En liten uttalsdetalj kan avslöja folks inställning och preferenser

Man skulle ju så gärna vilja vara först med något och äntligen tycks det ha skett.

Egentligen har nog germanska ljudskridningen med det hela att göra och det vore finfint att kunna förklara dessa historiska språkljudförändringar och på så sätt ge en bakgrund till det som komma skall. Men nu är det inte något man snyter ur ärmen och den intresserade läsaren ombeds ta del av denna ljudskridning i lämpligt uppslagsverk. Men äsch, förresten räcker det gott med lite vanligt, hederligt fonetiktugg!

Min upptäckt gäller en av de svenska klusilerna (s k explosiva konsonantljud), närmare bestämt k-ljudet. Det har i sin tur två uttalsversioner, aspirerade och oaspirerade. Den första varianten finns bl a i ett ord som ”kaffe” där man hör ett kort utandningsljud före a-et. I ”skal”, däremot, är k-et oaspirerat och utan "pust".

Och äntligen kommer vi till saken. Det var häromdagen när ytterligare en person (hade lagt märke till ett par andra dessförinnan) använde ett extra tydligt utandningsljud i ordet kaffe, det lät som om det borde stavas khaffe! Dessutom var a-et annorlunda (grövre och uttalat längre fram i munnen) än det a vi kaffeälskare använder när vi talar om drycken.

Och så slog det mig plötsligt att de personer jag hört uttala kaffe på detta vis föredrar te. Det märks alltså när de säger sitt: ”Så här dags ska du förstås ha khaffe?” Det är att ta i att kalla dem hånfulla, men sin inställning till kaffe kan de inte dölja.

Det finns felande och svaga länkar i kedjor av alla de slag

Talesätt och ordspråk kan vara rätt fyndiga. Det gäller såna som ”liten tuva stjälper ofta stort lass” och så det där om fågeln i handen som är bättre än tio i skogen. Men sitter man och tänker för länge på dem kan de låta lite väl förnumstiga.

Själv hakade jag upp mig på en kedja, nämligen den som inte är ”starkare än sin svagaste länk”. Så dumt att ens behöva säga, det är väl klart att saker går sönder där de är som ömtåligast? Men som vanligt måste saken undersökas och jag har kollat med omgivningen. Den tycker att jag har fel i att klanka på uttrycket och påstår att det är en väldigt bra bild för allt möjligt, t ex en organisation som, hur man än förstärker den, pajar om det någonstans finns en svaghet.

Det står 4-1 till omgivningen, jag är ensam om åsikten. Inte förvånande, precis, det är påfallande ofta folk inte håller med mig.

Men vad är då anledningen till att börja grubbla över ett sånt här talesätt, som t o m den store Pelle Holm (1888-1980) har med i sin Ordspråk och talesätt från 1964?

Jo, det var en gubbe i radion som inte fick till det riktigt rätt utan sa: ”Inget blir starkare än den svagaste länken”.

Och det ledde till en kedjereaktion (ett skämt min far skulle ha skrattat åt för trettio år sen). Men för att länka vidare (ja, förlåt, då!) så finns även en variant där man använder den "felande länken" på ett annat sätt än inom evolutionsbiologin (även om det begreppet numera är förkastat). Så här sa en hockeyspelare: "Det känns mycket bättre nu men ett tag var det nog jag som var den felande länken i vår kedja", säger NN självkritiskt.

En veckas extrapriser är inget mot dem som gäller hela j-a året!

”Och oj, vad man talar för döva öron.” Så avslutades gårdagens inlägg. Men ibland kommer ett livstecken från någon läsare, t ex A, som meddelar följande:

Enligt min uppfattning (som jag dock kanske är ensam om) är "jobb" inte en synonym till "arbete", utan har betydelsen "tillfälligt påhugg".

Hm, förhållandevis ensam om att tycka att ”jobb” betyder ”tillfälligt påhugg” är nog A, som dock har en frände i Elias Wessén. Denne ger i Våra ord, deras uttal och ursprung (första utgåvan kom 1932) för ordet ”jobb” följande synonymer: ”spekulation, tillfälligt arbete, ackordsarbete”. Men Wessén har även med ”arbete” i räckan av betydelser.

Nu åter till den svarta veckan, en köpfest av världsmått. Ett minne som handlar om finfina erbjudanden kommer upp till ytan. Det hände för en förtifem år sedan på den lokaltidning som var mitt jobb (!). Man använde ännu s k blysättning och en stackars typograf (sättare) hade tröttnat på att sätta annonser som alltför ofta innehöll ordalydelser som: Extrapriserna gäller till 11/7, 3/6, 5/8 - tja, läsaren förstår.

Av leda roade han sig tillfälligt (tänkte han) med att överdriva saken en smula: ”Extrapriserna gäller hela jävla året!!!” Olyckligtvis glömde han ta bort sitt skämt som sedan passerade diverse kontrollinstanser, bland dem även korrekturet. 

Såna olyckor hände och misstaget skylldes på Tryckfelsnisse, han som också kan kallas Den Mänskliga Faktorn. Men nu krävs ytterligare förklaring av den gamla världen! Faktor var den titel ett  tryckeris arbetsledare bar och här måste även följande förtäljas: Den faktor jag minns bäst från mitt arbete hade aldrig begått ett sådant misstag!

Man önskar att "bra jobb" istället var "bra jobbat" eller "good job"!

”Bra jobb!” ropade gympaledaren och deltagarna kände sig duktiga. Men i ett hörn stod sbråkmakaren och tänkte ”bra jobb”?

Förmodligen är det amerikanska utropet ”good job” som här översatts och trängt ut det vi tidigare sagt: ”bra jobbat”. Ska inte svära på det här, men antagligen säger britterna istället ”well done!”. Men bara man skriver ner orden ”good job” så liksom ekar de på amerikanska inne i huvudet.

Annars hör kanske ordet ”jobb” till de tidigaste inlånade engelska orden. Det finns belagt i svenska redan vid 1800-talets senare hälft. Det är en synonym till ”arbete” som härstammar från fornsvenska ”arbeide” och som förstås även är samma ord som tyskans ”Arbeit”.

”Jobb” hör alltså till de lånord som inte ens undertecknad kan sitta och hoa om. I samband med industrialiseringen (1700-1800-talen) började ett antal engelska ord från områden som teknik, sport och politik att användas. De har haft tid att sätta sig och känns numera hemtama: tunnel, räls, match, träna, turiststrejk.

Men ”bra jobb” har inte tagit en sådan plats. Än. Förresten skulle jag under nuvarande språkomständigheter föredra att ledaren ropade ”good job!”. Både engelskan och svenskan skulle tjäna på att hållas isär, det är en åsikt jag har.

Och oj, vad man talar för döva öron.

Kom och köp konserverad gröt under fredag hela veckan!

I dag var det en skylt utanför ett köpcentrum som fick undertecknad att börja tralla på den kanske tjatiga men glada refrängen till en sång skriven av norske textförfattaren Juul Hansen (1913-1981): "Då blir det lördag hela veckan, lördag hela veckan, lördag hela veckan lång. Hela livet blir en dans, allt blir bara lek och sång. Då blir det lördag hela veckan, lördag hela veckan, lördag hela veckan lång. Lördag hela veckan lång. Till nästa gång."

Men i detta fall handlade det om kommande fredag. När det gäller konsumtion går det lätt att få delar av mänskligheten att trilla dit (det kan hända undertecknad).

Sen ett antal år har Sverige ytterligare ett av alla dessa nordamerikanska fenomen, Svarta fredagen (USA:s största rea- och shoppingdag), inskrivet i almanackan. Det låter förstås inget vidare med en svart fredag, men det skrev jag visst förra året. Och kanske året dessförinnan.

Det nya för i år tycks vara att denna dystra fredag kommer att utökas till en svart vecka. Så det blir fredag hela veckan.

Kom och köp (konserverad gröt, en tidig sång om konsumtionshets skriven på 1940-talet av Ulf Peder Olrog, 1919-72)!

Många känner till varför man håller för näsan och vad man delar

Inom tidningsbranschen var rubriksättning förr en grannlaga historia. Rubriken skulle vara så täckande och intressant som möjligt, detsamma gällde ingressen som helst skulle ha lite ytterligare och sammanfattande information om artikeln som följde.

En tidningsläsare skulle alltså kunna läsa bara rubriker och ingresser och ändå få skapligt hum om vad artiklarna innehöll.

Men detta beskriver flydda dagar. Nu gäller det att ”locka till läsning” och ordet ”locka” brukar innebära sex, våld och skandaler som främsta bete. Åtminstone är detta en beskrivning av det som ännu kallas kvällstidningar – och andra skvallerblad som lånar sig till formuleringar de ibland ställs inför rätta för.

Men mindre braskande tidningar samt lokalpressen har andra problem med rubriksättande. Ofta fattas en språkbehandling värd namnet och ibland känns det som om även den basala världsbilden är en smula vacklande.

Här en rubrik som får vara ett typiskt exempel:

Dela utan att läsa är som att nysa utan att hålla för näsan

Vi är ännu några som inte del(t)ar i sociala medier och för oss är ordet ”dela” inte en översättning av engelskans medieord ”share” utan betyder sånt som dela en apelsin eller kakor. ”Dela med sig” vet vi vad det är. Om nyspråkets ”dela” säger vi ”skicka vidare” eller liknande.

Dessutom håller vi för näsan när något luktar illa och då tar vi med tummen och pekfingret och klämmer åt över näsborrarna (eller näsvingarna). Vi brukar dock försöka nysa i armbågsvecket eller åtminstone vända bort huvudet från andra.

Ska bli kul att se hur länge vi kan samtala och förstå varann. Samt nysa utan att sprängas.

Det är viktigt att kontinuerligt ser över hur man jobbar

Det var inte länge sen som meningen ”hudvårdsrutiner är trygghetsskapande”användes i bloggen som exempel på ord man kan sitta och stirra på länge utan att fatta trots att man förstår ”på ytan”.

Det finns en hel del sådant språk i språket, eller kanske snarare språk utanför språket. Man ser att ett antal ord har fogats samman, men innehållet är underligt eller totalbanalt och det känns pinsamt att såna fraser över huvud taget yttras eller skrivs. Men här kommer ändå några till. Sammanhanget de dök upp i är oviktigt, det dräller av människor som säger nästan exakt samma saker påfallande ofta. De följande exemplen är hämtade från en tv-intervju där en person på kort tid fick ur sig följande:

Det här är frågor vi kontinuerligt jobbar med
Det här är frågor vi ska fokusera på och prioritera
Det är viktigt att vi kontinuerligt ser över hur vi jobbar

Intervjun hade kunnat kortas, för vad personen sa var: ”Vi måste skärpa oss”.

Det otäcka är att det här floskelspråket börjat äta sig in i s k vanliga människors hjärnor. När jag talar med folk i min omgivning tänker jag allt oftare: Hoppsan, jag står här och språkar med en byråkrat, en byråkrat som talar ett överjäst lingo.

På en websida finns en ”floskelgenerator” där man kan fabricera egna klyschor. Men vid en närmare titt framgår att den här fina floskelgeneratorn är borttagen. Och varför inte, sidan är från 2013 och sen dess har det här språket fått ett så pass stabilt fäste att vi ser, hör och, i värsta fall, talar det dagligen.

Här är i alla fall en mening som generatorn fick fram för sex år sedan: ”Vi står för hög kvalitet och breddar och fördjupar ständigt våra kunskaper för att ge kunden ökad produktivitet och konkurrenskraft”.

Som sagt, vi är där nu, vi får ta och titta på det här och ta det därifrån. Och anpassa kostymen.

Skrivfel kan bli lustiga, men inte om sammanhanget är allvarligt

I går citerades en svordomsexpert som bl a nämnde att tyskar gärna svär med ”avföringsord”. Det är ju inte direkt ovanligt för svenskar heller: ”skit”  används ofta som förstärkningsord i "skitdum, skittokig" o s v. Vi säger ”det ska du skita i” och liknande. Antagligen är de individuella variationerna på temat skitmånga.

Tyckarna har ordet ”scheisse” eller ”sheiss-” i sammansättningar. ”Det skiter jag i” kan exempelvis uttryckas som ”das sist mir scheissegal”. Den som läst lite tyska och använt språket vet att det gäller att se upp med stavning och uttal i likartade ord. ”Schiessen” är ”skjuta” och ”scheissen” är skita.

”Anscheissen” kan låta brutalt för en svensk men betyder på vardagsspråk ”grundlura, blåsa (någon på något), skälla ut.” Och ”beschissen” kan översättas med ”jävlig, skitdålig”. Lexikonet jag använder är Norstedts tysk-svenska ordbok som ger exemplet ”Das Essen war beschissen” – ”maten var skitäcklig.

 

Bild: Die Welt, Thomas Laeber

 "Beschiessen” (där ”ie” uttalas som ett långt ”i”), däremot, betyder "beskjuta" 

Det finns alltså lite olika sätt att hamna i skiten på tyska. En nylig händelse som blev pinsam för alla inblandade är den minneskrans som beställts av SPD i samband med att krigets offer hedrades under Volkstrauertag (Folkets sorgedag, i år 17 november).

Läsaren inser säkert att det ord som står skrivet ”Verschissmus” låter illa, även om just den sammansättningen inte existerar. Det gör dock ”Faschismus”, som det skulle stått.

Vad som heller inte finns är någon som i denna långa kedja av beställning, bandtillverkning, bindning och upphängning läst texten.

Nog för att mödrar kan irritera, men detta är att gå väl långt

Sbråkmakaren åtar sig gärna att bli arg på företeelser även i andra språk. Ingressen till en artikel om en ”svärexpert” summerar olika nationers svärande så här:

Tyskar använder gärna avföringsord, japaner påstås inte svära alls medan ryssar och spanjorer tycks svära mest. Klart är att människor över hela världen svär kring tabubelagda ämnen. Ett vanligt tema är mamma och andra kvinnliga släktingar.

Vad gäller det senare har en för oss banal och avhuggen fras som ”din mamma” en innebörd vi har svårt att tänka oss (även om tiderna pekar mot moralmoras), för de två orden signalerar förolämpningar av sexuell natur rörande folks mamma eller kvinnliga släktingar.

Detta faktum känns svårt att begripa i en värld som sägs vara påverkad och ”förbättrad” av metoo-rörelsen. Glöm det. Flertusenåriga tänkesätt – i vilken världsdel eller land de än frodas – går inte att facebooka eller emoija sig av med på en kvart. Det funkar inte att prova saker som ”din pappa”, konstigt nog…

För många år sen skrek en ung pojke efter mig när jag cyklade fredligt på gatan: ”Din mamma!” Förolämpningen var mig redan bekant, men jag gjorde det enda raka, stannade och sa: ”Va, känner du henne? Det är rätt konstigt för hon är död sen länge och bodde långt härifrån.”

Detta lärde sig pojken givetvis inget av, men ibland kan en stillsam reaktion lugna en själv.

Experten som nämndes i början gav också rådet i artikeln: ”Var försiktig med att svära utomlands.”

Hur det kan gå att svära utomlands även när man är hemma hos sig själv: missa inte morgondagens spännande blogginlägg!

👹👾👿👽👺👹👺👾👿👽👾👿👹👹👾👿👽👺👹👺👾👿👽👾👿👹👹👾👿👽👺

Det gäller att inte underskatta vad folk kan göra med sin lilla hjärna

Samhällsindignationen från i förrgår fortsätter, nu med tydligare språkinslag.

I ett radioprogram som handlar uteslutande om detta – språk – hände häromdagen något som visar hur kärnfrågan ofta behandlas av dem som är experter. En lyssnare ringde och undrade över en formulering i ett inslag (i radio eller tv) om årets Nobelpristagare. Meningen i sin helhet löd: Hennes betydelse går inte att underskatta.

”Det måste väl vara fel”, sa lyssnaren, ”det bör rimligen heta hennes betydelse går inte att överskatta”. Han tillade att han flera gånger hört den här användningen som hans språkkänsla reagerade på.

Språkvetaren/akademikern sa sig själv bli lite förvirrad och började därefter ge prov på denna förvirring med hjälp av exempel på andra formuleringar som att något "inte får/bör/ska underskattas". I stället för att svara på frågan försökte experten alltså förklara varför felet uppstår: det är fråga om en s k kontamination, vilket innebär att man förväxlar uttrycken för att de är så pass lika.

I ett tio år gammalt program i samma serie togs exakt detta problem upp och den person som då var  "den som kan ämnet" kallade den felaktiga användningen vid dess rätta namn, nämligen den felaktiga användningen. 

En av de avslutande meningarna i den folkbildande diskussionen 2019 löd: ”Det här är inte så lätt för lilla hjärnan”.

Kommer jag att förstå vad du säger om ett år – eller nästa vecka?

”Nu får vi korsa linjen som vi inte korsade förut”, sa en man i ett engelskspråkigt tv-drama. Och nu är inte jag översättare, men så mycket gick att förstå att det handlade om att paret i fråga skulle tvingas gå över en gräns som de inte passerat tidigare. Uttrycket skulle här förstås bildligt. På engelska kan man "cross the line”, men inte ”korsar" vi "linjer” i det här landet? Vi ”går vi över” eller ”passerar” gränsen, inte sant?

Ibland skriver undertecknad denna blogg i vrede. Men just i dag skrivs den med tröttheten hängande i luften som en annan Lützendimma.

Några svenska tidningar har för vana att översätta engelska texter utan att bry sig om att hyfsa till dem. Det är svårt att förstå hur journalister ställer upp med sina namn under såna artiklar, men vad vet väl jag?

Så här stod det (angående en brittisk prins som nyligen gjort bort sig):

Varje förnuftigt tänkande person inom PR-branschen skulle ha kastat händerna upp i luften av ren skräck av förslaget att han skulle ställa sig framför en tv-kamera… 

”Kasta händerna upp i luften” har inte samma innebörd som (t ex) de händer som sträcks upp i luften på emojier. De senare betyder att man hyllar eller prisar något (någon) Eller uttrycker förvåning – på ett positivt sätt.

Amerikanska nätlexikonet Merriam-Webster berättar att ”throw one's hands up (in the air)” är ett idiomatiskt uttryck som innebär att någon vill avvärja eller hejda något/någon eller att det inte finns någon lösning på situationen.

Vad sägs om”slå ifrån sig med båda händerna”eller ”med näbbar och klor”. De är också idiomatiska uttryck. På svenska. Och skulle passa i Sverige.

Eftersom den här språkerosionen går så snabbt vandrar mina tankar denna dystra dag åt hållet: Hur ska människorna förstå varann nästa vecka?

Här ska inte ingen sitta och tycka nåt utan att läggas till rätta

I dag ska vi gå lite på sidan om det vanliga, för här ska det handla om radioprogrammet Ring P1. En gång i världen, exakt NÄR är oklart, gick detta program ut på att lyssnarna skulle få säga sina sin mening om vad de ville.

Men plötsligt, när nu DET var, hette det: ”Ring in och diskutera och debattera med oss” (oss = den som är programledare för dagen).

Nu är det inte ens så längre, nu måste samtalen balanseras intill intighet. Går någon s k inringare loss så ska hon/han genast bemötas på ett sätt som brukar höra till betydligt allvarligare debatter.

Vad är det som händer när ett vanligt folkligt program präglas av ett korrigeringsanstaltsliknande* beteende? Minns den gång någon skällde på försvaret och programledaren sa: ”nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig”.

Naturligtvis kan man inte tillåta att människor tappar koncepterna helt och hållet i riksradion, men då får man väl snoppa av dem. Vilket för övrigt redan görs emellanåt och inte på grund av alltför grava "tyck"-försyndelser.

Den där tonen av rikslikare som många av programledarna på Ring P1 har – varifrån kommer den? Varför finns den där?

* ordet är långt, men inte lika långt som ålderdomshemsföreståndareutbildning

Det behövs bara att slänga en blick i kristallkulan för visshet

Det är så tjatigt att sitta här och rya om Engelsk Påverkan På Språket. (De stora bokstäverna? Äsch, så där gör folk för att betona eller skoja till det.) Så här ska koncentreras på svenska ord eller uttryck som kan väcka förvåning och/eller förstämning även om de inte har det vanliga amerikanska ursprunget.

I ett radioprogram säger en kvinna att ”hudvårdsrutiner är trygghetsskapande” och jag blir för-vilken-gång-i-ordningen-vete-17 medveten om att språkfunderingar inte bara handlar om formen, ytan. Nu är förstås extremistisk hudvård en läggningssak – eller ett intresse – men det är i alla fall intressant att det finns människor som kan få till en sån mening: ”hudvårdsrutiner är trygghetsskapande”.

Vi lämnar dessa rutiner för värre sysslor som brott och attentat. I en tidning summerades vad polisen sagt om det allvarliga läget i landet: ”Det ska tas tyngre tag mot sprängningarna”. Det är en ovanlig ordkombination, men hjälper de ”tyngre tagen” så varför inte?

Som sista exempel för dagen kommer en rad från några spådamers hemsida. Man kan se deras presentation av sig själva som ett inlägg i den debatt om de-dem-dom som ibland flammar upp:

I dem allra flesta fall har häxor kännedom om vem och vad dem är, även om deras specifika väg inte är helt klar.

Beträffande den specifika vägen skulle man vilja ge dem ett ord på densamma: Satsa på ”dom” i såväl objekts- som subjektsform. Sbråkmakaren har så pass mycket häxa i sig att hon anar att detta ”dom” snart ska komma över oss alla.

Gå för kaffe, springa till meetings och kasta sig utför stup

Det kan komma som en överraskning för läsaren, men jag kan ha fel ibland. 

Och när jag skriver dessa självutlämnande ord drar jag mig till minnes ett vykort jag fick på den tid då människor skickade brev och kort till varann. Bilden föreställde en man som kutade i full karriär för att kasta sig utför ett stup. Vid axlarna hade han fäst ett par hemgjorda vingar och under bilden stod ”The more sure you are, the more wrong you can be”.

Till saken. Jag hörde en mening som började ”när de åkte till staden för en konferens” och tänkte mitt vanliga: det där är ett engelskt "för", ett ”for”. Sen kom en liten men dock tvekan smygande: tänk om det inte är så.

Språken är ju trots allt nära släkt om man jämför med andra tungomål på jorden. Att vara så tvärsäker som undertecknad kan straffa sig – som för gubben med vingarna. Men ändå gnager ofta den där känslan som inte går att lita på till hundra procent, men såna här små glidningarna i språket tror jag ändå att en del av oss märker. Inte fasicken åkte man förr nånstans "för en konferens"? Man åkte "för att gå på en konferens". Punkt och tamejtusan! (Hm, vingarna...)

Man går inte ut "för en kaffe", man går ut för att "ta en kopp kaffe"

Ännu säkrare blir man förstås när omgivningen hasplar ur sig saker som ”jag gick ut för en kaffe”. Då vet man att det är fråga om en person som hjälper tekniken och springer Google Translate till mötes. GT översätter för övrigt sista delen av den förra meningen med "and running google translate to meetings."

 Än funkar inte dataöversättningar men med människans benägna hjälp blir snart detta maskinspråk vårt modersmål. 

Språkliga klassklyftor av ett halvdant språk – visst är det ironiskt?

Det hampade sig så att jag gick förbi ett par tonåringar och råkade höra vad den ena sa till sin kompis: ”…det är mandatory. Och det är dina fucking pengar!”

För det första: mandatory är engelska och betyder obligatorisk. Beträffande pengarna är som bekant ”fucking” något som var och varannan svensk använder i stället för ”jävla”. Beroende på hur man är funtad går det även att säga ”dina jäkla/jädra/förbaskade pengar”. Man kan också strunta i det och säga "det är dina pengar", hör och häpna!

Detta fragment av ett samtal kan visa på hur vi går mot nya klasskillnader. Det blir antagligen värre och värre.

Innan engelskan – tillsammans med de tekniska ”framstegen” – började förstöra möjligheten att förstå varann, fanns ett slags samförstånd om vad ett språk var. (Med språk menas här svenska – beträffande vårt land, alltså – men samma "utveckling" sker givetvis i andra länder.) Även om inte alla var ena hejare på stavning och grammatik omgavs ändå invånarna av i stort sett samma språk: det som lärdes ut i skolan och det som användes i medierna.

Språkvetare/-vårdare hade ännu inte abdikerat och lämnat över användandet till ”brukarna” utan stod för en normerande syn på modersmålet. Med tanke på vad man använder ett språk till var den vägen framgångsrik. Själv lärde jag mig massor innan det bara var att skita i.

Låt oss strunta i ”fucking” fast det är ett larvigt förstärkningsord. Med ”mandatory” blir det lurigare. Rättar läraren om tonåringen skriver ”mandatory” i en uppsats? Medier har som bekant inget emot att kasta in godtyckliga engelska (random, t ex) ord här och var. Räknar man med att alla kan engelska vid sidan om svenska? Jag har svårt att tro att så är fallet.

Antagligen har vi redan stora grupper som har svårt att förstå vad som sägs och skrivs. Varför så få bråkar om detta är obegripligt.

Ordböcker ska nog inte sammanställas av Pippi Långstrump

Då var det dags igen för lite ospecificerat gnäll. Om "specifikt", t ex. Det var visserligen inte länge sedan det gnälldes om just det ordet på denna plats, men ibland finns det så många ”specifikt” i en mening att man inte kan räkna dem alla. Och då vill man gärna reagera. Igen och igen. I de flesta fall kan den talande (skrivande) istället välja synonymer som ”speciell, särskild, bestämd”, men tanken verkar inte föresväva specifikvännerna.

Men det är ju ett fritt land, som folk gärna säger när man yttrar en åsikt just för att det är ett fritt land. Fast allt mer är det ett land där allt fler tar efter varandras allt magrare ordförråd.

Så är även fallet med ”hittepå”, ett ord som ger undertecknad rysningar. Och då inte av vällust. Det här kommer förstås inte att låta bra, men är det inte ett underligt ord i en vuxens mun?

Från 2015 finns det också upptaget i SAOL – visst har jag väl skrivit detta förr? Det är svårt att inte upprepa sig. Men det faktum att ”hittepå” är med i Svenska Akademiens ordlista framkallar en annan upprepning: känslan av overklighet som ofta sänker sig över mig.

Vad hindrar människor från att säga ett ”påhitt” eller att något är ”påhittat”? I en massa andra fall – när man (jag) klagar på konstiga ordval – kan man få nerkört i halsen att ordet var i bruk runt 1630. Låt mig återgälda den saken och berätta att ”påhitt” finns belagt sen 1781. Varför då dela upp ordet och skoja till det? Eller är det kanske vändnödigt?

Jojo, det är tydligen skillnad på regler och regler. Man är dumma

Kongruens har man fått lära sig att glömma bort och bortse från. Annars var det en kul grammatisk historia att bli osams om förr i tiden. Ordet kommer från latinska congruentia, överensstämmelse. Kongruensböjning är, berättar Wikipedia, "att ord av vissa ordklasser varierar i form beroende på grammatiska eller semantiska egenskaper hos andra ord"

Den som fått lära sig att länder, städer och organisationer, föreningar och allt det kan vara, är neutrer (t-ord), reagerar kanske som jag när den hör en mening som: ”Detta hade gått att förhindra om brandförsvaret varit beredd”. Då skuttar en liten messerschmitt upp i skallen och säger sitt näbbiga: ”berett, heter det, brandförsvaret är berett”.

Det är märkligt om man tänker efter. Just denna slags kunskap som många en gång haft ska det skrattas åt och avfärdas: ”Ääähh, det är väl inte så himla noga!”

Nähänä, men det finns mycket som andra anser vara väääldigt noga. Behandlar man fotboll, golf, tennis och schack på samma vis – "äh, vad är det där för fjantiga regler" – är det lätt att åka på en tjottablänga!

Så när jag nyss i bladet läste meningen ”man är inte rädda om dem som jobbar här” tog jag fram rödpennan. ”Man är inte rädd om”, heter det.

AIK var ledset och Lund är pittoreskt. Ikea är svenskt och England är envist. Baske mig.

Gösta Åberg (1927-1918), författare och förläggare, är i sin Handbok i svenska lika bekymrad som undertecknad över att kongruensproblemet nonchaleras. Han skriver:

Många godkänner utan ett ögonblicks tvekan ’en trio som är intressanta’, Italien är utslagna ur VM’ och det är troligen åt det hållet språket är på väg. Men kanske under livliga protester från vänner av ordning.

Det är klart att du kan vänta, vad är det du säger, människa?

Det är ett stort gap mellan en vacker och ändamålsenlig svenska samt den man hör ur etern dagligen. Nej, naturligtvis menar jag inte ”gap” utan ”avstånd”. Eller skillnad. Eller klyfta.

Första meningens ”gap” (som jag skämtsamt skriver) törs jag gå ed på kommer från engelska. Och eftersom vi har egna ord för detta ”gap” (gäpp) måste vi väl inte sno deras, tycker ni?

De sista orden i den meningen är också engelska fast de ser ut att vara svenska. Vi har brukat säga ”eller hur?”. Detta ”eller hur” har varit den svenska översättningen av engelskans frågande ”is it, isn’t it, do you think, don’t you think m fl. I och med den ökande användningen av typen ”tycker du inte?” mister vi ett svenskt idiom till. Och som jag sagt (det är ett jävla gap på mig!) försvinner våra inhemska uttryckssätt (som i flera andra språk säkert) och går samma tragiska öde till mötes som Sankta Helenas olivträd och snart även sjöhästar samt koraller.

”Ta din tid” ser/hör man som översättning för ”take your time”. Svenska vore ”ta god tid på dig” eller rentav ”ingen brådska”. Det här går så fort att denna sbråkblogg snart förlorar möjligheten att ens berätta om eländet. Jag kommer att sitta ensam och komma ihåg ett annat språk (Svärord, svärord, svärord).

I en reklamfilm för nåt bilelände som forsanr fram blir det plötsligt rött ljus. Kvinnorösten i bakgrunden uttrycker sin sorg över detta (hon vill inte bli avbruten i körglädjen) och säger ”jag kan knappt vänta på att ljuset ska bli grönt”. I originalet heter det säkert ”I can hardly wait for the light to turn green. Läs den svenska meningen igen: ”jag kan knappt vänta på att ljuset ska bli grönt”. Det idiomatiska uttrycket har tidigare varit ”jag kan knappt bärga mig till…”.

Att börja med ”jag kan knappt vänta på att …” låter så dumt så det är inte klokt. Man vill svara den bjäbbiga felpratarrösten och säga: ”Jo, det kan du visst det!”

Tips för cyklister: var vänlig klipp längs den streckade linjen

Mycket är konstigt. Att tv-reklamen kallar en matberedare ”ikonisk” hör dit. Och att se en rubrik i en tidning: 

Attackerade kvinna brutalt med planka: ”Ett random dåd”

Nu råkar jag veta att ”random” är engelska och betyder ”slumpmässig”, men tidningen var svensk. Hur tänker man? Att ordet ”slumpmässig” inte går in? Men ett sånt resonemang skulle leda långt. På italienska heter det ”casuale” och på tyska ”zufällig”. Det vore ett par av många möjligheter.

Ibland är det också svårt att tyda tecken som inte är bokstäver. En cykelbana i min närhet har breddats och gjorts i ordning, här härskar ordning och reda: bild på fotgängare längst in, bild på en cykel och pilar som visar att man får åka i båda riktningar i de två fält som ligger närmast vägbanan.

Allt var glasklart tills figuren på fotot dök upp. Så kunde det se ut förr när man skulle klippa ut kuponger ur tidningar/broschyrer för att, t ex, få rabatt. Saxen var alltså, det måste upprepas, målad på cykelbanan. Hur ska man tolka det?

Man ställer sig frågande inför TT:s lista över modeuttryck

I bloggen den 8 november fanns en lista med uttryck som TT anser platsa under rubriken ”Modeord och schabloner”. Vilket fick den som skriver på dessa tangenter att nästan smälla av (som i sig är ett uttryck att använda enbart vid personliga betraktelser, som Sbråk, t ex).

Nu ska denna lista kollas mot en av våra största handböcker (Svenskt språkbruk, 2003) över konstruktioner och fraser i svenska.

Här är TT:s ”mode-” eller ”schablonord”: i snitt (finns med i Svenskt språkbruk), det kärvar (finns inte med), boven i dramat, slå en järnring, kolla upp, komma in i bilden, komma till skott, lägga locket på, slå ett slag för, starta upp – alla dessa åtta finns med i nyss nämnda lexikon (och vars föregångare var Svensk handordbok), vilket däremot inte ställa upp på och uppleva sin situation gör.

Det senare, ”uppleva sin situation” samt ”starta upp” antyder att TT-listan skrevs för flera decennier sedan. Just de två uttrycken retade undertecknad och ett antal korrekturläsarkolleger ytterligare (kanske även andra personer). Tiden har inte ändrat min inställning, jag skulle undvika dem. ”Starta upp” finner dock nåd hos språkbruksboken, men inte ”ställa upp på” som jag själv skulle kunna använda.

”Det kärvar”,finns dock med i både SAOL och SO som bildligt uttryck för att något går trögt.

TT:s lista är jättekonstig, den ger ett godtyckligt intryck för en som korrläst en massa i halva sitt liv och sett modeord komma och gå.


PS Det kan vara intressant att veta att en variant av ”boven i dramat”, nämligen ”dramats bov” och ”slå ett slag för något” finns med i Svensk handordbok från 1966. Modeuttryck, hm.

Någon slags deal anar man bakom regelbokens uppdykande 2

Regelböcker visserligen, men reglerna kommer snart att skitas i

Fortsättning från igår, så här är det givetvis: Engelska uttrycket ”by the book” har legat och gnagt in sig som tvångsmässigt översättningslån i svenska (tillsammans med ett okänt antal tusen andra ord och uttryck). 

En vacker dag finns behovet att strunta i det svenska uttrycket ”enligt alla konstens regler” – som det skulle ha översatts för 30-40-50 år sen – och intrasslar sig som ”enligt regelboken”. Men skåda! På engelska säger man ju bara sitt enkla ”by the book”! Då säger vi plötsligt också ”enligt boken” ett uttryck som aldrig funnits på svenska.

Att en massa människor som inte har engelska (amerikanska) i sitt blodomlopp kommer att undra ”enligt vilken jädrans bok?” – det skiter vi i. För ska här engelska språket läggas som en annan gnuggschablon över svenskan och därvidlag smeta ut vartenda idiomatiskt uttryck så ska det.

Historielöshet är sådant som uppstår när man i allt fler länder inte längre kan läsa texter (av alla de slag) äldre än tio år på sitt modersmål.

Någon slags deal anar man bakom regelbokens uppdykande 1

År 1973 fanns inte ordet "regelbok" i Svenska Akademiens ordlista. ”Nähä”, svarar ni och fortsätter på ert moderna språk, ”det är väl knappast nån big deal”. Men då svarar jag att ”nån slags deal är det!”

Tnken sattes igång av en person som sa (på radio, som vanligt): ”detta var inte enligt boken”. Vid såna tillfällen studsar man upp och tänker ”Vafalls? Enligt vilken bok, om jag får be?”

Det kanske kommer som en överraskning för läsaren, men antagligen ligger det engelska uttrycket ”by the book” bakom. Och dom rackarna som pratar det språket menar då ”enligt alla konstens regler”. Ja, eller "enligt konstens alla regler". Det kanske också kommer som en överraskning att man inte bara byter ut ord för ord när man talar (eller lär sig) ett annat språk. T ex kan engelskspråkiga säga ”how do you do” utan att mena ”hur gör du gör”.

Låt oss gå vidare med denna kunskap i bakhuvudet. Själv, givetvis delvis utsatt av flera decenniers engelsk (p)åverkan på mitt eget språk, funderar jag över om huruvida man på svenska också kan säga ”enligt regelboken". Förutom "enligt konstens alla regler".

Jag slår upp ordet ”regelbok” som visar sig vara med i SAOL – dock inte SAOB och SO. Nu blir det konstigt. Ska inte ordet "regelbok" tas med i SAOB? Finns inget belägg från något av de senaste 5–6 århundradena?

Kollar SAOL bakåt, så att säga, och finner att ordet ”regelbok” togs upp första gången i 1986 års utgåva. Innan dess fanns inte ”regelbok” som uppslagsord. Vad detta faktum säger är svårt att räkna ut, men eftersom jag har en konspiratorisk läggning börjar det mala i hjärnan.

Förra meningen var en klipphängare. Nu blir det spännande, tänker läsaren, som undrar vart historien om regelboken ska ta vägen.

TT, en f d gigant som man verkligen inte vill slå ett slag för

Min besvikelse över dagens TT är stor efter att ha haft mycken nytta – främst yrkesmässig – av denna nyhetsbyrå under decennier.

Gårdagens blogginlägg handlade bl a om att skribenter hos TT inte klarar av att använda sin resp hans/hennes. Ofta innehåller också TT-artiklar (som publiceras i ett stort antal tidningar) felaktigheter som inte förekom om man går ett par decennier bakåt.

”TT-språket” som då uppdaterades kontinuerligt och sändes ut till bl a tidningsredaktioner i form av små behändiga och fullmatade häften, beskrivs i dag som ”en samling skrivregler, ord och begrepp till hjälp för alla som skriver. Reglerna är utformade för TT:s egna medarbetare, men de följs i stor utsträckning av svenska medier och av personer som gillar språk”.

Gillar språk. Ja, det kanske man kan kalla det när man vill ha klara besked i språkfrågor. Och TT håller sig nu med samma mesiga hållning som finns hos andra ”språkvårdande” ställen.

Vår tids urvattnade modeuttryck präglar även denne f d gigant. I texter som vänder sig till diverse redaktioner kan det låta så här: "Nyheter från TT – vilket innehåll behöver du?"

Ja, man får vara glad för allt där ett ”innehåll” har vad det heter – ett innehåll. Det är bara att inse det smärtsamma: många av oss talar inte längre samma språk som ett stort antal andra människor. Och då företrädesvis som dem vars besynnerliga ord ljuder ur medierna. Ibland förstår man att detta är en generationsfråga, ibland förstår man ingenting överhuvudtaget.

Som exempelvis det TT skriver under rubriken ”MODEORD OCH SCHABLONER”:

Var försiktig med bildspråk, schabloner och modeuttryck - de blir snabbt slitna. De kan också göra det svårt att förstå vad som menas. Var sparsam med:

i snitt
det kärvar
boven i dramat
slog en järnring
kolla upp
komma in i bilden
komma till skott
lägga locket på
slå ett slag för
starta upp
ställa upp på
uppleva sin situation

Vid läsning av den listan kommer en känsla av främlingskap över mig, den är av ofattbara mått. Jag, den mest språktjuriga jag känner, skulle bara brännmärka två av dessa uttryck, nämligen ”starta upp” och ”uppleva sin situation”. De övriga är fullt användbara i min språkvärld. Om det var möjligt skulle jag fråga självaste TT: vad sjutton är det som händer?

TT är generöst: går i bräschen när det gäller språklig acceptans

”Karin välkomnar ett av hennes största fans”. Meningen stod i en liten text som beskrev ett tv-program. Inte världens viktigaste meddelande, men en del av oss är så lagda att vi förväntar oss en åtminstone medelgod svenska i tidningar. Nu kände jag till att Karin var programledaren och eftersom ingen annan person nämndes fick man utgå från att det skulle ha stått ”Karin välkomnar ett av sina största fans”, något som sedan visade sig stämma med verkligheten.

Jag är en j-a språkpolis och anser bl a att texter från TT inte ska behöva låta läsare fundera över såna enkla samband.

Även i ”min” tidning hittar jag något liknande: ”Jag har saknat min publik, säger komikern XX, om hans återkomst på scen”.

En journalist ska veta att det heter ”sin” i detta sammanhang vågar jag anse även om det gör mig till en otäckt krävande människa.

En fråga om detta, hans/hennes/sin, ställs av en läsare i Språktidningen (2015) och svaret inleds på följande vis:

Det är olika hur accepterande olika språkbrukare är, men helt klart är att många reagerar när någon bryter mot grundregeln i formell text.

I den demokratiska värld vi bebor (tror jag skrev exakt samma formulering häromdan, hjärncellerna börjar ta slut) är vi alla brukare på ett eller annat sätt. När det gäller språket är vi språkbrukare. Som sådana tycks vi ännu vara ”olika accepterande” gentemot det här språkfelet (fan, nu blir det korrektionsanstalt igen, jag skrev att något kan vara ”fel”).

Det är ju bara en fråga om acceptans. Skärp dig, läsare! Vaffanken, Karin välkomnar ”sin” vän eller ”hennes” vän? Det är väl inget att bråka om?

Bantningspillrens märkvärdiga effekter och inblick i objektens värld

Utländska bluffsidor på nätet är givetvis inget att skriva hem om. Eller skriva om i bloggen, för den delen. Men vissa pärlor vill man inte undanhålla läsarna. På en stor sajt om ett sånt där piller man går ner i vikt av, stod små citat från fejkade svenskar. "Marianne 48, Jan 37" och "Britta 55" m f l hade uttryckt sin glädje över de verkningsfulla tabletterna. Det blev dock lite si och så i översättningarna av dessa ”svenskars” lovord. Som det från ”André i Karlstad”: ”Jag har gått ner i vikt och jag är inte längre rädd om min hälsa!”

Mjaa, ska man göra succé med sina bantningspiller får man allt anstränga sig mer med språket.

Underligt kan det också bli utan översättningsmissar. Och märkligt var ordvalet hos en ordningsvakt som i ett radioprogram klagade över stress och underbemanning på jobbet. Vakten beskrev hur hon ”var på ett objekt” och sen ett annat. Det var objekt hit och objekt dit och man förstod till slut att ibland avsågs ”torg”, ibland ”sportarena” – ja, platser, helt enkelt, där vakterna skulle jobba.

Att kalla ställen för objekt lät konstigt, så jag googlade lite planlöst. Och på tre röda hittade jag en annons där montörer söktes. I den beskrevs vilka slags arbeten som skulle kunna komma ifråga och var företaget brukar få sina uppdrag: ”Bostadshus, hotell, offentliga miljöer och kontorsbyggnader är några exempel på olika typer av objekt vi har gedigen erfarenhet av.”

Här en bild av ett objekt man ibland kallar in ordningsvakter för. Själv kallar jag det "folksamling på torg". 

Inte bara valet av verb som är godtyckligt om man tänker efter

Material och/eller materiel – om det handlade inlägget 2 november. Apropå den diskussionen kom ett mejl där signaturen ”Undrande” undrade om då Försvarets materielverk ”inte borde heta Försvarets materialverk?”

Och det är så sant även om materialkostnaden för försvaret då kommer att bli hög – man tänker på skyltar, logotyper och annan materiel.

De käpphästar som skuttar runt i denna blogg kan dyka upp i det övriga samhället, hör och häpna. Nyligen hade DN-läsare reagerat på att skolministern i en intervju sagt: ”det vi inte har kommit till bukt med är den bristande likvärdigheten och…”

De fraser som nu allt oftare blandas samman är ”få bukt med” och ”komma till rätta med”. En läsare gick så långt att hon/han bad Anders Svensson (chefredaktör på Språktidningen och som skrivit Språkkrönikan i DN om detta) att ”starkt fördöma” det felaktiga bruket.

Men Språktidningen, Språkrådet, m fl hör inte till de fördömande. Så här skriver A S:

Att fraser förändras på det här sättet är inte nytt. I dag är det till exempel ungefär lika vanligt att ta beslut och att fatta beslut. Svensk ordbok betraktar numera varianterna som likvärdiga. Längre tillbaka sågs fatta beslut som det bättre alternativet.

En fras som genomgår en liknande utveckling är begå självmord, där ta självmord och göra självmord syns allt oftare. Verbet begå används främst i samband med negativa händelser, som begå brott. Det kan också dyka upp i neutrala sammanhang som begå podd – men då är avsändaren ironisk. Både ta och göra självmord ger en starkt vardaglig prägel och ses inte som korrekta. Ytterligare en fras på glid är vidta åtgärder. Inte så sällan blir det göra åtgärder.

Gemensamt för den här typen av konstruktioner är att valet av verb kan vara rätt godtyckligt. Få bukt med är etablerat medan komma till bukt med är en uppstickare som ännu inte har vunnit bred acceptans.

Den acceptansen kommer, tro mig. Språket blir vad vi brukare i demokratisk ordning bestämmer oss för. Om detta finns en del att tycka. Och så går det väl för Språkrådet, Språktidningen, m fl som för många andra privatpersoner och institutioner: de upphävs, för de behövs inte.

När man anstränger sig och gör mycket av något simpelt

"Det ligger i farans riktning", hör jag folk säga. Det ligger i farans riktning? tänker jag, och känner som alltid ett behov av att översätta. Betyder det bara ”det finns risk att?”

Förutom en bok som uppenbarligen har titeln ”I farans riktning” finner den som söker av nätet en juridisk term med samma ordalydelse. Termen ligger på sajten lagen.nu under rubriken ”Adekvat kausalitet” och där har den säkert ett bra hem.

Men utanför lagen.nu kan man hitta meningar som: ”Det ligger i farans riktning att någon börjar säga att det ser lite sämre ut”, och jag tror att det här är ett sånt där typiskt språk man använder för att göra något enkelt märkvärdigt. Håller alltså fast vid min banala översättning ”det finns risk att”.

"Vi måste se på den större bilden", sa en person. Pladder, pladder, säger jag även om detta och tror att de menar ”vi måste se till helheten” eller nåt liknande. Men det är klart, på engelska talar man om ”the big(ger) picture, och det ligger väl i farans riktning att ingen enda idiomatisk vändning på engelska klarar sig från att bli en idiomatisk vändning på svenska.

Dagens tredje exempel visar bara på inhemsk slapphet: ”Vi är för nuvarande en timme sena”, sa rösten i tågets högtalare. ”För närvarande”, vill jag hemtrevligt fascistoitt påstå att det heter.

Detta var även Språkrådets åsikt år 2015 då en person frågade om man ”kan använda ’för nuvarande’ på samma sätt som ’för närvarande’?” Språkrådet svarade: ”nej, ’för närvarande’ är adverb”, och gav exemplet: ”för närvarande är x chef”. Beträffande "nuvarande" är det adjektiv, påstod rådet vidare och la till exemplet: ”den nuvarande chefen är x”.

Men det var 2015 det, frågar man i dag blir svaret  säkert att man för nuvarande kan säga vad man vill, för det visar bruket.

Upplevelserelaterade komplement lockar ej de redan döda

Det är inte alls svårt att bli retroaktivt förbannad. Hamnar man bara i rätt sammanhang så! Och det är lätt hänt att som språkletare göra det. Den följande texten är gammal, med nya tidens mått mätt, den är från 2015. Det gällde en tävling kallad Årets totala köpupplevelse. De tre nominerade var:

XXXXX som säjer mode på nätet men också börjar öppna fysiska butiker "för att finnas där kunden finns och för att kunna leverera allt det som inte går att göra online" . YYYYY som "servar en köpupplevelse som börjar innan kunden ens har åkt hemifrån och som tar hänsyn till behoven hos alla familjemedlemmar". Och slutligen ZZZZZ, som "med engagemang, inspiration och nytänk med ett stort paket av upplevelserelaterade komplement till kärnan lyckas ta vara på det lokala kundflödet genom att leverera en fin köpupplevelse".

Jahapp, den texten har jag inte tänkt analysera eller alls plocka sönder, jag vill vidarebefordra läsupplevelsen och tänket till läsaren…

Och när vi ändå vistas i de merkantila markerna, varför inte även dela (som ”dela med sig av” heter i dag) den tänkvärda mening jag hörde yttras i radio: "Döda människor är inte konsumenter, de klickar inte på länkar, man kan inte tjäna pengar på dem!"

Ett sådant yttrande måste förklaras: det gällde Facebook. En forskare hade kommit fram till att det endast tar ca 50 år innan de döda blir fler i detta sociala medium än de levande om Facebook inte växer mer. Usch ja, det blir ett ekonomiskt bakslag för handeln. Det kan bli ont om köpupplevelser att tävla i.

Lite fel? Äsch, det är inte hela världen, man förstår ändå!

Radion stod och gick (ha! en omöjlighet!) och programledaren diskuterade det gamla material- kontra materielproblemet med en lyssnare.

På nätet ligger ett svar i frågan från Språkrådet och i detta svar beskrivs skillnaden så här: ”material är ’råämne för bearbetning, substans’, medan grundbetydelsen av materiel är ’hjälpmedel, redskap’. Men material har också bibetydelsen ’hjälpmedel, redskap’, och i praktiken kan det vara mycket svårt att avgöra om något är material eller materiel." 

”Materiel görs av material”, löd en gammal regel förr i världen, men enligt ovanstående svar är den kanske vansklig. I vilket fall som helst skiljer man ännu, och enligt det gamla mönstret, på orden i såväl SAOL som SO. Den senare tillägger även, förvånande nog, att användningen av ”material” för ”materiel” är en ”ibland kritiserad användning”.

För undertecknad är problemet för en gångs skull ingen hjärtefråga. Men det som hoppade ur programledarens (nu är vi tillbaka i radioprogrammet som nämndes i första meningen) mun var en klyscha. Han sa det överslätande: ”Men man förstår ju, eller hur?”

Denna mening är en av de dummaste som finns. För hur långt förstår man något felaktigt? Hur mycket kan man vänta sig av den man vänder sig till med en felaktig formulering? I förstone verkar uttalandet generöst och det funkar kanske till en viss gräns, men som språkregel är den rätt kass: ”Äsch, säg vad du vill. Man fattar ändå”.




PS Vad affären (se kvittot) heter förstår man. Felstavningen är kul. Men bra är det inte.

Mycket pekuniärt försvinner men fotbollsplanerna verkar bestå

Minns inledningen till en tidningstext från förra sommaren: ”Tänk dig 6 000 fotbollsplaner…”. Jag tänkte och tänkte men kom just ingen vart. I ärlighetens namn har jag nästan problem med att tänka mig en enda av de 6 000.

Man får givetvis vara tacksam när skribenter försöker åskådliggöra svårfattbara storheter, men just i detta fall var det lika knepigt som att förstå de 3 000 hektar skog som brunnit.

Hur som helst verkar fotbollsplanen vara vanlig som måttenhet, särskilt när det gäller skog som försvinner på ett eller annat sätt. Och frågan är vad som skulle användas i stället.

Kanske kan fotbollsplanen utgöra en konstant i en föränderlig värld om inte annat. Man kan t ex inte längre ha svenska pengar som mått. ”Stor som en femkrona” kan man givetvis säga ännu, men då måste man först bestämma vilken tids femkrona man pratar om. Detsamma gäller enkronan. Femöringen försvann redan tidigt tillsammans med andra mynt, små eller stora såväl till sitt yttre som sitt värde.

En gång i världen kände jag till längden på en svensk papperstia. Var den 12 eller 13 centimeter som jag hör viskas från ett av hjärnans skrymslen? Det var bra att känna till om man plötsligt behövde mäta något och inte hade ett måttband på sig (som man sällan har). Fast det är ju bara att mäta en tjuga och sedan komma ihåg siffran. Visst ja, den är också på väg ut. Man får väl mäta sin rackarns mobiltelefon då.