Man skulle ju så gärna vilja vara först med något och äntligen tycks det ha skett.
Egentligen har nog germanska ljudskridningen med det hela att göra och det vore finfint att kunna förklara dessa historiska språkljudförändringar och på så sätt ge en bakgrund till det som komma skall. Men nu är det inte något man snyter ur ärmen och den intresserade läsaren ombeds ta del av denna ljudskridning i lämpligt uppslagsverk. Men äsch, förresten räcker det gott med lite vanligt, hederligt fonetiktugg!
Min upptäckt gäller en av de svenska klusilerna (s k explosiva konsonantljud), närmare bestämt k-ljudet. Det har i sin tur två uttalsversioner, aspirerade och oaspirerade. Den första varianten finns bl a i ett ord som ”kaffe” där man hör ett kort utandningsljud före a-et. I ”skal”, däremot, är k-et oaspirerat och utan "pust".
Och äntligen kommer vi till saken. Det var häromdagen när ytterligare en person (hade lagt märke till ett par andra dessförinnan) använde ett extra tydligt utandningsljud i ordet kaffe, det lät som om det borde stavas khaffe! Dessutom var a-et annorlunda (grövre och uttalat längre fram i munnen) än det a vi kaffeälskare använder när vi talar om drycken.
Och så slog det mig plötsligt att de personer jag hört uttala kaffe på detta vis föredrar te. Det märks alltså när de säger sitt: ”Så här dags ska du förstås ha khaffe?” Det är att ta i att kalla dem hånfulla, men sin inställning till kaffe kan de inte dölja.
