Kongruens har man fått lära sig att glömma bort och bortse från. Annars var det en kul grammatisk historia att bli osams om förr i tiden. Ordet kommer från latinska congruentia, överensstämmelse. Kongruensböjning är, berättar Wikipedia, "att ord av vissa ordklasser varierar i form beroende på grammatiska eller semantiska egenskaper hos andra ord"
Den som fått lära sig att länder, städer och organisationer, föreningar och allt det kan vara, är neutrer (t-ord), reagerar kanske som jag när den hör en mening som: ”Detta hade gått att förhindra om brandförsvaret varit beredd”. Då skuttar en liten messerschmitt upp i skallen och säger sitt näbbiga: ”berett, heter det, brandförsvaret är berett”.
Det är märkligt om man tänker efter. Just denna slags kunskap som många en gång haft ska det skrattas åt och avfärdas: ”Ääähh, det är väl inte så himla noga!”
Nähänä, men det finns mycket som andra anser vara väääldigt noga. Behandlar man fotboll, golf, tennis och schack på samma vis – "äh, vad är det där för fjantiga regler" – är det lätt att åka på en tjottablänga!
Så när jag nyss i bladet läste meningen ”man är inte rädda om dem som jobbar här” tog jag fram rödpennan. ”Man är inte rädd om”, heter det.
AIK var ledset och Lund är pittoreskt. Ikea är svenskt och England är envist. Baske mig.
Gösta Åberg (1927-1918), författare och förläggare, är i sin Handbok i svenska lika bekymrad som undertecknad över att kongruensproblemet nonchaleras. Han skriver:
Många godkänner utan ett ögonblicks tvekan ’en trio som är intressanta’, Italien är utslagna ur VM’ och det är troligen åt det hållet språket är på väg. Men kanske under livliga protester från vänner av ordning.
