare i åldern 24-48 är närvarande. ”Förlåt, så dum jag är, förskola, menar jag! Förskola, förskola, förskola”.
Men det låter förstås i dessa yngres öron som om någon hälsade en själv med orden ”hej grillis, nu ska vi grilla lite dittan och duttan”!
