”Karin välkomnar ett av hennes största fans”. Meningen stod i en liten text som beskrev ett tv-program. Inte världens viktigaste meddelande, men en del av oss är så lagda att vi förväntar oss en åtminstone medelgod svenska i tidningar. Nu kände jag till att Karin var programledaren och eftersom ingen annan person nämndes fick man utgå från att det skulle ha stått ”Karin välkomnar ett av sina största fans”, något som sedan visade sig stämma med verkligheten.
Jag är en j-a språkpolis och anser bl a att texter från TT inte ska behöva låta läsare fundera över såna enkla samband.
Även i ”min” tidning hittar jag något liknande: ”Jag har saknat min publik, säger komikern XX, om hans återkomst på scen”.
En journalist ska veta att det heter ”sin” i detta sammanhang vågar jag anse även om det gör mig till en otäckt krävande människa.
En fråga om detta, hans/hennes/sin, ställs av en läsare i Språktidningen (2015) och svaret inleds på följande vis:
Det är olika hur accepterande olika språkbrukare är, men helt klart är att många reagerar när någon bryter mot grundregeln i formell text.
I den demokratiska värld vi bebor (tror jag skrev exakt samma formulering häromdan, hjärncellerna börjar ta slut) är vi alla brukare på ett eller annat sätt. När det gäller språket är vi språkbrukare. Som sådana tycks vi ännu vara ”olika accepterande” gentemot det här språkfelet (fan, nu blir det korrektionsanstalt igen, jag skrev att något kan vara ”fel”).
Det är ju bara en fråga om acceptans. Skärp dig, läsare! Vaffanken, Karin välkomnar ”sin” vän eller ”hennes” vän? Det är väl inget att bråka om?
