Alla synkroniciteter är inte lika underhållande som Jungs

Varför alltid så arg (vänligen se gårdagens utbrott)? Jo, p g a känslan av att hela tiden befinna sig under attack. Om man nu inte flyr världen, drar nåt gammalt över sig.

Det är svårt att vänja sig vid mediernas absoluta samtidighet för den som är uppvuxen i en analog värld. I mejlboxen häromdagen låg tips på en nyhet med ”lockande” ämnesrad för den tidning jag just nu prenumererar på. I exakt samma sekund strömmade ur radion samma nyhet, exakt likadant formulerad.

Jo, jag begriper: man bör inte läsa tidningar, inte se på tv och ej heller lyssna på radio. 

Jag tar om det igen för den som inte fattar: Tidningen ”har” jag redan och den nyhet som det mejlas till mig om kommer att finnas i såväl tidningens webb- som pappersform. Hur mycket kan man tjata om samma sak? Samtidigt och överallt?

Detta enformiga, ensidiga och hjärnsöndrande tjatter är kanske inte värst när det handlar om ”riktiga” nyheter, men mesalliansen mellan alla gammelmedier får dem att även vältra sig i privata, personliga och skandalartade händelser som sedan flyter runt som en sörja i dem (medierna, alltså). Som plastkontinenterna i haven.

Ja, man får avstå. Eller göra som en av bloggens informanter som flyttade till ett annat land och där prenumererade på en stor tidning med endast veckoutgivning. Den lades på hög för att först efter ett år läsas i fatt. Som en annan Kierkegaard (ni vet det där med att leva framåt, men fatta bakåt), och det var mycket intressant, påstod källan.

Annars följer vår tid som bekant mest Marshall McLuhans berömda ord om att mediet ÄR budskapet. För att inte tala om begreppet ”global village” som MML också lär ha introducerat. Det känns som om vi bor på en mycket liten plats där byskvallret är det som frodas mest av allt.

Usch åt’et, som man sa förr där jag kommer ifrån.

Mer raseri, förgrymmelse och ursinne över sakernas tillstånd

Det finns en kommentar man hör så ofta att det är svårt att inte gäspa käkarna ur led av pur leda. Folk yttrar den om och om igen och man kan utan att ta i kalla den bränsle för denna blogg som drivs av ursinne, raseri, vämjelse, förtvivlan och något pyttestänk av humor. Kommentaren lyder: ”Språk förändras”. En annan ofta använd fras jag får mig till livs är: ”ALLA äldre har ALLTID sagt att ALLT var bättre förr”.

Tänk om dessa förpäpplade upprepare av dessa OERHÖRT tjatiga fraser kunde besinna sig. Jag tar det så gärna igen: Här sitter jag, en gammal kärring och säger att en hel del kvalitéer hos människan var bättre förr. ALLT var inte bättre. En hel del var SÄMRE.

Nå. Språket ändrade sig även ”förr”. Det ändrade sig kontinuerligt innan JAG föddes, vi talar om ett några hundratusen år. Det ändrade sig fortfarande hela tiden när jag var ung, mindre ung och halvgammal.

 
Sen kom något vi för enkelhets skull kan kalla den digitala revolutionen och under denna har det mesta ändrat sig fortare än man hinner säga morfar Ginko. P g a denna digitala värld är språkets halveringstid kraftigt förändrad.

Ska det vara så j-a svårt att lägga märke till? Det hörs ju och syns dagligen och stundligen. Ven ljuger mina belackare för? Mig? Sig själva?

Vredesmod som eskalerar under slutet av detta signade år, 2021

Nej, här ska inte sägas ett pip mer om fraser folk använder kring jul. Den här förslimningen gör en galen! Det var så här: Inför gårdagens inlägg googlade jag på saker människor säger till varann kring jul och nyår.

Den "träff" som låg nästan överst verkade passa mitt syfte och ur den texten snodde jag ett citat. I dag – och på den plats där du nu, käre läsare, fäster dina ögon – skulle det komma fler citat ur nyss nämnda text.

Well, well, well, som de engelsktalande säger, nu har jag hittat samma text på fler ställen. Dessutom klargjorde en eftermiddagsprat-show att den också skulle handla om vad man säger till varann i dessa tider. En s k spin-off-effekt, m a o!

Det ska dock inte, jag upprepar, sägas ett pip om fraser i jul- och nyårstid. Är det något som stör en i den tid som är vår, en bit in i antropocen, så är det att vi alla ungefär samtidigt genomfars av exakt samma tankegångar. Och de är inte många.

Det var vad som avsågs med det nypåhittade (?) verbet förslimning (se ovan): stöpningen av oss i en enda form p g a ett världsvitt system som, sa man, skulle fördjupa och vigda vår tillvaro. Pöhö! är den enda kommentar man kommer på.

Om någon trott att det skulle stå förslumning (eller fördumning) i stället för förslimning (se ovan igen) så föralldel för mig (eller ”var min gäst”, som det senare uttrycket snart kommer att heta på svenska).

Goda dödar och en enda mellandag - vår tid är full av mysterier

Man måste ju allt oftare tänka (och tycka) ”vadihelvete” när dissonanserna når ens öra, när horrörerna till ordformationer når ens öga!

 
Alla kommersiella mejl till mig hamnar under rubriken ”Kampanjer”. Man kastar ändå en snabb blick på dem eftersom saker ibland hamnar fel. Då lyser de mest fantastiska rader mot en, rader som ska fånga ens uppmärksamhet och locka vidare in på konsumtionens glatta bana. Och det stämde till viss mån denna gång, för där stod: ”Gott slut och glad mellandag!” Tankarna börjar veva runt: här gäller att skapa ordning!

 
För det första finns det väl fler mellandagar än en, hur glada eller ej de nu är? Och visst är ”gott slut” bekant, men det har alltid skorrat i mina öron. Man kan lätt tolka ”slut” som ”död”, så den som önskar en detta ”gott slut” önskar en en ”god död”! Vilket förstås bättre än en ”dålig död”. Men det är ändå inte enkelt för någon! En vett- och etikettsexpert förklarar att:

 
”Gott slut” kan användas under ett litet fönster runt 30–31 december.

Hm, "ett litet fönster". Här gäller det att ha koll på såväl datum som sina ”vindögon”. Jovars, så kan ”fönster” snart komma att heta eftersom engelska har samma gamla ord i botten (window) som det nordiska ”vindöga”. Det var tyskarna som under Hansatiden kom och slängde in (och kanske även upp) sina fönster som hos dem hette ”Fenster”.

Nu tappade jag tråden igen, men vi går tillbaka till den i morgon! Under tiden: Ha inget gott slut än – vänta till 30 december!

Jag tänker, alltså finns mitt språk snart inte längre till!

Nu blir det åter gammal skåpmat. Det är ju brukligt så här runt jul. Här kommer ett par fraser man kan höra i parti och minut: ”Jag tänker att det är så här! Vad tänker du om det här? Jo, jag tänker att vi gör så här!"

      Foto: Hans Andersen (Wikipedia)

En längre tid har jag (till min förskräckelse) märkt att folk ”tänker” så mycket. Rättare: de säger att de ”tänker”, men gör de verkligen det? Är det inte i själva verket tvärtom?

Det gäller inte minst undertecknad. Jag har nu satt mig under lupp (eller vad motsvarande mojäng för ljud heter) och försöker notera när det hellre ska vara ”jag tror” eller ”jag tycker” än det eviga ”jag tänker att”.

 
Naturligtvis kommer detta från ljudlikheten med engelskans ”think”. Och för det verbet har vi hela tre att särskilja med och välja bland. Egentligen ska alla som säger ”jag tänker att blablablabla” läras veta hut.

 
Där går två ytterligare finlirsdistinktioner i svenskan åt skogen och jag ber läsarna, nej, jag bönar: TÄNK på detta! TRO sedan något och, som slutkläm, TYCK nåt matnyttigt

En gång sjöng flickor glada optimistsånger nästan fullt påklädda

Även om den här bloggen inte har 2,3 miljoner följare, så finns det några att lita på när man behöver korrigeras. Informanten A hörde av sig och påstod att inte tusan var det Lill-Babs som sjöng den optimistsång som återgavs igår, utan Alice Babs!

 
Det är delvis korrekt (går det att säga så?). Satte först på min inre bandspelare, full av låtar från fordom, och visst är det Alice Babs röst som först tränger igenom. Jag hade gjort som folk i dag, snabbgooglat, fått fram Lill-Babs version, och lät mig ledas, styras och slimmas av den digitala värld som nu formar oss alla till ett väsen med samma kunskap och brist på densamma.

 
En ny snabbkoll visar att många av dåtidens svenska stjärnor sjungit in sången: Alice Babs, Lill-Babs och Siw Malmqvist! Men låt oss för guds skull gå till botten med hela skiten nu när vi börjat dra i den.

Originalet kom (om man väljer att tro på uppgiften) 1958 och hette då ”Everybody Loves a Lover samt skrevs av Richard Adler och Robert Allan.

 
Ytterligare uppgifter säger att Doris Day var först med att sjunga in det amerikanska originalet. Allt det här hände på den tid när kvinnliga artister ännu inte sjöng sina sånger iklädda trosor (och något miniplagg upptill), något som är brukligt numera. Ej heller uppförde de samtidigt strippklubbsdanser utan stod nästan stilla. Med kläder på. Det har gått framåt.

Det händer att man undrar över homo sapiens språkliga framtid

En fin (skämt) sång från min barndom gick så här:

Den som glad är, gläder andra,
ingen kan väl något sådant klandra
God och glad skall männ'skan va'
Därför ja' vill alltid dela med mig

Dumt att låta små bekymmer få dig,
till att ändra ditt humör
Nej, den som alltid glad är,
han ock andra glädje gör

Säg mig vem tycker väl om en pessimist?
Därför går jag omkring som en optimist
Det känns som varje dag mig nu ger,
allt mer och mer fördelad glädje är dubbel glädje

Den ligger på Youtube med Lill-Babs för den som även önskar höra musik till en sådan förfärlig text. Dessutom: För vissa av oss känns det viktigt att inse att diktionen kanske inte var något att hänga i granen förr i världen heller.

 
Till saken. Vi är några stycken som utvecklats till pessimister när tidens tand (ibland är det även tidens tant) gnagt tillräckligt på oss. Under denna juletid har jag haft glädjen (skämt nr 2) att lyssna till yngre generationers syn på det Sbråkbloggen huvudsakligen handlar om.

 
En skara ungdomar har rejält dissat de tankegångar som här brukar framställas. De unga säger vad vilken språkvetare som helst man kan dra fram ur en vrå, också vilken som helst, säger: ”Språket ändrar sig, förstår du!”

 
”Vad säger ni?” säger jag förskräckt, ”det har jag då rakt inte märkt”. (skämt nr 3) En uppmärksamläsare inser att jag i en sådan stund påminner om jul-Kalle när han misslyckats med att fotografera appappappapappapappa-aliapp-fågeln. Nervöst sammanbrott, m a o.

 
De tecken man kan se idag, syns inte i skyn, de kommer ur de ungas näbbar. ”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, säger ett gammalt ordstäv. I SAOB förklaras detta så här: ”de unga ta efter de gamla i mån av sin förmåga”. Här måste man säga emot en fin gammal ordbok: ”Har det funnits ett uns av förmåga så är den väck nu”. Mer om detta framöver. Bloggen kommer även fortsättningsvis INTE att ”vara glad och gläda andra”. (Numera säger vi ”glädja”)

En uppmaning dan före dan: Människa, ut och dra i alla strån!

Knappt har man skrivit ”halmdocka” innan det dyker upp fler begrepp inom natur- och bondegenren! Informanten L berättar att han hört någon säga (i radio, angående klimatkrisen): ”Vi måste dra i vartenda strå”.

 
Talesätt är ofta fulla av bildspråk och den bild man ser framför sig här är en av de roligare. Men här blev det fel, uttrycket som förmodligen åsyftas är ”vi måste alla dra vårt strå till stacken”.

 
Ja, sannerligen säger jag eder: det är verkligen en tid för halm och strå. I diverse psalmverser finner man rader som ”vem vilar där i krubbans strå?” En mera känd strå-vers finns i psalmen När juldagsmorgon glimmar:

 
När juldagsmorgon glimmar
Jag vill till stallet gå,
Där Gud i nattens timma
Ren vilar upp på strå

Det är väl bäst att ”översätta” (om jag nu har innehållet klart för mig): Det handlar om Jesusbarnet (Gud i människogestalt) som ligger i stallet på en bädd av halm, strå. ”Ren” är en gammal förkortning av ”redan” och det är alltså ingen ren som ligger där.

 
De här gamla raderna påminner en om att julen har sitt ursprung nån annanstans än i kommersens högborgar. Nej, undertecknad är inte vad som kallas ”bekännande kristen”, men det kan ändå vara på sin plats att se vad som hänt sedan Jesu födelse, i alla fall den berättelse vi har om julens början.

 
Vad gäller klimatkrisen: vi borde vara fler som drar i strån!

Prata gärna på om halmdockor och foliehattar, mig säger de inget

Enda halmdocka jag känner till

”För att förekomma en halmdocka: jag önskar mig inte alls tillbaka…” skriver en politisk tidningsredaktör i tidningen. Avsikten tycks vara att avvärja kritik om att man är rädd för förändringar eller liknande.

Själv kan jag inte göra något alls med en halmdocka, vet inte hur man gör den – och framför allt inte hur man använder belätet i en mening. På en sida från Yle (Finlands public service-bolag), ursprungligen från 2017, beskrivs begreppet så här: Halmdockan (halmgubben, halmfiguren) är ett fel där man lägger ord i motpartens mun och låtsas att man på så vis fäller det ursprungliga argumentet.

 
OK. Det har inte hänt mig, så jag fortsätter vara okunnig.

 
En annan journalist skrev i samma veva om hur hon vid ett tillfälle kände sig som ”Grinchen”. Det var begrepp nummer två på kort tid som påminner om det ”kulturinflytande” det stora landet i väster bestått oss med. En film från 2000 stoppade in denna tidigare okända Grinchen i våra medvetanden.

Exempel nummer tre har satt sig i svenska språket: "foliehatt". Det togs in i SAOL 2015 och är ett av alla ord som bara tjoffsas in lite lättvindigt i svenskan. Foliehatt ger mig ingen KÄNSLA och därför fortsätter jag att – om nödvändigt – använda SAOL:s förklaring av ordet: ”person med benägenhet att tro på konspirations­teorier”. Varför finns f ö inte ”tjoffsa” i ordlistan?

Hur ska vi ha det? Byta svenskan mot engelska och/eller bilder?

Apropå gårdagens I’m all over the place! Jag skriver som bekant ibland ner exempel på de tusentals engelska inskott som andra (eller jag själv för den delen) kan få till. Det som nu följer är en sån där typiskt beng (bäng?) variant. En kvinna berättade om något som var lite jobbigt för henne mentalt och hon sa: ”Nu är jag lite touchy”.

Det här är mycket konstigt. Sammanhanget minns jag inte, men har för mig att hon mycket väl kunnat välja ord som ”rörd” eller ”känslosam” i situationen i fråga. Vad är det som gör att man i ett dylikt läge tar till ett annat språk? Känns det bättre att på nåt vänster ”distansera” sig eftersom det man berättar går en för nära, eller hur ska man se saken? Men man har ju kunnat prata förr utan att blanda in engelska!?

Det här påminner om det ökande användandet av citationstecken i tal. Egentligen syns de förstås inte när man pratar och det är därför folk gör den där fåniga gesten med händerna. Enligt undertecknad lyckas de bäst som med en glidning på rösten gör att en lyssnare uppfattar de ”talade” citationstecknen.

Det är en konst som bör utvecklas! Hellre än att börja babbla engelska eller vifta. Men det är ju jag som tycker så. Inte så många andra efter vad man kan se omkring sig bland människorna. Och om man nu ändå är inne på vad som blandas in i språket. Från en stor affärskedja kom i e-posten ett meddelande (uppenbarligen kan figurerna inte överföras, men de klyftigare av läsarna kommer nog att fatta galoppen):

Snart kommer och lägger under .

Jag brukar inte vara bra på gåtor, men tydde slutligen detta kluriga meddelande till ”snart kommer tomten och lägger klappar under granen”. Säga vad man vill, men tappad bakom en folkvagn är man inte!


😱 (och det var en bild av mina känslor just nu...)

Who fucking cares om nån eller nåt är all over the place?

Man hör ofta att vi svenskar är ”så bra på engelska”, men det är nog en sanning med modifikation. Det handlar sannerligen om nivåer inom den typen av färdigheter. Vad jag vill ha sagt är att det vanligen tar oerhört lång tid att lära sig ett språk så att man kan använda det obehindrat i alla sammanhang.

 
En grupp som ofta glöms bort i det här ”kulturutbytet” mellan språk är översättare som ofta arbetar i motvind med att försöka göra bra svenska av andra tungomål. Nils Håkansson heter en av dem och hans nyligen utkomna bok har den passande titeln: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Den har jag, skam till sägandes, inte läst ännu, men sett den prisas av kritiker och annat löst folk.

 
Det händer (alltmer sällan) att pärlor till översättningar glimmar till. För nån vecka sedan (i en tv-serie eller liknande) löd en replik på originalspråket ”I’m all over the place”. Första gången delar av den åkte ut oöversatt i svenska medier var när en svensk person (prins, för att vara noga) vid sitt barns födelse jublande sa att hans känslor var "all over the place!”

 
Man ursäktar honom, trots svenskspråkig i grunden, den händelsen är inget man står och väljer ord i. Men en del av, eller hela, meningen hörts lite väl ofta i original. Dock! I tv-produktionen som nyss nämndes, valde översättaren: ”Jag klättrar på väggarna” (av glädje eller nervositet eller nåt). I sammanhanget var ordvalet perfekt.

 
Att plocka in en oöversatt fras lite lättsamt och okritiskt är annars inget att rekommendera. Säger jag som kollat uttrycket i fråga och funnit det använt i en mängd sammanhang som kräver olika översättningar på svenska. Men who fucking cares, liksom?

En "dålig hårdag" kan lätt få en att längta efter andar i flaskor

I går var det bara halvvrede som drev på texten, men ilskan kan övergå i en helvariant om man hör något tillräckligt hemskt. Ord är bara ord, men om kombinationerna av dem kan hjälpa till att undergräva ett språk som fungerat bra i hundratals (kanske fler) år är det sorgesamt. 

Då och då undslipper sig stackars människor saker som att de ”har en dålig hårdag”. Som gammal brukare av det svenska språket söker man i sitt (visserligen bortflyende, men dock) minne efter ”dåliga hårdagar”, det minns jag aldrig att nån sagt.

 
Det enda som dyker upp är fraser som ”jag ser för jävlig ut i barret”. Ens kamrater med mer hut, hyfs och hållning i sin uppfostran sa: ”Jag ser då för hemsk ut i håret i dag!”

 

Ser harmonisk ut trots omständigheterna

Här en fråga till tillvarons alla människor: Varför kopierar man ett sätt att uttrycka en så banal sak på, och översätter ord för ord? Från ett annat språk? Den intresserade kan googla ”bad hair day” och få upp inte bara miljoner människor som drabbats av tragiken utan även en film med det spännande namnet.

 
Hur tankarna går ska inte redovisas här, det skulle inte låta människovänligt kan avslöjas. Om en flaskande gav mig tre önskningar skulle en låta:

Snälla ande, låt alla svenskar tänka efter innan de härmar skitfraser! Gör så att såna inte sätter sig i hela folkets medvetande och barnen som växer upp kommer att gå runt och klaga på att de ”har dåliga hårdagar”.

Gör en detta ordval speciellt förbannad eller specifikt förbannad?

Jo, förstår läsaren, och här hänvisas till gårdagen: en av de saker som gör mig halvilsken är att alla säger ”specifik” numera och nästan aldrig (överdriver lite i underhållningssyfte) ”speciell”. Det som igår knattrades ner är en av de meningar där ordet antagligen är felvalt: ”Det här är en väldigt specifik situation”.

 
När det yttrades (radio, förmodligen) ville jag göra som igelkotten: rulla ihop mig, skicka ut taggarna och puttra med det där fiskebåt-på-avstånds-liknande lätet som igelkottar har för sig.

 
Skriver ner SO:s förklaring av ordet specifik: ”ut­märkande för viss före­teelse och bara den; ofta i natur­vetenskapliga samman­hang”. För ”speciell” ger samma ordbok: ”som har ett visst, väl preciserat inne­håll el. en väl preciserad form el. ett visst syfte”. Dessutom läggs hjälpsamt nog ett motsatsord till: ”allmän”.

Okej, okej, det är bara att medge att de låter bra lika och att man kanske inte klarar av att hålla ordning på de två. Men det känns naturligare (finns det nån som håller med?) att i radiomeningen ovan säga: ”Det är en väldigt speciell situation”.

 
Det specifika verkar vinna om man nu ser detta som en tvekamp. Det är lätt att hitta texter om hockeyspelare som säger att de ”specifikt gillar att vinna mot just Djurgården”. En hemslöjdare väljer ”specifikt rosa” och någon annan har tvingats dejta en man ”som hon specifikt sagt att hon absolut inte ville träffa”.

 
Så där låter det och man känner sig specifikt glad att man inte är lärare som specifikt måste rätta barns och ungdomars uppsatser. Dock säger mig nånting att man kan hoppa opp och sätta sig på att inte många bryr sig om det här specifikt specifika. Som inte precis är vad det heter.

Vill man hitta rätt mailbox måste man veta sin location, så är det

Tja, vad ska man månne klaga på idag, då? Svaret är enkelt, för det är aldrig långt till något som gör en riktigt förbannad eller i alla fall halvarg (halv-arg). I dag behövdes inte mer än att gå in på PostNords hemsida med avsikten att få svar på en enkel fråga.

 
Frågan var om det överhuvudtaget finns någon liten brevlåda på ens hemort som töms på lördag eller söndag. Ja, det gör det ju inte, helgtömning upphörde 2019 får den veta som istället måste googla sig fram eftersom PostNordsidan är svår att hitta i. 

 
I alla fall fanns där en lista på de brevlådor som finns i min stad och jag använde det naturliga sökordet ”brevlådor”. Efter att man fyllt i vilket område det gäller – PostNord undrar vilket postnummer man är intresserad av – kommer en räcka av brevlådor upp.

De är listade enligt följande mönster:

Upplagd på Wikipedia av Holger Ellgaard

Typ                             Namn

Mailbox Location   Mailbox Södergatan 2
Mailbox Location   Mailbox Norrgatan 4
Mailboc Location   Mailbox Västergatan 6

 
En sån sak gör alltså undertecknad helförbannad. Om en postoperatör (som det tydligen heter i dag) i Sverige skriver så på sin hemsida är det svårt att begripa vem man tycker att man vänder sig till. Och förresten, har jag suttit och slagit så vredgat på mina utnötta tangenter att jag inte lagt märke till att mitt hemland helt bytt språk?

 
En väldigt specifik situation, anser jag, och föregriper med de orden morgondagens halv- och heliskna text.

 

PS Bilden föreställer en svensk brevlåda från 1905, designad av Ragnar Östberg, och uppsatt på den tid då brevlådor kallades brevlådor.

Det borde finnas en gräns för hur mycket man kan ”titta på” grejer

I gårdagens inlägg beskrev jag en av de nya fraser som används så ofta att man får spader: ”Vi ska titta på det här”. Informanten A korrigerar: ”Den är väl inte ny, man har i decennier sagt att vi ska sätta oss ner och titta på det här”. Och det är ju sant. Det är inget folk säger så ofta i sina hem, nej, det är de ”som har hand om’et” d v s arbetar på myndigheter, institutioner, företag etc som sätter sig ner och tittar på grejer.

 
Vad är anledningen till multitittandet? Det måste gå att använda synonyma fraser som ”vi ska gå igenom detta mer, vi ska diskutera saken, vi ska sätta oss in i problemet” och en massa andra personligt valda yttranden.

 
Vi är några gamlingar som brukar säga ”jag ska titta på det här” och då är det en eufemism för ”jag låtsas bry mig men skiter egentligen i saken”.

 
Just igår var det en SVT-chef som sa ”titta på” 32 gånger under de första tio minuterna av en halvtimmesintervju. Här gällde det meningar som ”tittar vi på…” och ”om man tittar på...” eller ”undersökningen tittar på...”. Det måste gå att variera och säga ”betraktar vi” och ”om man studerar/betraktar” eller ”undersökningen försöker ta reda på/ vill visa / studera/ beskriva.

 
”Tittar på” är inget mindre än en språklig farsot som alltså mest folk med s k makt, chefer, de med s k position råkar ut för. Vi ute i stugorna tittar bara på tv. (Om vi nu gör det, många tycker inte att det är mycket att titta på i rutan.) Nu har jag nött ner tangenterna t, i, a, p och å. De måste akut bättras på med det vita nagellack jag köpt för ändamålet.

Ett ställe där man förr stuvade undan grejer, nytt som gammalt

Gårdagens inlägg skulle ha handlat om fatabur. Nu fumlades i stället ihop en text om ett annat ämne – så pass att ett stycke först saknades och fick stoppas in i efterhand. Utan det lilla stycket blev rubriken missvisande, d v s sånt som en sbråkmakare sitter och klagar på i sin kammare vad gäller tidningar, t ex. Nu får det vara slut på sjabbel! Vi går in i fataburen!

Under äldre tider var det helt enkelt ett slags förråd, eller som det står i SAOB: ”självständig mindre byggnad eller ett för ändamålet avsett rum i större byggnad” som även kunde betecknas ”klädkammare, förrådshus, visthus, förråds- eller förvaringsrum”.

Fataburen vid Björkviks herrgård, upplagd av Bergsven (Wikipedia)

Ordbokens första exempel är hämtat ur ”Thet nyia testamentit på swensko, Stockholm, 1526” och lyder ”En hwsbonda som aff sin fatabwr bär fram nytt och gammalt”. 

Man kan även läsa sig till att första delen av ordet härstammar från fornsvenska ”fat” med betydelsen klädesplagg. SO berättar att ordet finns belagt redan 1310. Därefter kom säkert folk att liksom undertecknad förvara allt möjligt skräp i sin fatabur.

Numera används det ofta i överförd bemärkelse, SAOL ger exemplet ”ur egen fata­bur” med betydelsen ”av egen upp­finning”. Själv har jag kanske använt det fel, nämligen med innebörden ”ordförråd”. Fast (ursäktar jag mig): förråd som förråd. Och med tanke på dagens norpande av konkreta ord som överförs till bilder (se t ex ”lyfta frågor” eller ”vi ska titta på det här” och tusentals liknade) så är väl ”min” eventuella felfatabur en baggis.

Vackert är ordet i alla fall. Liksom byggnaden. Påminner den inte lite om en pagod?

De gånger man inte vill döda utan bara säga ett enkelt "Förlåt!"

Jaha. I dag skulle bloggen ha handlat om ordet fatabur (fatbur) som användes i går. I stället kommer här en litania över tidens förfall (något nytt, m a o). Lyss till min klagan: Alla dessa ord, alla dessa texter och alla dessa människor bakom dem! För att inte tala om alla hieroglyfer, den bildskrift mänskorna använder när språket sviker dem!

I denna värld full av mer eller mindre hysteriska meddelandeformer stod jag mig slätt nyss, mitt på blanka dagen. Det här händer emellanåt: jag irriterar någon med framfarten på min Monark (”gjord på papper och bark” som vi sa på min gård). Ibland gör den andre trafikanten fel. Så ej i dag.

Korsade en gata slarvigt där ingen cyklist borde. I dessa lägen saknas mig en gest. Jag vill göra ett snabbt tecken där jag på samma gång ber om ursäkt samt beskriver mig själv som en vårdslös idiot. Ska det vara så svårt i en tillvaro full av flinande, gråtande, sovande (etc) plyten (e-mojier)? Tänker mig en gest som kan göras av oss som inte kan riktiga teckenspråket.

Berättade för en kompis att jag – om jag snabbt uppfattar läget – brukar peka på mig själv och göra en halshuggningsgest som betyder: förlåt, jag kör som en idiot och jag borde halshuggas. ”Du är inte klok”, sa kompisen, ”den kan ju uppfattas som att du (du pekar på dig själv, ju) ska komma och skära halsen av bilisten i fråga”.

På nätet hittar man thailänningar som trycker ihop handflatorna framför sig som ursäkt. Är det inte så många asiater hälsar? Men det är ju inte goddag man vill säga om man nästan kört in i nån. Ett kul forum diskuterar möjligheten att (som i vissa länder) framför sitt ansikte eller sin överkropp sätta pekfingertopparna mot varann (liknar gesten vid alkoholkontroller).

En kvinna på forumet är från Brasilien och arbetar med sex olika nationaliteter. Hon uppmanar till ”försiktighet med gester” eftersom de ofta uppfattas fel. Kanske ska man ha i sin cykelkorg ha en skylt beredd och där det står: DET VAR MITT FEL! FÖRLÅT!

När sikten är god ibland kan man se såväl över sjö som över land

Man hör nåt och studsar: Vad var det där? tänker man. Dessa ögonblick blir färre och färre, för en osäkerhet har smugit sig in i ens egen gamla fatabur som det blir allt svårare att dra fram kunskap ur. Vid ett par tillfällen har jag hört någon säga: ”Sett över sikt”. Ett exempel ur en stor dagstidning lyder: ”…redovisar ändå siffror på en hög nivå sett över sikt”. Sett över sikt, är det samma som ”hört över ljud”? Hm, det känns inte som något som går att säga.

Det är givetvis så här: brukarna (häng med nu, vetja, ”brukare” betyder i denna blogg ”de som använder det svenska språket”) som säger ”sett över sikt” har helt enkelt tjoffsat ihop ”på sikt” och ”(sett) över tid”.

”På sikt” ingår i mitt ordförråd och jag vet vad det betyder: ”längre fram” eller ”med tiden”. Skulle i alla fall jag påstå. Däremot finns inte ”över tid” i nyss nämnda ordförråd. Det gör däremot ”over time” för de  engelskspråkiga. Och ja, detta är en repetition, gammal skåpmat.

”Över tid”, eller ännu hellre ”sett över tid” låter lika kul nu som när det kom. Vad annars skulle något vara sett över? ”Sett över berg”? Sett över dal”? Eller ”sett över sjö” och ”sett över land”?

Men man har ju ibland vid gudabenådade tillfällen när sikten varit god sett både över sjö och land, det har man. Mera sällan dock sett över enbart sikt.

”Finland har landat i ett land” och ”hon är trygg med var hon står”

Vår samtids språk, låt oss kalla det nutidsbabblet, har många störande inslag som beskrivits i denna blogg under snart fem år. De inslagen blir inte färre. Tycker jag så för att jag blivit (blir, hela tiden) äldre? Mja, det vete sjutton. Visserligen vill folk utanför en själv gärna framhålla ett sådant faktum, men om det säger jag: ”Äsch”.

För egen del – när jag tittar ut från mig själv – ser och hör jag många liknöjda språkanvändare runtikring. Eller så tar de en annan väg och försöker använda vad de tror är ett ungdomligt språk i förhoppningen att framstå som yngre. Åldrande ses ju i dag som en sjukdom att bekämpa med alla medel.

Och medel går det åt, s k skönhetsoperationer står som spön i backen. De opererade tycks bli allt yngre och många börjar försöka häva sina ”ålderstecken” redan i tjugoårsåldern. I det långa loppet skiter sig detta.

Det är samma sak med språket. Barn och ungdomar genomskådar äldres språkliga försök att ”hänga med”. En bättre taktik från mor- och farföräldragenerationen skulle vara att låta sina gamla kunskaper genomsyra det egna språket och fördröja den utveckling (läs: avveckling) av modersmålet som drabbar yngre och som beror på den hysteriska förändringstakt som råder.

Ganska nyligen (2 okt) skrev jag om hur nutidsbabblet i övermått låter konkreta ord och uttryck övergå i en märkligt konstruerad bildvärld. Det kan vara intressant att försöka föreställa sig hur folk i ens barn- och ungdom skulle ha uppfattat en mening som: ”Finland har landat i ett land som har en sårig historia” (Svenska Yle). Eller en rubrik som ”Trygg med var hon står” (Sv D).

(Exempel 1 handlar om ett lag från ett annat land som F mött i fotboll. Den som ”är trygg med var hon står” är en civilminister som – jag översätter djärvt och fritt – ”vet vad hon tycker”.)

Talar man till hela svenska folket bör det ske på ett korrekt språk

Ett stort problem med det individuella språkbruk vi nu hemfallit åt är att det ökar de klassklyftor som väl minskade fram till för något decennium sedan. Med fler kompetenta krafter inom undervisning (lärare av alla slag på alla nivåer), ett större intresse ö h t för korrekt språkbruk samt grindvakter i form av korrekturläsare och liknande, fanns ett mer homogent och gemensamt språk för ALLA att använda.

Grupper med hög eller halvhög position (verklig eller inbillad) specialsyr nu sina uttryck och förstås och uppfattas endast av dem som befinner sig på samma ”nivåer”. Ändå blir det så ofta fel. Uppriktigt sagt är jag rätt chockad över hur slarvigt folk med makt pratar/skriver. Och återigen: vem som helst kan halka på orden men dagens exempel är inte sådana felsägningar.

En flygvapenchef som diskuterade flygplansaffärer sa bl a: ”Det här är ett perfekt set-up för Finland”. OK. Beträffande engelska ”set-up” ges på ett översättningsställe följande svenska ord att välja bland: struktur, situation, uppbyggnad, läge, inredning, montering, uppställning, rutiner, arrangemang.

Inte nog med det. Flygvapenchefen uttalade det på amerikanska, vilket många äldre svenskar inte alltid är bekanta med eller beredda på: ”seddapp”. Liknande hände när rörelsen ”black lives matter” dök upp i nyheterna. Många sa för ”matter” det amerikanskljudande ”maddör”.

Om man har en hög ställning borde man bemöda sig om att bli förstådd av så många som möjligt. I samma nyhetsutsändning sa en politisk kommentator från en av Sveriges största tidningar: ”… det är känsligt om man inte gör som restriktionerna anbelangar”.

Den typen av misstag går knappast att få till om man vet vad ”anbelangar” betyder. Och om man är en politisk kommentator som inte känner till det ordet är frågan vad personens politiska kommentarer då är värda. 

Människan verkar inte ha modet att sätta sig upp emot modet

Moderna för 40 år sen, därefter omoderna, sen moderna igen. Just nu vete katten

Det är då ett väldigt duckande på folk numera. I ens avlägsna barn- och ungdom duckade man mest för bollar eller annat som kom flygande genom luften. Om man inte skulle nicka dem förstås, men sådant var aldrig aktuellt för undertecknad.

 
”Ducka!” skrek någon och som svar på detta böjde man ner huvudet. Glöm dessa enkla dagar! Nu är ”duckar” något som politiker och andra makthavare gör. Det kan innebära att de ”väjer” för något. Eller ”undviker” det.

 
Min återkommande fråga är vad som tvingar folk att byta ord när de gamla betyder exakt samma sak. Det påminner tyvärr om alla slags modeyttringar och sådana är som bekant lika löjliga som tvingande. Som äldre har man flera gånger varit med om att skratta åt sig själv på gamla kort: ”Se vilka fula kläder, glasögon, skor, och vilken frisyr!” Det komiska är att ibland ser den omgivande yngre delen av befolkningen i samma ögonblick nästan likadana ut som det gamla ”jag” man sitter och skrattar åt.

 
Varför vill människan bedra sig själv?* Ja, när det gäller ”duckar” finns tyvärr en komponent bortanför modet: ordet har en nutida motsvarighet i engelskan medan ”väja” och ”undvika” hör till nordiska respektive germanska glosor. Dessa ord ur vår språkhistoria försvinner, enligt språkforskare som i en studie beskrivit detta fenomen med utgångspunkt i resultaten på högskoleprovets ord-del.


* PS ”Världen vill bedragas, må den då bedragas” (citatet tillskrivs Petronius, kejsar Neros rådgivare på 100-talet).

Inför och framför har varit på tapeten förr, här är ett da capo

Den moderne svensken kan inte skilja på framför och inför. Jag anser det vara tragiskt. Nu undrar någon hur man kan bli så känslosam inför hotet att ordet inför försvinner och att framför kommer att väljas framför inför i alla lägen?

Att förklara skillnaden känns övermäktigt, jag har inte kunskapen, möjligheten eller tiden att dyka djupt nog i frågan, men inser att vi mister en del av det vackra finlir som de flesta språk besitter. Engelskan har, tror jag, ”in front of” i båda fallen. Symptomatiskt nog utgörs andra träffen (på Google) av en fråga, ställd på engelska, i ett forum som heter HiNative. Där kan man be jordens språks modersmålstalare om hjälp. Så här lyder frågan av någon som försöker lära sig svenska: "What is the difference between inför and framför?" Inte många svenskar verkar undra över saken eftersom ”framför” används felaktigt så ofta att det kommer att ”vinna”.

 
Exemplen kan låta: ”Han slog henne framför barnen”. Bister nog hade barnen ändå lagt märke till misshandeln om "han" slagit henne ”bakom” eller ”vid sidan om”  dem.

Framför beskriver en plats, inför är större än så. Det förstår man av fasta fraser som ”inför skranket, inför rätta, inför Gud, inför menigheten”. Såna här skillnader i modersmålet känner ett lands invånare till om de haft en omgivning (föräldrar, skola, myndigheter, medier) som brytt sig om språket.

 
Det finns fler än sbråkmakaren som larmar. Försök finna en text av Nathan Shachar i DN, 5/12: ”Det svenska språket förfaller i kölvattnet av omedvetna anglicismer”.

Någon läsare som kanske önskar assisteras till hettande tevatten?

Vanligen undviker bloggen att kommentera språket i annonser. Skälet kan tyckas självklart, men än alla fall, som några kompisars lilla barn brukade säga. Reklamens genomslag blir ju påtagligare i ett samhälle vars största andliga kraft är konsumtion.

 
Ett varuhus s k kampanj i min mejlbox lockade med denna mening som ”ämnesord”: du får bla 20% på valfri vara skönhet. Valfri vara skönhet? Här avses nog valfri vara på ”skönhetsavdelningen” som det antagligen heter. Den som inte är blind inser att ”varan skönhet” är gigantisk och mest verkar innebära att monstruösa applikationer (i den ”gamla” betydelsen, talar inte om ”appar” här) fästs på människokroppar.

Om dessa skönhetsutrustade varelser vänder sig bort från den egna kroppen en stund och hamnar i köket finns bl a köksmaskiner från ett företag som (i ett reklamblad) beskriver dessa som ”Produkterna som assisterar dig perfekt när tiden är knapp i tillvaron”.

 
Dessa produkter är minst lika utrustade som de med ”varan skönhet”. Vattenkokare och brödrostar kan numera vara RIKTIGT dyra (antagligen p g a de bokstäver som står på dem, märket, alltså, det som i dag kommit att heta ”brand”).

 
Om en sådan pryl som kokar upp vatten skriver reklamen: ”Assisterar dig till hettande tevatten på nolltid.” Assisterar mig till hettande tevatten? Vafalls?

 
Visst, det är annonser, man ska inte bry sig – men, vänta ett tag, ska man inte det? Ska jag (och miljontals människor med samma språkskit omkring sig) leva i en värld som pratar/skriver så? Och vill sälja saker som "assisterar mig till hettande tevatten"?

 
Apropå 20 procent på varan skönhet önskar man 20 procent av varan hjärna. På reklamfolk.

Svenskan börjar dra sig i riktning mot den riktigt mörka materien

Först av allt: det ”generiska” som bloggen lätthånade igår förklaras av SAOL så här: ”som av­ser ett visst släkte el. en viss kategori”. Det låter finfint och trovärdigt, det är ”de generiska mopederna, den generiska telefonen” och ”en generisk suck” som ställer till det för undertecknad.

 
Det är väl ny materia för mig, helt enkelt. Materia? Jo, jag har snott det ”rakt av”, som man säger. Hörde meningen från radion, en viktig man (har glömt vilken av dem) sa att något ”var ny materia” för honom. Wikipedia, som inte alltid hänger med i svängarna, säger bara att ”materia (av latinets materia, "ämne", "material", är de fysiska beståndsdelar som universum är uppbyggd av”. (Heter det förresten inte ”som universum är uppbyggt av”?)

 
Materia har jag haft svårt att fatta, den mörka materien är värst. NE beskriver den så här: ”mörk materia, materia i universum som inte sänder ut mätbara mängder ljus eller radiostrålning och därför inte kan observeras direkt…”

 
Det låter som en beskrivning av dagens svenska, ett språk som ”inte sänder ut mätbara mängder ljus”. Jag ger mig dock inte utan sitter här och envist observerar det.

 
SAOL ger även ”ämne, innehåll” som synonym till "materia", men den användningen har nu fått en vidlyftig tolkning hos de talare som pratar på samma sätt som Plåtniklas låter.

 
(För yngre läsare: Plåtniklas var en av figurerna i berättelserna om Kalle Stropp och Grodan Boll. De var populära från ca 1950 och framåt. Den som missat den sista filmen, Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr, har något att se fram emot.)

Hur mycket vanligare än vanlig kan en tandborste egentligen bli?

Det är nog så att denna bild visar en generisk tandborste

”Generisk”, var det. I mina öron och ögon hoppade ordet in för inte så himla länge sen. ”Det var en generisk och tråkig glassmak”, löd en mening jag läste nån gång. Hm, låter det inte som vad man förr kallade en skamlig sjukdom?

 
Men ordet är bara kopierat i den numera vanliga ordningen. På svenska tycks det ha haft (och har!) en roll inom matematik och språkvetenskap (och säkert fler discipliner än så), men det är klart att man undrar över vad som menas med ”generisk glassmak”.

 
Ingen idé att konsultera andra lexikon än Urban Dictionary som berättar att ordet innebär att något/någon är mer ”basic” än ”basic”. Jag tolkar detta ”bas-” som ”vanlig, alldaglig”. Tankarna flyger bakåt i tiden till Konsums gamla blåvita varor, om den som minns ännu kommer ihåg?

 
Slår man i webbtidningen Computer Swedens IT-ord, får man förklaringen: ”allmän, märkeslös, utan särskilda kännetecken, med samma egen­skaper som andra av samma slag; inte skyddad av upphovsrätt, registrerat varumärke eller andra inskränk­ningar”.

 
Nähä och jaha: som den blåvita tvålen ”Tvål”, mjölet ”Mjöl”, tvättmedlet ”Tvättmedel”, o s v. Det intressanta i kråksången är att detta varumärke (Blåvita varor) gjorde anspråk på att vara ”märkeslöst” så det borde funka att kalla varorna ”generiska”. Eller?

 
I såna här lägen lättar man från sin vanliga språkklagostol och önskar sig en filosofisk akademi som kan reda ut begreppen åt en.

När man vant sig vid "magisk" och "episk", väntar annat i farstun

”Hördudu”, sa jag till en översättare, ”kan du säga ett svenskt ord för generisk?” Personen svarade: ”Nejmenäsch, det heter generisk, bara”. Jag lägger till för den som inte misstänker detsamma som jag att det nog kommer från engelska ”generic”.

 
Svenska Akademien har generöst nog lagt upp alla sina ordlistor på nätet under saolhist.se och där brukar jag kolla vilket utgivningsår vissa ord plötsligt dykt upp från tidigare ingenstans.

 
Det är den sedan något decennium invällande (Word-programmet vill att jag skriver ”invallande”, men se jag är lite busig och hävdar det jag skrev!) vågen av episk, magisk, historisk och generisk som tilldragit sig mitt intresse. Och historisk betyder inte alltid det många ännu tror utan kan användas (som av en ung person i min närhet) på följande sätt: ”Lasse har varit historiskt dålig på det här”.

 
Sbråkmakaren har redan bråkat om episk och magisk som enligt henne har andra innebörder än de nutida. 2015 års SAOL säger ännu att ”episk” betyder ”berättande". Och om ”magisk” skriver samma utgåva: trolldoms-, trolleri-, övernaturlig, förtrollande. Amerikanska Merriam-Webster har samma förklaring, men både svenska och engelska har ”dragit” ut på det magiska i riktning mot förtjusande, skitbra, kanon – eller vad man tidigare sa för att prisa något.

 
Vad gäller ”episk” ger M-W (förutom varianter på ”berättande”) även ”extending beyond the usual or ordinary especially in size or scope” och ger exemplet ”his genius was epic”. Det verkar som om detta episk ersatt/kompletterat det gamla förstärkningsordet ”super”. Exempel: ”Han är superklyftig”.

 
Men hoppsan, nu blev det som när jag talar: Egentligen ska det handla om något annat, men inledningen far i väg ut i rymden. Så i morgon finns ”generisk” kvar att behandla.

Vacklandet mellan stark och svag verbböjning är inte det värsta

Varifrån kommer känslan att orden i detta mångordiga samhälle blivit färre? Låter det inte motstridigt? Och även om en massa engelska, i ena eller andra tappningen, smultit in i språket, tycks den sammanlagda ordskatten ha krumpit.

 
Nu lattjade jag till det lite och skrev först supinum av smälta som smultit. Hur ovant det än må låta så säger Språkrådets Frågelådan i fråga om smälta: "även de starka böjningsformerna smalt, smultit är accepterade".

 
Jo, man tackar. Men vid krumpit är det bovägga (utom i SAOB som p g a sin höga ålder återger även krumpit som supinum av krympa). Bovägga betyder ungefär att något ”är helt möjligt”. Det hör inte till min barndoms dialekt, men visst är det ett bra ord? Någon frågar hur det gick att diskutera med svärmor/banken/pojkvännen/teleoperatören och man svarar endast: ”Bovägga”. (Det skulle inte bli samma effekt om man sa ”bodvägg”.)

I övrigt har jag i dag en ny variant av en favorit som tidigare smugit (är ”smygde” på gång?) sig in i bloggen. Det var när någon i ett Ring P1-program skällde på Försvarsmakten och programledaren sa ”att nu är inte försvaret här och kan försvara sig”.

 
Dagens exempel är en person som talade om hur man skulle ”säkerställa säkerheten”. Det är inte bara roligt, tycker jag, det andas även en fläkt av ”i det här språket finns inte så många bra sätt eller ord att uttrycka sig på resp med”.

På alla de frågor som man har finns långt ifrån lika många svar

Det är naturligtvis ingen vits med att sitta här och skriva om översättningar som uppenbart utförts med undermåliga program, men en sak är säker: det språket kommer att bli en allt större del av vår vardag.

 
Jag beställde några biljetter, minns inte till vad. I vilket fall som helst tvekade jag lite innan jag köpte dem och upp dök ett meddelande som löd ”Missa inte ut på de där biljetterna”. På engelska betyder, om jag är rätt informerad ”don’t miss out on” bara ”missa inte…” Ännu skrattar vi åt sådana skojiga direktöversättningar. Frågan är: hur länge?

 
Det här språkruckandet genomsyrar redan en hel del i medierna. På en textremsa till en film häromdan läste jag: ”Ingen har varit intresserad i mig”. Sådana skillnader mellan språken (prepositioner efter diverse verb, i detta fall) lärdes ut med ackuratess förr: ”intresserad av heter på engelska interested in”! Får skolbarn ens veta sånt eller kränker det deras personliga frihet att säga vad de vill?

 
Nyhetsuppläsaren sa: ”Det är inte klart hur regeringen responderar”. Jag, attans bakåtsträvare, tycker att det bör heta ”svarar”. Eller är ”responderar” något annat? Ibland känner man sig osäker på det man var säker på för en kvart sen.

 
Detsamma gäller följande, likaså yttrat av en journalist: ”Viruset har muterat innan man detekterade det”. Kan man inte säga ”upptäckte det”? Eller betyder ”detektera” något annat?

Alla dessa frågor. Det finns mer av dem än svar.

Emellanåt erbjuder oss tillvaron många lager av tårta på tårta

När jag ändå fått på mig helvetespredikantens rock är det bäst att mala på ytterligare – efter att nyligen ha beskärmat mig över den förlidna svarta fredagen som växt till en svart vecka. 

”Är egentligen inte hela året svart?”, lät jag en mässande rubrik fråga.

Ibland blir det kollisioner av motstridiga intressen. Medierna var fulla av den osannolika kombinationen av nämnda svarta veckas köpfest och COP26, det gigantiska FN-mötet om klimatet. Det finns inte ord som kan beskriva den desperation många känner av å ena sidan det myckna snacket om att dra sitt strå till stacken OCH uppmaningarna om att konsumera som om (här följer mitt vanliga citat från morfar) ”det är på världens siste´ti´”.

 
Liksom andra själssvaga kan jag inte svära mig helt fri. Mot bättre vetande ägnar man sig åt alla slags frosserier som man snart kommer att nyårslova att man ska sluta med. Jo, pyttsan.

 
En av de bättre beskrivningarna på tillståndet kommer från en stor butikskedjor som efter ”black week” skrev i ett mejlutskick:

Har du fyndat under Black Week? Vi har samlat alla bra-att-ha-tillbehör till din nya TV, mobil, och surfplatta, så du kan komma i gång direkt!

Bild på mille-feuille, upplagd av Rama, Wikipedia

Tillbehör till fynden! Det är fenomenalt klipskt uttryckt. Det slutar ju inte där, för det finns säkert även tillbehör till tillbehören. 

Och ovanpå dem även tillbehör till tillbehörens tillbehör – det är lite som i en tusenbladstårta (mille-feuille) eller napoleonbakelse: lager på lager på lager.

Man borde blicka bakåt minst lika ofta som man blickar framåt

Hur orkar hon? säger läsaren. Nävars, det är inte många som undrar det, men det finns förstås någon som tycker att sbråkmakaren borde låsas in på nåt ”funny house” (dårhus). Termen på engelska lärde jag mig 1966 av den käcka låten ”They're coming to take me away” som sjöngs av Napoleon XIV (Jerry Samuels, född 1938).

I dag kan man fråga sig: var det kanske den första raplåten? Somliga anser att Evert Taubes ”Kinesiska muren” var några år före (inspelad 1960). Bloggarkollegan sQata, exempelvis, har varit inne på sådana tankegångar men man kan misstänka att det finns fler på jordens rund som är aspiranter på titeln Första rapparen.

En annan tillbakablick jag nyligen kastat är den på Ray Bradburys Fahrenheit 451. Den utkom första gången 1953, den svenska utgåva jag nyligen läste är från 1958.

Det är intressant med äldre böcker skrivna på sin tids språk. Mindre intressant är att läsa dagens litterära prisvinnare som påfallande ofta skriver om gångna tider – utan att på långa vägar förmå återge det språk som talades och skrevs då. Det blir ofta en fadd upplevelse.

Det är likaså en lisa att läsa något bortanför de s k strömningstjänsternas mastodontserier (som många hetstittar på) om forna tider och i stället få känna fläkten av en näringsrikare tankemylla. Läser man om (förutom Fahrenheit 451) andra ”framtidsromaner” som 1984, Djurfarmen m fl, blir det skrämmande tydligt att någon DÅ kunde beskriva vår värld NU bättre än vi själva förmår. Tanke- såväl som språkmässigt. Jävlaremej.

Nån ordning får det vara i en blogg: man är mer "lagd" än "anlagd"

Språk kan vara mycket personligt färgat. Ibland är det kul, ibland blir det svårt. I går skrev jag en sak man inte borde utan att förklara sig. Så här stod det: ”Den som är samhällskritiskt anlagd…”. Det heter givetvis inte ”anlagd”, utan ”lagd”.

 
Vad gäller verbet ”anlägga” så används det om trädgårdar, bränder, men man kan också anlägga en moteld – eller en min. Medan vara ”lagd” åt något är att vara intresserad av eller ha talang för något.

 
Själv har jag hämtat den roliga och drastiska formuleringen ”vara anlagd” från Kristina Lugn (även om hon säkert inte är ensam om skämtet). Så kan man förstås göra, och i bloggen kan jag skriva vad jag vill. Men vill man att så många som möjligt ska begripa texten bör man inte referera till dikter av en poet som kanske inte alla känner till eller läst något av.

 
Då snävar man in sig lite grann. Å andra sidan kan man inte låta bli att låta ens språk vara det det är! Man sitter m a o alltid på pottkanten om man inte håller sig till ett mycket strikt och korrekt språkbruk. Men ett sådant lyser ju med sin frånvaro i hela samhället, och än mer blir det så när var och en (p g a de myckna medierna) skräddarsyr sin ”verklighet”. Men enligt språkvetare pågår inget alls i den vägen. Det är bara jag som sitter här och hittar på (sur min).

 
Själv (antagligen kokobello) anser jag att det blir svårare och svårare att förstå det språk som ”utifrån” försöker meddela mig något. Överenskommelsen om hur svenska låter och skrivs bleknar mer och mer för var dag.

Ett till förtydligande angående gårdagens inlägg: Rubriken var en travesti på en rad ur en Hasse&Tagelåt, ”våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad”.

Knas-sms de gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad

Den som är samhällskritiskt anlagd har att göra. En av alla tankar som far igenom skallen är den om att det till för inte sååå länge sedan var äldre som lärde de yngre saker och ting. Som var förebilder, skulle man kunna säga på ett modernt vis. Eller rollmodeller, på ett ännu modernare samt direktöversatt från engelska.

 
Läste nyligen om en välkänd rörelse, den som är vanlig inom digitala medier. Först börjar barn och ungdomar med något, det kan handla om sms, facebook, instagram, men flyr snart därifrån eftersom deras föräldrar samt ännu äldre släktingar börjat haka på.

De äldre brinner av iver att visa hur bra de hänger med. Det sms-språk (förkortningar särskilt) som först förskräckte de äldre, ”Oj, detta påverkar barnens språk negativt”, har kapats av farfar och mormor. För att inte tala om emoijerna.

Språkproffsen (av vilka de flesta är överlöpare) säger att figurerna kompletterar de små meddelandena. Jag vet inte det, jag. Ofta skriver folk (jo, jag faller dit själv ibland) ”har just ätit en hamburgare” och trycker dessutom dit en bild av en hamburgare. Den som får ett sådant meddelande kan svara med en bild på en tumme. Eller ett hjärta. Eller en glad smiley. 

Innan jag tänker på vad det här innebär för framtiden så jag tar en kopp kaffe och en bulle.

Svenska Institutet kommenterar språket med kluven tunga

På sin hemsida om svenska språket skriver Svenska Institutet att ”direkt, personligt tilltal har blivit vanligare. I stället för ’Den som kör bil på vintervägar, ska köra lite långsammare’ skriver man oftare i dag ’Om du kör bil på vintervägar, ska du tänka på att köra lite långsammare’. Vi tilltalar varandra med ’du’ och förnamn i stället för ’Ni’, titel eller efternamn, som var vanligt förr. Den utvecklingen beror på att samhället blivit mer jämlikt.”

 
Men exemplet ”den som kör bil…” kan lika väl uttryckas ”om man kör bil…” Så brukar ofta meningar som riktar sig till "vem som helst" lyda. Låt mig ge ett eget, om än töntigt, exempel: ”Om man inte klär på sig ordentligt kommer man att frysa de närmsta dagarna”.

 
Nu hör man nästan alltid ”du” användas: ”Om du inte klär på dig ordentligt kommer du att frysa de närmsta dagarna”. Det här är en stor förändring, anser jag. För att inte tala om den chock jag (kanske även du?) fick när lärare i skolan började säga ”du” i stället för "ni" rakt ut i klassrummet. I min barndom förstod vi lätt vad läraren menade när hon/han såg ut över klassen och sa: ”Nu ska ni ta upp era böcker”

 
Det där du-et som är först i Svenska Institutets text misstänker jag snarare är en påverkan av engelskans ”you”. Mer än fakta är det en känsla hos undertecknad och beror på att engelskan griper in allt våldsammare i språket.

 
I sin text har SI på ett ställe rubriken ”Engelskan blir alltmer dominerande”. Några stycken längre ner står en annan rubrik: ”Men språksystemet är stabilt”. Schår.

Hitta på verbet "nivåa" är inte svårare än att komma på "levla”

Den som har hobbyn ”jaga engelska i svenskan” är aldrig sysslolös. Samtidigt är det ett jagande efter vind (Predikaren 1:14) eller som att slåss mot väderkvarnar (Don Quijote), det är helt uppenbart. Varför slutar jag inte? Jo, antagligen för att det omöjligas konst är fascinerande.

 
Engelskan är ostoppbar. Och se på fan, där kom ett ord som inte finns på svenska. Ännu. Eller rättare sagt: det dräller av ”ostoppbar” hos ”brukarna” som känt behov av att översätta ”unstoppable”. På svenska har man antagligen tidigare sagt ”omöjlig att hejda” eller ”som inte går att hejda”.

 
Det är förstås för långt för de lata nyspråkarna och dessutom är ”hejda” ett gammalt nordiskt ord och sådana ska ersättas med engelska uttryck, ty så lyder den moderna språklagen.

 
Och apropå ”hejda” – ett annat ord som är på väg utför ättestupan är ”hindra”. En mening som förr hade lytt ”hon hindrades delta” skrivs numer vanligen ”hon stoppades från att delta”. Men där följs inte principen att korta ner frasen som i stället blir längre!

 
Informanten T läste i en artikel om Kristian Luuk som, apropå programledarskapet i SVT1:s ”På spåret”, ansåg att det ”varit roligare än på länge, det levlade upp”.

 
Frågan är varför folk skojar till ett engelskt ord på det viset. Man kan precis lika gärna säga att det ”nivåade upp”. Annars kan man säga att det ”tog upp sig ett par snäpp”. En läsare av dessa rader kan säkert komma på fler och bättre förslag än det töntiga "levla" (som än så länge rödmarkeras av stavningsprogrammet i Word).

Är egentligen inte hela året svart? En enda stor jädrans köpfest?

”Black Friday är i gång” stod det som rubrik i ett av alla säljmejl till mig. ”Är i gång” – jo, det kan man säga. Och visserligen har denna svarta fredag i många sammanhang fått byta namn till Black Week, men även den benämningen är en underdrift: hela åren är svarta numera.

Snart är julen här, nyår och alla hjärtans dag. Påsken därpå och mors dag, skolavslutningar, konfirmation, bröllop och midsommar. Sen är det tack och lov stiltje en kort stund och så kommer halloween, den svarta fredagen, fars dag och sen är det jul igen.

Jag fick inför denna svarta köpvecka ett annat mejl från ett apotek som jag märkligt nog kan namnet på. Apoteket har ju för inte så himla länge sen hetat apoteket. Det här mejlutskicket hade rubriken ”Nu startar Black Week på Hjärtat”, en mening som inte borde kunna formas! Det känns allt viktigare att minnas att man levt i tider som inte heller kunde det.

Ett till av alla mddelanden löd: ”Ta det lugnt inför Black Friday. Prisbevaka sånt du vill ha och låt dealsen komma till dig.” Ja, vad ska man säga? Dealsen? En engelsk plural som man trycker dit en svensk plural på – dessutom!

Det är något som inte borde hända i dag med den halvspråkighet som kännetecknar mycket i det svenska samhället ( d v s halv svenska plus halv engelska). Men så här är det också: den som levt i en tid som inte kunnat få till ”Black Week på Hjärtat” har hört pluraler i bestämd form som jumpersarna, gangstersarna och overallsena.

”Den lilla svarta” betydde NÅGOT, ”det nya svarta” betyder INGET

Innevarande vecka är svart. Med det har inte med politik, katastrofer eller tragedier att göra utan beskriver den kanske mäktigaste rörelsen på jorden: konsumismen. Svenskar 

(m fl) anammar nordamerikanska beteenden lätt som attan. Tryck in fler helger och veckor knutna till köphets, vetja!

I min mejllåda (”kampanjer”) låg ett meddelande med rubriken ”Under Black Week är lagerpriser det nya svarta”.

  
Skämten angående ”Black Friday” är så många att man dånar av tristess. Men, undrade jag, varifrån kommer egentligen ”det nya svarta” som man hör i parti och minut och som verkar kunna användas om ALLT?

 
En sökning ledde till ett par ställen där uttrycket beskrevs som i stort sett ingenting: man skulle lika gärna kunna säga ”det nya”.  Eller "sista skriket" som modebranschen brukade säga? Så här lyder min egen (?), rätt ointressanta, teori: det finns en släktskap med "den lilla svarta".

 
Så kallades förr (?) ett plagg (vanligen klänning) som ansågs nödvändigt för kvinnor. Neutral som klänningen var kunde den – med olika slags accessoarer – användas i alla sammanhang, i helg som i söcken.

 
Men ”det NYA svarta” kan vara vad fan som helst: man finner "grönt, hållbarhet, svart, blyg, ljus, ljud, nudging" – tusentals ting/tillstånd/beteenden som benämns ”det nya svarta”. Ja, och så lagerpriserna i mejlet till mig.

 
Språket är blivet ett svart hål. Tomhet är det nya svarta.

Lite mer om ord som beskriver saker och ting i allas vår verklighet

”Adjektiv,” skriver Wikipedia, ”är en öppen ordklass", vilket betyder att nya adjektiv ständigt tillkommer i språket. Nya adjektiv bildas främst genom sammansättningar och avledningar, men också genom inlån från andra språk och slang. Två exempel på adjektiv som hamnat på Språkrådets nyordlistor under 2000-talet är ’kreddig’ (ansedd) och ’promotiv’ (främjande).”

OK. Den som skriver här i bloggen är som bekant en tråkig fan som utan att blinka skulle kunna fortsätta använda ord som ”ansedd” och ”främjande”. Grejen med det moderna språkbildandet är att ord med nordiskt och germanskt ursprung ska väck – de må ha hur många hundra år som helst på nacken. Varifrån ”kreddig” och ”promotiv” kommer kan den som vill gissa.

Det är svårt att förstå denna tvångsmässiga strävan. Man kan ju enkelt bilda tillfälliga ord utan att de måste in i svenska ordböcker. Pratar man i ett litet sällskap kan man unna sig nästan vilket språkbruk som helst. ”En sån benglans bra bok”, skulle de flesta förstå, men inte måste ”benglans” in i en ordlista för det.

Som avrundning på adjektivsnacket måste även ”sexigt” tas upp. Från att inledningsvis ha varit en beskrivning av en kvinna (oftast) klädd i obekväma (lika ofta) saker: strumpeband, korsetter, högklackade skor, betyder det nu lika gärna ”spännande, intressant” (SAOL 2015). 

Med allt detta sagt tycker sbråkmakaren att det nyss nämnda ”benglans” BÖR stoppas in i ordlistorna. Betydelsen är, som hos så många andra adjektiv, ”jätte-, fett” eller ”sjukt”.

En studie i det häftigt feta, det sjukt häftiga samt tegelstenars roll

Ofta använder tidningar citat i rubriker. Ibland undrar man varför. Som med det jag nyss läste i en tidning: ”Var sjukt häftigt”. Det är väl som mycket annat en smaksak, personen i fråga hade lika gärna kunna säga ”jättekul, himla bra, skitbra, toppen” eller en massa andra adjektiv.

Personligen hade jag föredragit vilket som helst av mina egna förslag. Inte heller hade ett ensamt ”häftigt” inte känts störande. Men vid ”sjukt häftigt” sätter min egen språkhistoria stopp. Den sjukan dök upp för sent i mitt liv – jag kommer inte att kalla något sjukt som inte är sjukt.

Det här gäller förstås många ”nya” adjektiv, som ”fett” i ”fett bra”, bl a. SAOL har med ordet ”fet” i en närbesläktad betydelse (av något bra, stort, jätte-) och ger som exempel ”en fet chans”.

Klart att man till nöds förstår de här beskrivande utbrotten, men förstärkningsord som ”sjuk” och ”fet” kan ställa till det. En kultursida beskrev en bok som ”en fet roman för vuxna”. Skribenten menar förmodligen något positivt, att boken är gedigen, innehållsrik, angelägen.

Annars är ”tjock” en av synonymerna för den gamla innebörden av ”fet” och hade det stått en ”tjock roman” hade man tänkt ”tegelsten”. Vilket i sig är ett av många exempel på att man måste ha speciella förkunskaper för att förstå vad vissa texter beskriver.

Om inte skulle man kunna tänka: Tegelsten? Va? Så är det med språket och vandrar man vidare med ”tegelstenen” i tanken kan man känna en sjukt häftig och fet förvåning över alla de byggelement som behövs för såväl hus som språk.

Världen var vackrare, bokstäverna snyggare och adjektiven finare

De äldre av oss har varit med om en skoltid när stor vikt las (lades, då, Word stryker under formen ”las”) vid modersmålet. Vi drillades i handstil och fick träna i linjerade skrivböcker där vi formade hundratals o, n och r i rad. Eftersom det finns 28 bokstäver i svenska alfabetet blev det många skrivböcker. Särskilt som även de stora bokstäverna skulle bli lika snygga.

 
Jag är ännu inte överens med stora L, S eller R. Små r var också knepiga. Men detta verkar inte längre plåga barnen. Vad gäller resten av språket: stavning, grammatik med korrekta meningsbyggnader och stilnivåer tas det uppenbarligen inte heller på allvar längre.

Nyligen satt undertecknad och retade upp sig på nya adjektiv. Och de är några stycken. Det var så jag kom på det här med ens skolgång när man i de första klasserna kunde få uppgifter som ”skriv ned några adjektiv och bilda sedan meningar där de ingår”.

Det var tider, det, när man satt bland de duktiga flickorna och skrev om blå sjöar, glada skolbarn och arga kor. Nu upphörde tyvärr studieintresset efter de tidigare skolåren, men glädjen i att utföra enkla uppgifter finns kvar, så här ska här manglas på med adjektiv som är nya och fula och har förstört den dassbonadsvackra värld som var 50-talet. (Det kan finnas läsare med annan åsikt…)

Har vi verkligen ”överhanden” när det gäller viruskunskapen?

Bild: Lucianavieira, Pixabay

En av bloggens informanter hör ibland av sig och kommenterar stav- eller skrivfel i inläggen. Tyvärr är mycket få av oss ofelbara och särskilt tråkigt är detta faktum för dem som sitter och skriver vredgat och spydigt om andras tillkortakommanden inom det stora område som heter Språket.

Med den brasklappen klar, fortsätts nu klagandet i vanlig stil. Och som vanligt hamnar mediefolk i skottgluggen för Sbråksalvorna. Följande har yttrats av journalister:

”Sen vi upptäckte viruset är det vi som haft överhanden.” Kommentar: Visst, tanken och orden kan halka, men ”övertaget” ska det väl ändå vara?

”Jämställdhet är en viktig fråga för Annie Lööf och partiet slår sig hårt för bröstet utåt i den här frågan.” Kommentar: Det är förstås fritt att säga vad man vill, men med fasta uttryck bör man nog lattja så lite som möjligt. Det heter bara ”slå sig för bröstet”. Punkt.

Sist kommer ett exempel på hur vildvuxet och överblommande det kan bli när en journalist ska förmedla nyheter och i stället rör till det i huvudet på de lyssnare/läsare som ska tolka budskapet: ”De vittnesmålen kommer inte att bära någon tyngre börda som bevisföring”.

Det är bara mig som här skriver lite krystade saker om pronomen

Apropå de personliga pronomen som togs upp i bloggen nyligen (de, dem, dom), vad sägs om följande mening (textremsa tv-serie): ”Du är inte du, du är mig”? Historien var konstig, häng med nu: en man hade av någon anledning opererats till oigenkännlighet och dessutom var hans tidigare minne raderat. Hans före detta ”jag” hade anat vad som skulle hända och spelat in en filmsnutt som förmedlades till den ”omgjorde” mannen när metamorfosen var genomförd.

 
Där sa alltså hans gamla ”jag” till hans nya: ”you are not you, you are me”. Översättaren valde att skriva ”du är inte du, du är mig”. Mja, här vill man gärna tro att det flesta svenskar skulle reagera och tycka att det borde ha stått: ”du är inte du, du är jag”.

 
Alltså skiljer sig användandet av personliga pronomen åt mellan språken. Som predikatsfyllnad används i engelskan objektsformen. Om någon pekar på en bild och frågar ”who is that?” – ja, då blir svaret ”it’s me” eller ”that’s him”. Vi säger ”det är jag” eller ”det är han”. Frågar någon ”who wants to go to the cinema?” kan svaret bli ”me”. Om frågan ställs på svenska och en person svarar ”mig” kan man dra slutsatsen att denne inte har svenska som modersmål.

En anpassning till engelsk syntax (morfologi och lexikon) är i full gång. Inte många tycks bry sig om den saken. Inte ens i de rum, institutioner eller läger där dem verkligen borde.

När folk pratar som vanligt kan något hända som känns very weird

De med sju decennier på nacken har ett visst perspektiv (undertecknad, t ex). För att inte tala om vad de har som är ännu äldre. Men samtiden – när den än infaller – brukar aldrig vara intresserad av de ännu levande äldre personernas liv. Perioder längre bak i historien brukar dock gå bra att hantera.

 
Tänkte ändå fälla en kommentar angående vad de senaste inläggen harvat runt med: det märkliga att väldigt gamla ord plötsligt väcks till liv. Det var alltså ”tillönskan” det gällde, och det slog mig hur det ordet (och fler liknande) – jobbar i en arkaiserande riktning. Men själva julklapparna, där etiketterna med ”tillönskningar” fästes, har dragit iväg prismässigt: svensken lär i genomsnitt ha lagt 3.200 kr på klappar förra året.

 
Bortsett från den typen av ord och annat elände, är engelska den största påverkan svenskan drabbas av (sa jag nåt nytt?). Mycket konstigt är när en svensk, vem som helst, pratar som vanligt och plötsligt brister ut i nåt på engelska. I min närhet sa en person: ”min syrra ringde och önskade good luck”. En annan berättade om en tidigare gjord läkarundersökning och sa: ”Jag har fått ett brev från läkaren and here is the result”.

 
Tyvärr kan jag inte undanta mig själv. Utan föregående varning händer det att jag brister ut i ett ”why?” som kommentar till vad någon just sagt. Det kan bli vad som helst, exemplen är många. De flesta svenskar tycks hålla på med att gradvis byta språk. Och det sker i fler länder.

 
Men det måste sägas att det inte är nåt fel på engelskan i sig. Den förtjänar inte att göras till en trist och förutsägbar styvmor åt andra språk.

Är det jag som önskar moster Greta god jul eller är det tvärtom?

I gårdagens inlägg citerades (ur ett mejl) en korrekt gammal fras: ”Med tillönskan om en trevlig dag”. Om man väljer att önska folk saker med detta åldriga ord kan det vara bra att veta att det vanligen används, som SAOB skriver, ”med avseende på något gott”. Men det går att tillönska annat: År 1792 kunde Stockholms-Posten skriva ”Den ene (fågeln) tillönskade sin motpart tusende olyckor. Den andre önskade blott sin fiende at swäfwa i .. ständig oro.”

 
Substantivet ”tillönskan” är enkelt att hantera, men när det gäller verbet, ”tillönska”, kan det bli knepigare. Konstruktionen lyder (enligt SO) ”någon tillönskar (någon) något” och ett exempel skulle kunna vara ”hon tillönskade dem en trevlig helg”. Problemet är där att pronomenet ska stå i objektsform (alltså ”dem”) och det är just det som är haken (en av hakarna!) i dag, för yngre generationer kan inte längre lära sig BÅDE subjektsform (de) och objektsform (dem)*.

 
Det gäller förstås alla personliga pronomen, så resultatet blir väl ”jag tillönskade han (hon, de) en trevlig helg”. Lika bra m a o att inte dra in fler ålderdomliga ord. Och det kommer väl ändå snart att heta ”jag önskade en trevlig helg till han". Vanligt numera är också ”de ber om ursäkt till honom” (d v s ”de ber honom om ursäkt” och honom blir nog snart "han").

 
Och på julklappsetiketterna (eller motsvarande) kan det stå såväl ”God Jul tillönskas moster Greta” som ”God Jul tillönskar moster Greta”. Visserligen brukar även avsändaren skriva dit sitt namn på ett eller annat sätt, men här kan det ändå bli svårt för många att förstå vem som önskar vem vad.

*För att inte tala om hur komplicerad saken blir med det talspråkliga "dom"... 

Man är inte ensam om att använda ålderdomliga ord och uttryck

Nej, det är inte så att jag vill låsa fast modersmålet i en enda tidsperiod (min egen, vilket i och för sig vore praktiskt). Det är givetvis ett och annat det går framåt med. Men nu är bloggen en gång för alla en klagomur och ingen glädjesång!

 
Ett av de ålderdomliga ord som åsyftades i går var ”tillönskan”. Var i h-e kom det ifrån plötsligt? undrade undertecknad som mest sett det på gratulations- och julkort samt dito adresser/etiketter för julklappar.

På etiketten t v står "God Jul tillönskar...", på den t h "...önskas...från..."

Under lång tid redan har det känts som ett oskick att avsluta brev och mejl med frasen ”Med vänlig hälsning” eller, värre, MVH. Uppenbarligen är senare generationer (samt vissa överlöpare bland ens jämnåriga) förtjusta i detta enhetliga sätt att skriva ”hej då” på, men jag förblir kallsinnig.

 
”Hälsningar NN” är enligt sbråkmakarens kärva åsikt ett perfekt sätt att avsluta brev på. 

Vill man dra på med ”många, kära” eller ”hjärtliga hälsningar” må det vara hänt, liksom en massa andra, egna, formuleringar. Men de kliniska och opersonliga ”Med vänlig hälsning” och MVH får andra stå för.

I ett mejl från ett försäkringsbolag nyligen avslutades meddelandet med: ”Med tillönskan om en trevlig dag!” OCH ”Med vänlig hälsning”. Så fort man uppmärksammar en sak, "tillönskan", i detta fall, så ser man plötsligt hur utbredd företeelsen är. I morgon ska bloggens läsare få se på fler tillönskningar av olika slag.

Litania av det slag som är resultat av bloggarens akutspader

Bland allt annat som upprepats i denna blogg finns följande: Det händer att man blir varse hur ett besynnerligt språkbruk (tycker man själv) plötsligt dyker upp här och var. Efterforskningar, det kan vara ett slående i etymologiska ordböcker eller att man kontaktar någon av dem som kallas språkvetare, ger vid handen att uttrycket/ordet är jättegammalt och inte använts på många, många decennier.

 
Det här borde givetvis en gammal bister språknörd vara glad över. Men det är hon inte. För det hela är konstigt på ett sätt som varken går att fatta eller förklara. Den språkpåverkan det gäller sker liksom godtyckligt, är det enda man kan säga.

 
Använder man sig som jag (emellanåt) av ett inte helt modernt språk kan det flinas lite åt en i lönn, eller öppet, för all del. Det gör inget, flina på! Men varför börjar folk som flinarna plötsligt anamma ord och uttryck som inte varit i bruk på evigheter?

 
Saken är förstås att ingen håller koll på sånt här. Det bara blir som det blir p g a de algoritmer som tagit över efter andra institutioner som skola, ja, all slags utbildning/bildning, medier, normerande språkvård. För att nämna några.

 
Den som till äventyrs inte förstår ett jota av detta har morgondagen att se fram emot, då kommer ett exempel att tas upp som ska belysa hela det ovanstående problemkomplexet. Och där – sist i förra meningen – kom ett ord som undertecknad endast använder för att ironisera över en värld som vinkat adjö till ett gångbart, outspätt och rekorderligt språk.

Bäst om alla språk plockar sina egna körsbär samt russin ur kakan

”Vi måste ta aktion”, sa en man i radion. Det är en sån där typisk översättning av en person som – likt större delen av oss – är utsatt för nästan lika mycket engelska på dagarna som svenska.

 
Men nu tar man inte aktion i det här landet (än), det närmaste är att man ”går till aktion” eller ”är i (full) aktion”. Skriver man ”take action” på översättningssidor får man det svenska ”vidta åtgärder”. Som ju inte nutidssvensken heller säger utan förenklar till ”göra åtgärder”.

Samme gubbe sa också ”det ena tar inte bort det andra”, och jag till att leta förstås. Men nej, på engelska heter det precis som på svenska (där det korrekta uttrycket egentligen lyder ”det ena utesluter inte det andra”), nämligen ”the one does not exclude the other”.

 
Nu över till frukt och bär! I en svensk tidskrift läste jag: ”Att dra slutsatser utifrån enstaka datapunkter – så kallad körsbärsplockning – är alltid tokigt, och här blev det helfel”. Jo, nog blev det fel även för mig, det kan jag lova! Wikipedia som säger sig veta vad denna bärplockning innebär förklarar det på ett aningens överpedagogiskt vis:

 
Körsbärsplockning, på engelska cherry picking, innebär att man i sin argumentation plockar ut enskilda fakta som som stödjer ens uppfattning, medan man bortser från fakta som motsäger densamma.

På den braiga sajten faktoider.nu kommenterar en person fenomenet ”körsbärsplockning” så här (2017): Termen kanske inte har slagit igenom, men begreppet är väl känt, även om vi brukar omnämna det som "tendentiös forskning".

Nämnas måste också att körsbärsplockningen som synes inte är detsamma som ”plocka russinen ur kakan”. Bäst är nog att alla språk behåller sina egna idiom, det är min lilla åsikt.

Det balanserade (se i går) får vika ett tag till förmån för allmängnöl

Som bloggläsarna vet brukar det på denna plats ihärdigt poängteras att det viktigaste är språk som kommer från beslutsfattare, politiker, journalister och andra med makt i samhället. Man tvingas dra i nödbromsen ibland och be dem vakta på hur de talar till pöbeln.

 
Men det händer att jag anser att pöbeln själv kan skärpa sig. Och det gäller naturligtvis dem med möjlighet därtill, inte personer som har riktiga problem med språket. Ofta kan i alla fall folk i allmänhet så mycket engelska att de borde märka när de bara översätter utan att för en sekund fundera över vad det de vill säga kan heta på svenska.

 
En minister, t ex, bör inte uttrycka sig så här: ”Vi ger polisen nya pengar för att växa ut verksamheten”. Vad hände med det enkla verbet ”utöka”? Eller ”utvidga”. Eller ”expandera”, då, för i jisse namn! Ministerns tal i tv var textat och den som arbetade med den i grunden fina verksamheten för hörselskadade skrev: ”vi ger polisen pengar för att växa verksamheten”. Jovisst, det kan ha gått fort, men…

En dansk journalist sa i svensk översättning ”talet gick viralt” (..."went viral"). Nu är inte min danska nåt vidare och det är svårt att avgöra om denna journalist talade ”engelska på danska”, men för en svensk heter det ”talet blev viralt”. 

 
Nu kommer vi till pöbeln! En privatperson uttryckte sin åsikt om något och sa: ”Vi måste sätta ner foten och ta aktion”. Den som inte vet hur denna aktion ska hanteras kan vänta till imorgon, för då blir det mer under rubriken allmängnöl. Även lite aktion.

Att ha en balanserad syn på tillvaron kräver baske mig sin utövare

Nu ska vi ta det lugnt och se till att balansera oss. I går tilläts ett raptusanfall ta över, ett visst område (mediebolagsvärlden) utsattes för spott och spe p g a deras språkbruk. Men det är lätt hänt: mycket som sker och hanteras i namn av Den Heliga Kapitalismen låter ofta komiskt för dem som tycker att vissa ord ropar GALLIMATIAS.

 
Men man bör alltid passa sig (väldigt noga). För det finns otaliga områden man inte känner till ett vitten om, och de har sitt eget språk, ett fackspråk. Själv renons på fotboll kan jag skratta ihjäl mig åt uttrycket ”spela bollen”. Är det inte precis vad spelarna är där för att göra? tänker jag och flinar vidare mot bättre vetande.

 
Spelarna joxar med trasan och jag bör inte lattja med deras språk. Men det är inte heller bra att vara överdrivet beundrande och imponerad av det man inte begriper – t ex just för att man inte förstår vad det handlar om.

 
När datorn gjorde sitt intrång* i hemmen hörde jag en ung människa klaga: ”Jag är så trött på alla äldre som säger ’oooo, vad duktig du är med datan’, bara för att jag vet hur man sätter i gång en dator och kan spela spel på den”.

 

*Det gängse uttrycket lyder givetvis ”gjorde sitt intåg”, jag vet det!

Så kan ens försök att förstå viss terminologi bli en ren förlustaffär

Man är som vanligt sen på bollen, som det väl heter i andra sammanhang än detta (läs: bloggen). De ”affärer” som nämndes i går har uppenbarligen existerat i flera år. Men det är kanske inte konstigt att man missat dem, den typen av affärer hör inte till ens sfärer, s a s.

 
Jag slog i alla fall upp ordet ”affärsmodell” för att kanske komma närmare sanningen om dem. Men läsaraffären (och de andra) verkar inte ha med ett övergripande begrepp som affärsmodell att göra. Jag ångrar att jag ens försökte.

 
Men tänker förstås ändå hävda att ”affär” är ett märkligt ordval. Om man hade kallat de här tre affärerna för ”delen” i stället? ”Läsardelen, distributiondelen” och ”annonsdelen”? Det låter väl inte lika konstigt?

 
”Affär” känns däremot lite sisådär. SAOL förklarar ordet så här: ”1) butik 2) ekonomisk transaktion 3) an­gelägenhet; händelse 4) kärleks­relation 5) göra (stor) affär av ngt göra ngt större än det är” och tillägger ”De flesta sammansättn. med affärs- hör till affär 2.”

 
Man borde inte (som jag) bli galen (sjukt galen) av att läsa meningar som ”fokus flyttas till läsar- och prenumerationsaffären”. Eller: ”Om stora mediehus flyttar fokus från annonsaffär till läsaraffär är det för att den lokala annonsaffären krympt”.

 
Kanske ska man inte säga corporate bullshit. Men tanken är fri.

Sälja annonser är en välbekant syssla, sälja läsare låter mer udda

Ordet ”tidningshus” är inte, som snart sagt allt annat, vad det brukat vara. Det avser inte längre en byggnad där folk sitter och gör tidningar utan har övergått till att beskriva en mer eller mindre frivillig konstellation av en mängd tidningar.

 
Förresten är väl även "tidningshus" föråldrat,  de kallas ”mediehus” eller medieföretag. Det kan också hända att de har bytt beteckning/namn sen jag sist slog ner tangenterna.

 
Sammanträffanden utom min kontroll gjorde att jag även stötte på begreppet ”läsaraffär” och tänkte att detta måste vara något utöver det vanliga. Ens tidigare (ynkliga) erfarenheter får en att associera till ”livsmedelsaffärer, cykelaffärer, tobaksaffärer”. Då borde m a o en läsaraffär vara ett ställe där man säljer läsare.

Söker på det allvetande nätet och inser efter ett tag att det här blir svårt att förklara, t o m för mig själv. Och på de textställen (om nu det ordet betyder vad man tror) som handlar om läsaraffärer finns även ”annonsaffärer”. Men vänta, det låter bekant, det har funnits ställen där man sålt annonser. De hette väl reklambyråer? Och även tidningar brukade sälja annonser. Men inte kallades något av dessa ställen "annonsaffär"? 

Vi måste gräva djupare i den här sortens nya butiker, det är ett som är säkert.

Vissa saker är minst lika svåra att säga som "sex laxar i en laxask"

Det mesta i ens eget modersmål klarar man av att uttala (om man inte lider av någon slags språkstörning) medan många andra språk har ord, eller ljud, som verkar omöjliga att få till.

Räkneordet "sju" innebär ofta stora problem för icke-svenskar. Även om det finns ett par olika uttal av sje-ljudet att välja på brukar inte detta faktum hjälpa. Nyligen såg jag (tv) en dansk kvinna som ville vara bussig och ”skandinaviserade” sitt eget språk en smula (vilket de flesta svenskar är tacksamma för).

 
Men när hon behövde hon uttala talet 27 sa hon: "ja, hjälp nu kommer en sån där sak jag inte klarar!" Hur som helst är det här ett rättvist problem, vi har alla (nja, i stort sett) svårigheter med andras språkljud. Vem bleknar inte inför polskans (med fleras) långa rader av konsonanter som dessutom har flärpar (diakritiska tecken) placerade här och där på sig?

 
För att ta ett ytterligare svenskt konsonantskoj kan det gamla klassiska adjektivet västkustsk, nämnas. Använder man det ihop med ett neutrum (”ett-ord” som det kallas i dag så det inte blir för svårt) kommer ytterligare en konsonant till: "ett västkustskt landskap".

 
Men det kan bli roligare än så. I ett forum där ordet diskuterades gav någon exempel på en mening där man också lyckats få dit en genitiv: ”Han var osäker på ordet västkustskts uttal”

Filmregissörer och allt möjligt annat som är svårt att uttala

I ungdomen lärde jag känna en som hette Krzysztof och försökte uttala namnet på hans modersmål (polska). Det gick inget vidare, Kristoffer är lättare att säga. Vad som just konstaterades är självklart och meningslöst att ens skriva ner: jag vill bara påminna om vad människan förmår åstadkomma med sina talorgan. Låt mig gå riktigt långt och även skriva att man borde känna vördnad inför allt vad folk kan uttrycka, och även hur!

För är man ickepolack kostar den där Kristoffer på. Men hur kan det komma sig att man börjar tänka i dessa banor? Jo, det var en banal händelse. Jag försökte säga att en person ”hade yvts över” nånting och märkte att kombinationen "vts" inte var den enklaste att uttala.

Kollade, som vanligt när det gäller såna här fall, sajten Kryssakuten där man kan leta efter delar av ord. Det visade sig finnas endast 41 exempel med ”vts” i ordet, alla supinumformer! Och många av dem är svåruttalade: djärvts, ärvts, välvts, vävts m fl.

Nu har jag i alla fall lärt mig att ”Christoffer är ett namn med väldigt många stavningsvarianter. Det inledande K-ljudet kan stavas med K, C eller Ch, S-ljudet kan stavas med S eller Z, och F-ljudet kan stavas med F, FF, PH eller FH. Detta ger upphov till 24 möjliga stavningsvarianter, varav alla dock inte förekommer.” (Wikipedia)

Regissören Krzysztof Kieślowski, känd för bl a Trikolorentrilogin, här på en bild från 1994

Den som tror sig kunna ordet ”ersätta” får snart replacera det

Rätt ska vara rätt: det finns visst de som bryr sig om språket och är bekymrade över avvecklingen av detsamma. Jag läste om några av dem i en artikel häromdagen: en provutvecklare som är med och konstruerar ordförståelsedelen i högskoleprovet samt några andra språkforskare.

Det stämmer inte som många äldre tycker – att ordprovet blivit mycket lättare, säger provutvecklaren. Ändå anser inte vi, några jämnåriga som gjort provet, att det känns som en fjäder i hatten att känna till ord som ”avsevärt, koffert” och ”korrespondens”.

Tydligt är, säger en språkforskare, att ord med tysk och nordisk härkomst ligger risigt till. Det är en uppenbar tendens, anser även undertecknad hobbyobservatör i språkbranschen. Därför vinner uttryck som ”jag såg det inte komma” över ”det var jag inte beredd på”. Detsamma gäller ”hata” som kommer att trycka bort ”avsky” och ”applicera” som kommer att ersätta ”tillämpa”. Och snart kommer något att ersätta ”ersätta”. Kanske ”replacera”? Haha, det fanns redan i SAOB! Visserligen angavs enbart användning på 1800-talet, men det betyder inget: replacera kommer snart att ha ersatt ”ersätta”.

Det är några exempel av säkert tusenden. De engelska intränglingarna har ofta latin i botten och är inte alltid främmande i svenskan, men poängen är att det måste vara korkat att kasta bort så mycket användbart som tidigare utgjort det svenska språket. Vi får skylla oss själva.