Det är ett stort gap mellan en vacker och ändamålsenlig svenska samt den man hör ur etern dagligen. Nej, naturligtvis menar jag inte ”gap” utan ”avstånd”. Eller skillnad. Eller klyfta.
Första meningens ”gap” (som jag skämtsamt skriver) törs jag gå ed på kommer från engelska. Och eftersom vi har egna ord för detta ”gap” (gäpp) måste vi väl inte sno deras, tycker ni?
De sista orden i den meningen är också engelska fast de ser ut att vara svenska. Vi har brukat säga ”eller hur?”. Detta ”eller hur” har varit den svenska översättningen av engelskans frågande ”is it, isn’t it, do you think, don’t you think m fl. I och med den ökande användningen av typen ”tycker du inte?” mister vi ett svenskt idiom till. Och som jag sagt (det är ett jävla gap på mig!) försvinner våra inhemska uttryckssätt (som i flera andra språk säkert) och går samma tragiska öde till mötes som Sankta Helenas olivträd och snart även sjöhästar samt koraller.
”Ta din tid” ser/hör man som översättning för ”take your time”. Svenska vore ”ta god tid på dig” eller rentav ”ingen brådska”. Det här går så fort att denna sbråkblogg snart förlorar möjligheten att ens berätta om eländet. Jag kommer att sitta ensam och komma ihåg ett annat språk (Svärord, svärord, svärord).
I en reklamfilm för nåt bilelände som forsanr fram blir det plötsligt rött ljus. Kvinnorösten i bakgrunden uttrycker sin sorg över detta (hon vill inte bli avbruten i körglädjen) och säger ”jag kan knappt vänta på att ljuset ska bli grönt”. I originalet heter det säkert ”I can hardly wait for the light to turn green. Läs den svenska meningen igen: ”jag kan knappt vänta på att ljuset ska bli grönt”. Det idiomatiska uttrycket har tidigare varit ”jag kan knappt bärga mig till…”.
Att börja med ”jag kan knappt vänta på att …” låter så dumt så det är inte klokt. Man vill svara den bjäbbiga felpratarrösten och säga: ”Jo, det kan du visst det!”
