 |
| Moderna för 40 år sen, därefter omoderna, sen moderna igen. Just nu vete katten |
Det är då ett väldigt duckande på folk numera. I ens avlägsna barn- och ungdom duckade man mest för bollar eller annat som kom flygande genom luften. Om man inte skulle nicka dem förstås, men sådant var aldrig aktuellt för undertecknad.
”Ducka!” skrek någon och som svar på detta böjde man ner huvudet. Glöm dessa enkla dagar! Nu är ”duckar” något som politiker och andra makthavare gör. Det kan innebära att de ”väjer” för något. Eller ”undviker” det.
Min återkommande fråga är vad som tvingar folk att byta ord när de gamla betyder exakt samma sak. Det påminner tyvärr om alla slags modeyttringar och sådana är som bekant lika löjliga som tvingande. Som äldre har man flera gånger varit med om att skratta åt sig själv på gamla kort: ”Se vilka fula kläder, glasögon, skor, och vilken frisyr!” Det komiska är att ibland ser den omgivande yngre delen av befolkningen i samma ögonblick nästan likadana ut som det gamla ”jag” man sitter och skrattar åt.
Varför vill människan bedra sig själv?* Ja, när det gäller ”duckar” finns tyvärr en komponent bortanför modet: ordet har en nutida motsvarighet i engelskan medan ”väja” och ”undvika” hör till nordiska respektive germanska glosor. Dessa ord ur vår språkhistoria försvinner, enligt språkforskare som i en studie beskrivit detta fenomen med utgångspunkt i resultaten på högskoleprovets ord-del.
* PS ”Världen vill bedragas, må den då bedragas” (citatet tillskrivs Petronius, kejsar Neros rådgivare på 100-talet).
