Ett ställe där man förr stuvade undan grejer, nytt som gammalt

Gårdagens inlägg skulle ha handlat om fatabur. Nu fumlades i stället ihop en text om ett annat ämne – så pass att ett stycke först saknades och fick stoppas in i efterhand. Utan det lilla stycket blev rubriken missvisande, d v s sånt som en sbråkmakare sitter och klagar på i sin kammare vad gäller tidningar, t ex. Nu får det vara slut på sjabbel! Vi går in i fataburen!

Under äldre tider var det helt enkelt ett slags förråd, eller som det står i SAOB: ”självständig mindre byggnad eller ett för ändamålet avsett rum i större byggnad” som även kunde betecknas ”klädkammare, förrådshus, visthus, förråds- eller förvaringsrum”.

Fataburen vid Björkviks herrgård, upplagd av Bergsven (Wikipedia)

Ordbokens första exempel är hämtat ur ”Thet nyia testamentit på swensko, Stockholm, 1526” och lyder ”En hwsbonda som aff sin fatabwr bär fram nytt och gammalt”. 

Man kan även läsa sig till att första delen av ordet härstammar från fornsvenska ”fat” med betydelsen klädesplagg. SO berättar att ordet finns belagt redan 1310. Därefter kom säkert folk att liksom undertecknad förvara allt möjligt skräp i sin fatabur.

Numera används det ofta i överförd bemärkelse, SAOL ger exemplet ”ur egen fata­bur” med betydelsen ”av egen upp­finning”. Själv har jag kanske använt det fel, nämligen med innebörden ”ordförråd”. Fast (ursäktar jag mig): förråd som förråd. Och med tanke på dagens norpande av konkreta ord som överförs till bilder (se t ex ”lyfta frågor” eller ”vi ska titta på det här” och tusentals liknade) så är väl ”min” eventuella felfatabur en baggis.

Vackert är ordet i alla fall. Liksom byggnaden. Påminner den inte lite om en pagod?