lördag 25 december 2021

Det händer att man undrar över homo sapiens språkliga framtid

En fin (skämt) sång från min barndom gick så här:

Den som glad är, gläder andra,
ingen kan väl något sådant klandra
God och glad skall männ'skan va'
Därför ja' vill alltid dela med mig

Dumt att låta små bekymmer få dig,
till att ändra ditt humör
Nej, den som alltid glad är,
han ock andra glädje gör

Säg mig vem tycker väl om en pessimist?
Därför går jag omkring som en optimist
Det känns som varje dag mig nu ger,
allt mer och mer fördelad glädje är dubbel glädje


Den ligger på Youtube med Lill-Babs för den som även önskar höra musik till en sådan förfärlig text. Dessutom: För vissa av oss känns det viktigt att inse att diktionen kanske inte var något att hänga i granen förr i världen heller.
 
Till saken. Vi är några stycken som utvecklats till pessimister när tidens tand (ibland är det även tidens tant) gnagt tillräckligt på oss. Under denna juletid har jag haft glädjen (skämt nr 2) att lyssna till yngre generationers syn på det Sbråkbloggen huvudsakligen handlar om.
 
En skara ungdomar har rejält dissat de tankegångar som här brukar framställas. De unga säger vad vilken språkvetare som helst man kan dra fram ur en vrå, också vilken som helst, säger: ”Språket ändrar sig, förstår du!”
 
”Vad säger ni?” säger jag förskräckt, ”det har jag då rakt inte märkt”. (skämt nr 3) En uppmärksamläsare inser att jag i en sådan stund påminner om jul-Kalle när han misslyckats med att fotografera appappappapappapappa-aliapp-fågeln. Nervöst sammanbrott, m a o.
 
De tecken man kan se idag, syns inte i skyn, de kommer ur de ungas näbbar. ”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, säger ett gammalt ordstäv. I SAOB förklaras detta så här: ”de unga ta efter de gamla i mån av sin förmåga”. Här måste man säga emot en fin gammal ordbok: ”Har det funnits ett uns av förmåga så är den väck nu”. Mer om detta framöver. Bloggen kommer även fortsättningsvis INTE att ”vara glad och gläda andra”. (Numera säger vi ”glädja”)