måndag 25 november 2019

Många känner till varför man håller för näsan och vad man delar

Inom tidningsbranschen var rubriksättning förr en grannlaga historia. Rubriken skulle vara så täckande och intressant som möjligt, detsamma gällde ingressen som helst skulle ha lite ytterligare och sammanfattande information om artikeln som följde.

En tidningsläsare skulle alltså kunna läsa bara rubriker och ingresser och ändå få skapligt hum om vad artiklarna innehöll.

Men detta beskriver flydda dagar. Nu gäller det att ”locka till läsning” och ordet ”locka” brukar innebära sex, våld och skandaler som främsta bete. Åtminstone är detta en beskrivning av det som ännu kallas kvällstidningar – och andra skvallerblad som lånar sig till formuleringar de ibland ställs inför rätta för.

Men mindre braskande tidningar samt lokalpressen har andra problem med rubriksättande. Ofta fattas en språkbehandling värd namnet och ibland känns det som om även den basala världsbilden är en smula vacklande.

Här en rubrik som får vara ett typiskt exempel:

Dela utan att läsa är som att nysa utan att hålla för näsan

Vi är ännu några som inte del(t)ar i sociala medier och för oss är ordet ”dela” inte en översättning av engelskans medieord ”share” utan betyder sånt som dela en apelsin eller kakor. ”Dela med sig” vet vi vad det är. Om nyspråkets ”dela” säger vi ”skicka vidare” eller liknande.

Dessutom håller vi för näsan när något luktar illa och då tar vi med tummen och pekfingret och klämmer åt över näsborrarna (eller näsvingarna). Vi brukar dock försöka nysa i armbågsvecket eller åtminstone vända bort huvudet från andra.

Ska bli kul att se hur länge vi kan samtala och förstå varann. Samt nysa utan att sprängas.