Då var det dags igen för lite ospecificerat gnäll. Om "specifikt", t ex. Det var visserligen inte länge sedan det gnälldes om just det ordet på denna plats, men ibland finns det så många ”specifikt” i en mening att man inte kan räkna dem alla. Och då vill man gärna reagera. Igen och igen. I de flesta fall kan den talande (skrivande) istället välja synonymer som ”speciell, särskild, bestämd”, men tanken verkar inte föresväva specifikvännerna.
Men det är ju ett fritt land, som folk gärna säger när man yttrar en åsikt just för att det är ett fritt land. Fast allt mer är det ett land där allt fler tar efter varandras allt magrare ordförråd.
Så är även fallet med ”hittepå”, ett ord som ger undertecknad rysningar. Och då inte av vällust. Det här kommer förstås inte att låta bra, men är det inte ett underligt ord i en vuxens mun?
Från 2015 finns det också upptaget i SAOL – visst har jag väl skrivit detta förr? Det är svårt att inte upprepa sig. Men det faktum att ”hittepå” är med i Svenska Akademiens ordlista framkallar en annan upprepning: känslan av overklighet som ofta sänker sig över mig.
Vad hindrar människor från att säga ett ”påhitt” eller att något är ”påhittat”? I en massa andra fall – när man (jag) klagar på konstiga ordval – kan man få nerkört i halsen att ordet var i bruk runt 1630. Låt mig återgälda den saken och berätta att ”påhitt” finns belagt sen 1781. Varför då dela upp ordet och skoja till det? Eller är det kanske vändnödigt?
