Ja, det är jag och lilla Fridolf, det är Fridolf, det är jag*

Radioreporter (sammanhanget går att gissa): ”…glaset ska ersättas med ett okrossbart plastmaterial som inte går att smasha lika lätt.” Inte för att verbet ”smasha” är obekant för en svensk, men det kan ändå vara kul att ta reda på vad ordböckerna säger om saken.

 
Beträffande substantivet ”smash” är dessa (jag slog i svenska.tre) eniga om att det är fråga om en tennisterm, och som SAOL förklarar som ”slag upp­ifrån på boll t.ex. i tennis”. Ordlistan lägger lite olycksbådande till: ”ofta dödande”. 

Nästan sjukligt sportointresserad känner jag tack och lov ändå till att det sällan är en spelare (människa, alltså) som råkar ut för en ”dödande” smash. Nej, här finns förklarande språkminnen som leder rätt. För mitt inre ljuder Fridolf Rhudins röst när han i en monolog säger: ”Bollen är död”. Eftersom komikern i fråga dog 1935 bör den inspelning jag hört vara inemot hundra år. Här jobbar man alltså ungefär som SAOB, den ordbok språkfolk tar till för att okeja dagens språkbruk. 

Slår man upp engelska ordet ”smash”, det reportern i dagens inledande mening använde, översätts det med: ”slå/ha sönder, krossa, förstöra, krascha”. Nu är förstås både ”smasha” och ”krascha” tidiga engelska inlån, beläggen är ungefär lika gamla som Fridolf Rhudin. Eller jag själv, som skulle säga att exempelmeningens plastmaterial ”inte går att krossa lika lätt”. 


*Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”. 

(Hämtat ur Enn Kokks blogg, en populärkulturell källa att ösa ur)

Om man lägger en krona i en burk för varje gång ordet sägs…*

Ibland är det inte långt mellan repriserna, jag ber om ursäkt. Men nu är det ju så den här bloggen funkar: den är ett skrik av vanmakt, leda och annan skit. Det visar sig inte vara längre tillbaka än 2 resp 3 november som jag agerat gråterska. Nej, det där var väl fel benämning, ingen betalar ett öre för dessa tårar. De faller gratis av ord som ”säkerställa”.

 
Men åtminstone ser jag mig som en talesman (eller talisman) för andra utsatta. I något av de tidigare inläggen om ordet nämndes också en filosof som sade sig vara trött på att ordet dök upp i ”så många situationer vi inte kan kontrollera”. Det hörs i alla tänkbara sammanhang. En infrastrukturminister kunde t ex forma en så här konstig mening: ”Vi behöver ytterligare säkerställa att de resor vi gör verkligen är nödvändiga”.

Stoppa in vilken som helst av orden på synonymer.se och se vad som händer: ”säkra, trygga, garantera, tillförsäkra, borga för, skydda, gardera, se till, verifiera”. Vem ska "trygga att resorna är nödvändiga"? Vem ska ”ytterligare garantera" att de är det? Hur hör orden ihop?

Det gör de nog inte, enligt en annan kritisk röst. Uttröttad av sådana yttranden muttrade en av mina informanter: ”Det där j-a ’säkerställa’ är ett talfel som åker in [en till svordom] överallt!”

Den som är förhållandevis bekant med vanliga s k talfel inser att dessa är ett intet i jämförelse.

Bild: Yuri B, Pixabay, (Redigerad)

*… har man snart råd att hänga med på någon av de första månresorna 

Man bör inte slänga ur sig ordet ”daterad” lite hipp som happ

För inte så länge sen började ordet ”daterad” dyka upp i språket. Tidigare betydde det ”försett med datum”, som i ”ett brev daterat 20 juni”. Men som bekant slängs gamla begrepp ut och ersätts av direktöversatta ord från engelska. Följaktligen började ”daterad” även betyda ”föråldrad”, en innebörd av engelska ”dated”. I SAOL togs ordet in första gången 2006. 

Redan förbannad på ”daterad” erfor jag snart att föråldrad hade fått ytterligare en synonym från engelska, likaledes listat i SAOL 2006, ”utdaterad”. Och här kan man få spader även på engelskan som har både ”dated” och ”outdated” och som lexikonet Merriam-Webster ger synonymerna ”old-fashioned” och ”out-moded” för. 

På svenska finns alltså ”föråldrad, gammalmodig, förlegad, passé, ute, omodern” och ännu flera möjligheter att uttrycka att något inte är nytt, modernt eller i svang. När jag lite uppretat googlar på de här två orden hittar jag i SvD en bra text om ”daterad”. Den är skriven 2006 av en språkvetare jag hyser respekt för, Siv Strömquist, och hon beskriver en mycket striktare innebörd av ordet än den slarviga ”gammal, mossig” o dyl. Hon anser att den egentliga betydelsen av ”datera” är ”tidsbestämma” och nämner den metod som heter kol 14-datering. Ordet bör referera till en viss tid, anser hon, och tar en glosa ur en roman, ”brud” (=tjej) som exempel. Människor hon ber ”datera” det ordet svarar att det känns som 1970-80-tal. 

I ett tidsmässigt sammanhang blir det rätt använt, tycker hon, och höjer avslutningsvis ett lätt varnande finger: ”Man får vara försiktig med ordet daterad”. Att en språkmänniska uttrycker ett sådant förbehåll känns, tyvärr, väldigt daterat (😕). Det är vi ”brukare” som bestämmer helt och hållet nu. Ett normerande språk ses väl som förnedrande och kränkande!

Förutom att förändra språkbruket blir vi snart angivare allihopa

Pandemin förändrar människors liv på mer eller mindre drastiska sätt. Till de mindre drastiska kan man räkna förändringar i språkbruk. Många kan nu säga ”statsepidemiolog” utan att snubbla på ordet, vilket inte var fallet i början av corona-eran.

Sen har vi det ännu varierade bruket av ”fysisk” respektive ”social” distansering. Till att börja med var väl inte ”distansering” ett ord i var mans mun innan mars 2020? Hur som helst: det vore bra om folk bestämde sig för uttrycket ”fysisk distansering” eftersom det är just detta som är stötestenen: ”Håll avstånd”.

Det gäller enbart det rent kroppsliga: man ska försöka att inte låta människor gå nära en och vice versa. Att kalla nåt sånt ”social” distansering är felaktigt eftersom det numera går att vara social på en massa sätt men inte nödvändigtvis träffas i den fysiska världen.

Antagligen rör alla dessa ganska ovanliga och tidigare inte så flitigt använda uttryck till det när vi vill uttrycka oss så precist som möjligt. En programledare i radio sa, för att presentera en person som skulle intervjuas :”Nu har vi med oss NN, på distans från Skara”.

Kanske är mediefolk angelägna om att andra inte ska misstänka en för något så hemskt fuffens som att sitta två personer i samma radiostudio och då tar på sig att hela tiden betona ”avståndet”. Ofta hör man att den och den ”är med oss på länk från” – och så en plats. Vilket antagligen var vad programledaren ovan ville säga. Övertydligheten är ändå lätt att förstå, även om pandemin ibland blir till ett tveeggat svärd: I vår iver att hjälpa (eller ”hjälpa”) våra medmänniskor kommer vi allt närmare företeelsen angiveri.

Det finns de som uppenbarligen befinner sig i 200–300-årsåldern

Först en liten pik: många av samtidens ”språkvetare” brukar dra fram SAOB eller andra äldre lexikon för att legitimera nytt och konstigt språkbruk hos människor som ofta inte har en aning om att de pratar fornsvenska, eller liknande.

Den förra meningen ska inte uppfattas som något förklenande, det är bara så att det medför problem om vi ska tala alla äldre tiders svenska med grammatik och ordförråd som hör till det sen länge förgångna. Jag borde inte göra undantag för mig själv, men vill ändå fästa uppmärksamhet på ett fint gammalt ord: ”fornad” (”fornat/fornade”).

Det ingår i min familjs narrativ (nu skämtar jag, innerligt trött på alla ”narrativ”) och härrör från en äldre släkting som på 1920-talet brukade köpa ”fornade” wienerbröd till sina barn.

Mycket riktigt är SAOB den enda av våra vanliga ordböcker som tar upp verbet ”forna/fornas”. Innebörden är ”murkna, vissna, förtorka” och har naturligtvis med ”forn-” som i (bl a) ”forntid” att göra. Bland exemplen som sträcker sig från slutet av 1600-talet och en bit in i 1900-talet, nämns inget bröd, däremot en ”fornad” tallgren.

Vi har att göra med ett s k deponensverb, ett ”verb som har en passiv form men som i själva verket har en aktiv funktion. På svenska är det verb vars infinitivform slutar på -s (Wikipedia).

Ens egna minnen är så gamla att de enda träffarna på ”fornade wienerbröd” (eller ö h t något fornat) är man själv (Sbråk, 14 september 2017) samt en ytterligare person i 200-årsåldern, nämligen ”Eva”. I en skildring från en vandring i Södermanland (1976) beskriver hon lunchen, medhavd sparrissoppa, som man försökte komplettera med bröd från en butik längs leden. Inget färskt bröd hade kommit så sällskapet åt gamla, ”fornade”, wienerbröd, till soppan. ”En smaksensation sällan upplevd”, skriver ”Eva”.

Den som klarar av att nysa i armbågen är något av en gymnast

Att folk inte kan recitera stycken ur Stiernhielms Hercules – det står man ut med. Likaså att folk dricker viner från andra ställen än Lalande-de-Pomerol – det är konstigt, men går an. Att kvinnor vill ha några andra väskor alls än sådana från Louis Vuitton – jag tar det som en man.

Däremot. Däremot att basala kunskaper i anatomi befinner sig i fritt fall – där går gränsen. Det går inte att räkna dem längre, de som säger att man (det här är ett av mota-covid-19-tipsen) ska ”nysa i armbågen”. I ordböcker verkar det finnas en gammal konsensus om att man med armbåge menar den yttre och bakre delen, tänk på etikettsregeln ”inga armbågar på bordet” (man kan googla de orden ihop med namnet Magdalena Ribbing så får man ett råd från förr).

Har man den bilden av armbågar blir det ganska komiskt att föreställa sig hur man ska bära sig åt för att nysa i armbågen. Nej, armbågsvecket ligger nog närmare till hands (vad man säger i andra länder har jag ingen aning om). På nätet hittade jag en person som för att imponera på sin yogainstruktör börjat nysa i knävecket. Det är säkert också en bra coronagrej, men lika svår, för de flesta av oss, som att nysa i armbågen. 

För hur man än gör har man armbågen bak, och då är det ju inte tillrådligt att, som blivit vanligt, hälsa med den. Av uttryck som ”armbåga sig fram” och ”bjuda någon med armbågen” framgår att denna kroppsdels rörelser inte förknippas med vänlig- och trevlighet.

Repetition: Nys inte i den. Och hälsa inte med den. Det första går inte rent anatomiskt. Det andra blir något av en förolämpning.

Går en färja på grund när den egentligen kört upp på land?

Svenne Bergqvist var bäst på plan. Jag gick ner till station. Hon stod på scen för första gången.
Det där var tre meningar hämtade ur talspråket. Men så skriver man inte, det är vad jag tycker samt har lärt mig i en annan tid som talade ett annat språk. Eller förresten, jag ändrar mig genast, det där ”på plan” får nog betraktas som ett fast sportuttryck. Däremot är det stationen man går till! scenen man står på 

Hur kommer det sig att jag halkade in på just det här? Jo, det var i vanlig ordning en rubrik som satte igång de små grå. 

”Viking Grace har blivit bortdragen från grund”, stod det. ”Grundet”, tänkte jag. Originaluttrycket har obestämd form, ”gå på grund”, heter det, som bekant. ”Från grund” låter konstigt och fel. Men inte nog med detta, en kompis betraktar hela rubriken som osann: ”Bortdragen från grund? Färjan blev ju snarare bortdragen från land” 

Hårklyveri? Kanske. Men frågan är ändå om det handlar om ett grund när färjan enligt kompisen ”gick på land” eftersom den, enligt nyhetsrapporteringen, snarare blåste in mot stranden utanför Mariehamn. 

Vad man än anser färjan ha gått på så finns ytterligare en variant från samma tidning som hade rubriken: Nu uppger västra Finlands sjöbevakningssektion att de har lyckats bogsera bort färjan från grunden som den låg på vid 04 under söndagsmorgonen.

 
Plötsligt var det flera grund båten legat på! Eller så vet inte journalisten att ett grund heter "grundet" i bestämd form. 

Det är mycket även med sådant som är litet. Och man säger förresten inte att färjan ”kört på land” utan snarare då ”kört upp på land”. Här kan man inte heller gripa in i det fasta uttrycket och ge ”land” bestämd form, för ”köra upp på landet” vore en nonsensformulering. Däremot kan man köra ut på landet, men det brukar ytterst sällan ske med båt.

Språkligt finlir ligger ständigt på lut, men knappast på lur!

”Det här ligger hela tiden på lut”, sa en deltagare i ett av radions många samtals- och lyssnarkontaktprogram. ”På lut”, var det! Partikelverben finns bland bloggens främsta följare, höll jag på att skriva, men menar naturligtvis ”följeslagare”. Däremot kan man undra vad personen där i radion menade. Av sammanhanget gick det att sluta sig till att det nog faktiskt var ”på lur” som avsågs. För det är precis vad som vanligen händer, man förstår, trots att det språkliga finliret befinner sig på högsta nivå.

Hade jag kunnat ställa frågan ”du menar kanske ’på lur’?” skulle vi möjligen ha kunnat få till en rejäl diskussion om hur in i bänken viktig en liten bokstav i ett ord är.

 Wikipedia förklarar ”på lut” med ”kunna när som helst komma till uttryck”. En godtycklig exempelmening kan lyda: ”En skräll ligger på lut i V75”. Mest verkar man ha saker på lut, särskilt gäller det sånt man äter: ”Bullar att ha på lut i frysen” 

Ligga ”på lur” är en annan femma (även om detta uttryck precis som det förra kan användas ihop med andra verb än ligga). Det handlar mest om att något/någon ”lurpassar, vaktar på, ligger i bakhåll”. Följande exempel är hämtat ur Stephen Kings bok ”Det”, en skräckroman: ”I kloakerna under staden finns något som ligger på lur och iakttar”.

Som beskrevs inledningsvis så finns det i den språkliga världen mycken välvilja och önskan om samförstånd som, än så länge, ligger på lut. Utan att vara särdeles lagd åt konspirationsteorier går det dock att tycka att en jädrans massa också ligger på lur. (Okej då, lite halvkrystat, det kan väl medges.)

Det verkar som om det nibblas mer på snacks än äts tilltugg

I går behandlades det onödiga ”pimpa”, i dag ”nibbla” (repris i bloggen). Ordet griper, som man säger, omkring sig. Kanske någon inte ens vet att den nibblar varje dag, här ett avslöjande: det är fråga om ”knapra” eller ”tugga på”. Andra synonymer man finner är ”småäta” och ”nafsa”. 

 Inne på småätande kan man även notera att ordet ”mellanmål” i många fall är utbytt mot ”snacks”. Det senare finns sedan länge i den svenska ordboken SAOL. Synonymen som ges kan vara bra att påminna om: ”tilltugg”.

Det verkar som om mycket användbart försvinner. ”Som om” är f ö ett bra exempel på det. Något tvingar den moderna människan att säga ”som att” i stället för ”det tycks/verkar/ som att”. Man får gå bakåt i tiden för att hitta åsikter om saken. 

År 2006 (på programmet Språkets sida i sr.se) skrev Lars-Gunnar Andersson, nämnd i förrförra inlägget, att ”något håller på att hända”, och tillägger

riktigt vad är svårt att säga. Den enkla förklaringen skulle kunna vara att konstruktionen ’det verkar som om’ håller på att ersättas av ’det verkar som att’, men det kan också vara så att konstruktionerna numera ofta används i lite olika sammanhang. ’Det verkar som att...’ följs av ett påstående som är sant, något som händer, medan ”det verkar som om” följs av en tänkbar händelse, inte nödvändigtvis sann eller redan inträffad. 

Utan att ha på fötter uppfattar jag saken som släkt med konjunktivens försvinnande. Hur som helst säger L-G A att det även ”finns ett tredje alternativ: att utelämna både ’att’ respektive ’som’ i meningarna!” 

Slutligen: SAOL anser, än så länge, att ”nibbla” innebär ”maskinellt stansa tunn metallplåt med rörlig stans”. Sen har vi förstås Nibbla koloniförening som hälsar välkommen till sitt område, ”vackert beläget på Ekerö vid Mälaren, cirka 2,5 mil från Stockholm".

Hur man än försöker: skulle nog aldrig komma på idén att "pimpa"

En del av oss är inte snabba att anamma nya saker. Det kan gälla prylar, mode, språk. Men det spelar ingen roll att man är sist med det nya, för det har snart gått ett varv till i den eviga konsumtionskarusellen och man kan bli först med det nya med sina gamla grejer. 

Nej, förresten, särskilt vad gäller kläder byggs det in små detaljer så att man får svårt att tantfuska*. Man minns jackorna med ett sprund i bak där flikarna bildade ett V. Där satt även några snoddar så att de som har sin världsbild modeanpassad observerar denna detalj och kan utbrista: Men det där är ju sååååå 2008! (På ursprungsspråk "it's soooo 2008")

 
Och så språk. Knappt hade jag, via underhållningsindustrin, lärt mig att engelska ”pimp” betydde ”hallick” förrän det dök upp tv-program med titlar som ”Pimp my ride”. Inget för mig, tänkte jag. Och det var det ju inte, men av andra skäl än jag trodde.

Nu pimpas det på svenska som aldrig förr. Tårtor, strumpor, morgongröten – ja, man kan i stort sett pimpa allt som existerar. I DN 2008 får dåvarande språkvårdaren Catharina Grünbaum en fråga om verbet och säger att det betyder 'piffa till', 'snofsa upp', 'göra vassare'. 

Där kom tre synonymer på raken. Som jag sett ordet användas kan man säkert även säga dekorera, pryda med, fräscha upp, smycka, garnera, pynta. Den rikedomen på synonymer får mig att fundera över varför i [**kraftord**] Svenska Akademien petar in ordet i ordlistan. Man vill väl pimpa SAOL, kanske.

 
I amerikanska och brittiska ordböcker tycks ”pimp” enbart betyda "hallick, kopplare". Verbet är svårare att finna. Det verkar vara ett slangord utan direkt bakgrund som akademin lagt in i en svensk ordlista


*Bildade "tantfuska" med ”killgissa” som mönster. Två ord att slänga rakt in i SAOL, om ni frågar mig. Eller ”if you ask me”, som nog frasen uppstått ur. Om ni frågar mig igen.

Ett vitalt ”att” försvinner, de onödiga blir fler: survival of the littlest

Ni kommer nog trivas. Han tror det kommer vara svårt att hitta dem som… Hon tror det kommer vara kul att spela bowling. 

Ja, så låter det ofta idag. Själv kommer jag alltid sätta ut ett ”att”. Vi tar om det: Själv kommer jag alltid att sätta ut ett ”att”. Vilket i och för sig ändå görs i exemplen ovan, det verkar ta emot att även skippa ett andra ”att” i en mening. 

Lätt är det inte att hitta någon som diskuterar saken längre, men man får napp i en text från radioprogrammet Språket (2011). Skribent är om jag fattar rätt den dåvarande programledaren, professor Lars-Gunnar Andersson. Han påstår sig ”haja till” (i alla fall gjorde han det 2011) när han ser en mening som saknar det ”att” han väntar ska komma. Som i meningarna inledningsvis. Sedan citerar han Språkrådet: 

Det är numera inte ovanligt att ’kommer’ konstrueras utan ’att’. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står ’kommer att’ i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men 'kommer' uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan 'att': börja, sluta, pröva m m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

 
Här blir det skumt. För vid alla dessa verb känns det naturligare att avstå ett ”att” och t ex säga: ”Han lovade komma i tid. Hon började skrika. Vi försökte viska. De slutade röka”.

 
Här tänker jag nu uttala en ovetenskaplig och helt ogooglad åsikt: Det tycks numera vara vanligare att göra precis tvärtom mot det jag anser vara det vanliga och enda raka: Jag kommer alltså att hävda att-ets (?) närvaro i ”kommer att”. Samt det nämndas frånvaro efter lovar/börjar/försöker/slutar.

Via kanadensare går vägen slingrande fram till det storsvenska

Efter utflykten med Marshall McLuhan i går: åter till ordningen. Men det blir säkert mer framöver! Det är märkligt, undertecknad kan med svårigheter redogöra för det han skriver om, men är ändå fascinerad av att läsa det. Knepigt fall. Kanske tänker någon att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta? Men det behöver ju inte vara dunkelt för andra (denna blogg räds inte att stapla självklarheter på varann).

Jag vet de som säger sig vara beundrare av Wittgenstein. Den skulle jag inte ge mig på. Men vissa citat av hans penna går att ”förstå” och lägga till egna samlingen favoritsentenser, så exempelvis ”till ett svar som inte går att uttrycka, finns en fråga som inte heller går att uttrycka.” Fattar jag rätt är det hämtat ur Tractatus. Det får ligga bredvid T Danielssons: ”Våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad.”

Man hamnar alltid i det där med betraktarens öga (eller hjärna). Och går man till bibeln och Nostradamus profetior, med många flera, så blir det uppenbart att uttolkarna är lika många som texterna. Ni hör, man skulle väl inte ens få koka kaffe på Mensas förening. Intelligenstester ska vi nog återkomma till en annan dag, f ö.

Nu tar vi lite av det vanliga. I en stor, svensk tidning berättar en frisör om något hon observerat hos dem som varit covidssjuka: de tappar håret och/eller det ändras på andra sätt. Det hon säger i ett kort filmat avsnitt textas också – egentligen föredömligt med tanke på hörselskadade – men då kan det gå så här i överföringen från tal till text: ”Håret får en rejäl turn”.

En snutt om innehållet i olika tv-program handlar om en fruktansvärd hjärntvätt där en tonåring tränas att ”bli en livsfarlig mördare”. Det där är en vanlig företeelse, jag upptäcker ofta hur lätt det är att få till sånt dubbelbabbel med överflödig information som resultat. Man vill nog kalla alla mördare livsfarliga. Per definition.

En kulighet till, lite vid sidan av: Words stavningsprogram, som i ärlighetens namn blivit riktigt bra, har nu gett sig på mig ett par gånger när jag skrivit ordkombinationen ”en stor svensk tidning”. Lite osäker på kommatering har jag inte samma åsikt om detta uteblivna komma som stavningsprogrammet har. Förslaget till hopskrivning jag får ser dock illa ut: ”en storsvensk tidning”! Jag lyder omedelbums, dit med ett komma: ”en stor, svensk tidning”.

Tillfällen när Marshall McLuhan kommer springande och pekar

Fyll på med julfeeling. Så löd en mening i en reklambroschyr. Jodå, lite engelska kan jag allt, så jag vet att vad som egentligen stod var ”Fyll på med julkänsla”. 

Fattas bara ett löpband för att få känsla för feeling

Vid såna tillfällen kommer Marshall McLuhan tassande över golvet. Han pekar på sin bok (den ligger alltid framme) som på engelska hette Understanding Media, men på svenska heter bara ”Media”. Den läser jag då och då i för att påminnas om mänskligt liv före de på- och utbyggnader (McLuhans ord) som alla nya medier medfört.

 
Andra tillfällen som också materialiserar McLuhan är fenomen som Pewdiepie, göteborgskillen som ägnat sig åt Let's Play, ofta kallad LP, som ”är en inspelad video av ett tv-spel som innehåller kommentarer från den eller de som spelar spelet.” (Wikipedia)

Eller som när tv-serier om dejting (d v s handlar om när folk försöker få ihop det med nån) samtidigt kommenteras av andra som likaså tittar på själva programmet.

Första gången jag la märke till nåt liknande var när löpband (ursprungligen använda som tortyrredskap) introducerades i Sverige. Det hade i sig inte påverkat mitt känsliga sinne särskilt mycket om inte någon dessutom berättade om en film att köra samtidigt på väggen, en film med skog som flimrade förbi medan personen i fråga sprang på bandet. 

Men så dumt att dra in Marshall McLuhan i det här! Det tarvar ju egentligen några avslutande rader om hans tankar kring medier, kommunikation och teknik. Men nu blir det inte så. Jag bara undrar hur många lager vi kan lägga oss själva i, lager som först tar bort oss från den verkliga världen (bilder, vanligen rörliga) och väl där placerar tillbaka en BILD av denna värld? Glasklart och strålande, eller hur?

Förståelse är grunden till all mänsklig rättvisa, fred och frihet

Så konstigt det blivit! tänker jag ofta. Men har inte för avsikt att spilla ord på att omgivningen ofta hänvisar till min ålder: ”det är nya tider nu, förstår du!” Eller att det pågår en pandemi. Nej, just i dag tänker jag på all revanschism, ja, inkvisition, kan man stava det också! 

Gamla oförrätter synas i sömmarna, politiska och alla världens förlopp dras fram i ljuset för att omvärderas och beskrivas På Rätt Sätt. Förstå också detta utfall rätt: Många räfst och rättarting går naturligtvis att legitimera, förstå och uppskatta. 

Men en hel del korrigeringar av det förflutna består i att nutidens människor fått tag i såna rödpennor som inte existerade när illgärningarna begicks. Eller skrevs. För nu far kriarättarna fram och stryker i de dödas böcker: ”Se vad de jävlarna skrivit! Se vad de hade för åsikter!” 

Ja, vem har inte blivit chockad över människor som levde förr, över deras handlingar och tankar (detsamma kan sägas om många nu levandes)! Men undertecknad tycks utrustad med en speciell talang (vad var det eget beröm luktade, nu igen?): Vad som i dag ses som fruktansvärt hör till en förgången tid. Jag är medveten om det barnsliga i resonemanget, men ta just barn, t ex. Många av de små kan göra farliga och hemska saker om de inte har en omgivning som visar dem hur man bör begå livet.

Löjligt självklart, säger läsaren. Nja, inte dummare än att det blivit så vanligt att fälla omdömen om människor som fått sin fostran i en helt annan tid. Hur kommer jag då på dessa stora tankar? Hur väcks sådana insikter? 

Jo, t ex genom att jag läser rubriken ”Kvinna skaffade jobb – förblindades”

Det handlade om en kvinna som bodde i ett land med kultur och religion mycket olik vår. Hon började arbeta, vilket familjen inte bara ogillade, hon utsattes för den typen av angrepp man ibland hör om. Inte syra denna gång, hon sköts i ögonen. 

Såna här brott kanske upphör en dag. Detsamma kan möjligen gälla det klandervärda (hör vad jag dömer!) språk som används för att förmedla allvarliga nyheter. Jag vet inte hur det är med er, men ”förblinda” anser jag betyda något vanligen mindre allvarligt än vad denna kvinna råkat ut för. Äh, man förstår ju, säger ni. Min eviga motfråga är: Hur länge?

Tänk! Lagad mat man köper med sig hem kan kallas hämtmat

Med anledning (antar jag) av gårdagens resonemang, skriver informanten T och undrar vad det är för skillnad på ”take away och hämtmat”. Ja, tänker man i förstone, det är väl samma sak som med food court och mattorg och därmed ett av alla miljoner (något färre, kanske) exempel på att engelska begrepp numera föredras framför dem som finns på många länders modersmål sedan urminnes tider. 

Men hur fel är det inte att förenkla, så fort man försöker nysta i språkliga härvor så händer det som redan Predikaren beskriver (1:18): ”den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. 

 
För det första finns det ett antal sätt att skriva företeelsen: ”take away, take-away, takeaway”. Och det finns det flera betydelser som kanske inte är allom bekanta (t ex dem vars modersmål inte är engelska). Kanske inte på vetenskapliga, men dock egna erfarenhetsgrunder, tror jag svenskar alltid när de använder "takeaway" menar ”hämtmat”. Vilket de egentligen borde säga. 

För ”take away” (särskrivet) är ett partikelverb och dessutom synonymt med ”take out”. Men det finns alltså även som substantiv. I ordböcker ges brittiska, ibland amerikanska, alternativ och jag är inte den som klarar av att ge en rättvisande bild av uttrycket. För ”a takeaway” kan lika gärna vara matstället som maten. Take away och take out kan givetvis också betyda ”ta bort” och ”ta undan”. Takeaway och takeout kan vara termer i golf och andra bollsporter.

 
Svenskar har naturligtvis all rätt i världen att kalla hämtmat för takeaway om de vill. Och det gör de snabbare än andra, anammar engelska uttryck, alltså. Förutom att äta takeaway dricker de sitt kaffe ”to go”. Det senare, to go, betyder samma sak som man blev tillfrågad i restauranger/kaféer förr: ”Att ta med eller äta/dricka här?”

Förresten ”dricker” de inte sitt kaffe to go, de ”tar” det to go. Precis som de ”tar” socker eller mjölk i sitt kaffetogo. Om jag inte minns fel ”använde” vi (eller inte) socker och mjölk. Varför ”ta” blivit det vanligaste verbet behöver man inte fundera länge över. 

Det har lamenterats över takeaway förr i denna blogg, bl a 25 maj i år 

Det går att äta mat på ställen utan att ha en aning om vad de heter

Man går från klarhet till klarhet. Eller tvärtom, det är ingen stor skillnad. Knappt hade jag klagat på att främmande ord används på ett alltför självklart sätt ( i går) förrän jag insåg att andra har klagat på samma sak. Fast i sådär tio år redan…

 
Foodcourt, t ex, eller kanske snarare ”food court” med mellanslag som engelska vanligen bjuder, har diskuterats länge, bl a inom Språkförsvaret. Det är bara att tugga i sig att ens egna obefintliga kunskaper vad gäller företeelsen har sin förklaring i att man är en lantis. I de största svenska städerna har det drällt av food courts vilkas bästa motsvarande svenska ord skulle vara ”mattorg”, en plats där en massa matställen placerats tillsammans. Man har förstås hamnat i och vid såna ställen då och då, fast utan att veta att det varit en food court man befunnit sig i.

 
Men visst är det så roligt att man måste skratta? I nätsökningarna hittade jag en bloggare, Anne von Porat, som för tre år sen ställde den fråga man själv inte ens kunnat formulera: Vad är skillnaden mellan foodcourt och matgalleria?

Hon svarar sedan själv : ”Food court innebär att man kan köpa sin mat var man vill och sitta var man vill. En matgalleria innebär att i en galleria så har man samlat restauranger omkring sig, men var och en är självständig. Du kan inte köpa t ex en hamburgare på Max och gå till Burger King och sätta dig.”

Antagligen heter det inte food court om något år, så det känns inte angeläget att lägga det här på minnet alls om man framlever sina dagar långt utanför de större städernas hank och stör.

Det okända representeras inte längre av stjärnor och planeter

                                Vintergatan, beskuren av mig                                                                           Bild:   ESO/A. Fitzsimmons 

Det är väl en underdrift att påstå är världen blivit svårfattad. Visserligen har aldrig en enskild, under vilken historisk tid som helst, kunnat förstå HELA världen, men  heller inte blivit så medveten om detta som nu, när den störtar sig in i varje människas hus och hem och huvud. 

De tydliga tendenser till språkförbistring som blivit en av konsekvenserna, visar vilken skitlöjlig syssla det är att sitta här och nöta på tangenterna.

Vad som dyker upp via nätet och även tv och radio må vara en sak, men även något så urmodigt som papperstidningar hanteras av folk med en helt annan världsbild. Trots skaplig hänga-med-förmåga (anser jag själv) ser jag alltfler för mig okända ord användas i rubriker (och ö h t).

På just tidningar har man brukat bemöda sig om att sätta rubriker på så sätt att läsaren kunnat få en vink om innehållet. Men det var förr, en gång för inte så himla länge sen, en härlig tid som verkade stå still! I dagarna har jag sett rubriker med popupbutiker (nätsökning ger många stavningar: popup-butiker, pop-up-butiker, pop up butiker, kanske några till), foodcourter (samma där, ett antal stavningar) och parkour (bara en stavning, antagligen för att ordet inte är sammansatt).

Drar mig till minnes den tid man började med ”faktarutor”. Själv var jag aldrig någon tillskyndare eftersom alla ”fakta” stod med i själva texten, snarare verkade tilltaget vara en form av idiotförklaring av läsaren. Nu när jag själv skulle vara betjänt av att begrepp förklaras, anses de ofta självklara. God natt, ord.

Den som inte är med oss är mot oss: en sanning med modifikation

Nej, här vas inte färdigt med ”dämpa ner” (se i går). De förvånar mig själv, dessa idoga fördjupningar i sånt som ofta är nästan ingenting. Det finns dock en förklaring, fasan man känner när språket sviker. (Även om det inte var språket som började.)

Ingen av ordböckerna i svenska.se/tre/ tycks kännas vid förbindelsen ”dämpa ner”. Den är emellertid flitigt använd, trots att ”dämpa” i sig inbegriper ett tyst ”ner”, kan man lite filosofiskt påstå. Å andra sidan har jag ett inre minne av att (exempelvis) någon gång ha hojtat: ”Dämpa ner er, barn!” Den med rötter i östgötsk (och kanske även annan) mylla, kan likaledes tänkas ropa: ”Ta nu och härta ner er!” Fast det räcker med "härta er!"

 

I dag måste även ”mot” få lite plats, och då inte det mot som ÄR en plats, en trafikplats, närmare bestämt, utan det som tydligast framgår av en exempelmening som ”den som inte är med oss är mot oss”.

Men (jag har klagat högljutt på detta utan att få medhåll!) ”mot” har kommit att lika ofta innebära ”med” eller ”för”, som i exemplet ”hon jobbar mot flera vårdcentraler”. Ibland jobbar folk mot brottslighet och prostitution, så det är läsarens uppgift att klura ut om det verkligen jobbas MOT eller MED, kanske rentav FÖR!

Knepigast yttrade sig en av alla dem som drabbats av ekonomisk kris (av pandemin) och sa: ”Vi vill ha ett stöd riktat mot oss”.

Om något riktas MOT en, så är det väl snarare ett vapen eller så. Förtydligande: ”rikta mot” antyder något negativt. Det händer visserligen att folk riktar ett tack, men då vanligen TILL någon. Men vad vet väl jag, en motvalls typ från anno dazumal?

Inte hade man i sin vildaste fantasi trott att Hugh Grant sniffade

Adverben och prepositionerna, deras vara eller icke: nog för att man har åsikter, men de delas inte på långa vägar av alla. En stor, svensk tidning hade följande skumma rubrik: 

Hugh Grant om sina covid-symptom: ”Jag sniffade sopor” 

Det man vanligen sniffar (om än inte jag själv, kanske) är thinner, lim och liknande. Sniffa sopor kan betraktas som överkurs även om folk ger sig på vilka droger som helst. Men Hugh Grant skulle väl inte stoltsera med saken, får man tro.

Vad som framgick av denna notis var att han luktat (sniffat) på sopor för att utröna om hans luktsinne försvunnit (ett vanligt symptom vid sjukdomen covid 19). Jag ska inte avslöja vad jag anser om en sådan rubrik. Inte heller vad jag tycker om att ta in en text om Hugh Grants symptom – som verkar höra till de vanliga – från februari.

Men om nu sopsniffning är något ovanligt att testa på så är ”testa på” ett desto oftare förekommande uttryck att använda i stället för det gamla ”pröva”. Men tänker man efter så används också frasen ”pröva på”, där på-et väl är överflödigt? ”Pröva på att jobba inom sjukvården” – är det något annat än ”pröva att jobba inom sjukvården”?

Oavsett om ”på” finns med eller ej, så är ännu innebörden för ”testa” hos SAOL och SO ”pröva med test”, resp ”nog­grant under­söka (förmåga eller viktiga egenskaper) med hjälp av test”. Den senare ordboken, SO, har dock klämt till med ett ”el. ibl. mer informellt”.

Slutligen från en av de nästan dagliga coronarapporterna där en av experterna talade om att ”dämpa ner” smittspridningen. Räcker inte ”dämpa”, tänker man, om inte annat så i ett försök att slippa tänka på det som någon häromdagen kallade de ”verkliga realiteterna”.

Det gamla är det nya nya, för att uttrycka sig på modernt vis

Det finns de som inte kan låta bli att ordvitsa. Hör man själv till dessa är det vanskligt att kommentera andras ”felaktiga” ordval: tänk om de bara sitter där och skämtar? Å andra sidan bör mediet avgöra roligheterna,  de som förmedlar nyheter ska inte vitsa till det i onödan. 

Har själv en gång (tid: forntid, plats: lokaltidning) fått kommentarer om en något vanvördig rubrik jag formulerade till en poesirecension. Den var ett ingenting mot de skämtsamma och alltför samtidsanknutna rubriker man ser i våra dagar.

Nyligen skojade jag till det här i bloggen med ordet all-truism i betydelsen allmän sanning. Uppfattas den av alla läsare (fem st)? I dagarna använde en tidning rubriker med ”popupbutiker” och ”parkour”, ord som antagligen inte förstås av genomsnittstidningsläsaren.

Massor av år på nacken har ”klenmodig” som en skräckfilmsrecensent nyttjade: ”Det här är inget för klenmodiga”. Ordet betyder ”tveksam” eller ”med en negativ attitiyd”. Som adjektiv förekommer det knappt i ordböcker. Utom i SAOB där det beskrivs som (numera mest i ”vitter” stil) ”försagd, rädd, modlös, feg”. Beläggen för just denna innebörd daterar sig till 1500-talet.

Dra mig på en liten kärra, tänker jag, eller en stor en, för all del. Det här nutida nyttjandet av månghundraåriga ord verkar ha en lysande framtid.

 

Det här är nog mer än gammal vagn än en kärra, men äsch!

Inget säger att nya klyschor skulle vara roligare än de gamla

”Vänta, jag ska bara hämta kaffet! Kan du stänga fönstret? Fy tusan vad jobbigt det är att det blivit så mörkt.”  Se utropen som något av en diskbänksrealistisk framställning ur min vardag, meningar av en typ man själv och andra sagt – och kommer att säga – ett oräkneligt antal gånger. Det märkvärdiga är att man aldrig (åtminstone sällan) tänker att ”guuud så tjatigt med de här sammanställningarna av urvanliga ord!” 

Alla kanske inte grubblar över saken, men denna blogg skrivs enbart utifrån undertecknads egna känslor och föreställningar samt är en högst egocentrisk historia! 

Med det som bakgrund – att tåla ointressanta meddelanden en masse – är det konstigt att jag får spader av andra yttranden med ungefär samma uppbyggnad. ”Jag vill ge en röst åt …”, är ett sådant. Det är nog för att det låter pretentiöst. Ett annat är ”jag brinner för…”. Anledningen är densamma, tror jag. Brinnandet retar mig på ett märkligt vis, om man valde andra ord skulle det inte låta lika irriterande, t ex ”jag intresserar mig för, engagerar mig i, vill verka för”. 

Det finns fler: Häromdagen sa nån (det kan ha varit Joe Biden) att det var ”dags för USA att läka” (fast han använde ordet ”heal”). Jag ryste. Inte av välbehag. Och vet inte varför. 

En ytterligare rysmening är den som använts i alltför många rubriker: ”Hon (han, de, Eva-Lotta, Nisse m fl) lever sin dröm”. Om jag nu psykoanalyserar mig själv tror jag att obehaget beror på att meningen såg så festlig och personlig ut första gången, men snabbt blev en klyscha. Som fick mig att minnas Mitt livs novell och Fickjournalen.

Raptus vulgaris, en folkets åkomma man delar med de många

Omgivningen vacklar. Men inte jag. Nej, detta är inte ett försök till självförhävning utan en intressant realitet. Ja, kanske inte så himla intressant för andra, men bloggen vänder ofta luppen mot det egna jagets språkliga preferenser och det tål att tänkas på en stund. Klarspråk: Jag kan ibland märka av ett eget språkbruk som är märkligt (eller sjukligt) konsekvent. Så exempelvis en tendens att vilja tala om ett i dagarna känt virus i obestämd form: ”corona”.

”Corona ligger bakom…”, kan jag säga, eller ”det här är p g a corona”. Omkring mig säger såväl medier som folk i största allmänhet ”coronan”, alltså i bestämd form.

Varför är det så, undrar man (det finns inte mycket annat att ägna sig åt p g a corona). En snabb genomgång av vad man hört av åkommors namn ger följande vid handen: de flesta skulle säga meningar som ”nu när flunsan pågår är det hårda tider”. Förr kunde det heta att ”lungsoten tog honom” och ”kräftan henne”. Detsamma gäller pesten, digerdöden, den stora döden, eller den svarta döden – alla namn på samma elände och nästan alltid omnämnda i bestämd form med en känsla av egennamn.

Nu säger man visserligen inte att någon fått ”lunginflammationen”, men om vi som engelskspråkiga använt det latinska namnet skulle vi nog säga att ”de fått pneumonia”.

Det tycks vara vanligt att säga att någon avlidit i cancer eller i sviter av tbc medan man förr sa ”kräftan” respektive ”sotdöden”. Näe, anfäkta och anamma, nu faller allt som ett korthus, folk förr sa visst också ”kräfta” i obestämd form. Däremot inte "sotdöd”. Och det har med helt andra språkliga regler att göra och som är svåra att gräva fram. Hela detta inlägg blev i själva verket ett utslag av raptus vulgaris: ett överdrivet bagatellartat infall! 

Shoppande och festande som tas emot med varma servetter

”Shoppa och festa inte”, löd en tidningsrubrik. Antagligen ett yttrande från någon epidemiolog, kan man sluta sig till i pandemitider. Och man begriper innebörden, men något är fel. Och-et, närmare bestämt, för visst blir meddelandet märkligt: skulle epidemiologen mena ”shoppa gärna” men ”festa inte”? Näppeligen. Som van virusutsatt tolkar man rubriken rätt: man ska naturligtvis strunta i bägge nöjena.

 
Men formuleringen är knepig, den är ett klart fall av icke-associativitet. Man skulle inte heller komma långt med ”shoppa eller festa inte”, som låter om möjligt ännu konstigare. En riktigare formulering vore kanske ”Varken shoppa eller festa”, men som uppmaning låter den alltför vag, även om man tryckte dit ett stort utropstecken. Allra tydligast vore förstås: ”Avstå från shopping och festande!” Eller ”shoppa inte! Festa inte!” Det låter korthugget brutalt, men så lever vi också i en brutal tid. 

Annat är det med språket inom sportvärlden. Där är tveksamheterna av tydligare slag. Eller vad säger jag  förresten och minns en nylig travkommentator som påstod att tävlande hästar togs emot ”med varma vantar” av en konkurrent. Inte helt bekant med den sporten (eller någon annan, för den delen) var min första tanke att det lät rart. Men snart stod klart att kommentatorn menade något betydligt tuffare: det var ”varma servetter” medtravarna skulle tas emot med. Och även om det kan låta lika vänligt och förekommande så är den bistra sanningen att dessa servetter egentligen innebär ett tufft och hårt motstånd.

Man ska passa sig för att ställa någon mot väggen på tyska

Det är klart att man inte kan ha hört allt av sitt modersmål, alla ord och talesätt. Men det är lätt att lägga märke till sådant man inte känner igen! Ett exempel som dykt upp ett par gånger nyligen är att någon ”står med ryggen mot väggen”.

Det finns (givetvis) ett uttryck på engelska om att man har sin ”back against the wall”. Nu går det inte att vara säker, men om jag fattar rätt betyder det ungefär detsamma som att ”vara inmålad i ett hörn”. Klart man kan strunta i allt och tycka sig begripa vad som menas, men nog känns det som om språken svajar betänkligt. ”Stå med ryggen mot väggen” är mig icke bekant. Att ”ställa någon mot väggen”, däremot.

Och det är ett uttryck man inte ska få för sig att översätta fel till tyska genom att säga ”an die Wand stellen”, för då betyder det ”arkebusera”. Så har jag förstått det i alla  fall.

Å andra sidan hamnade jag på tyska Wiktionary vid en googling på svenska uttrycket ”ställa någon mot väggen” och där gavs ett antal varianter, bl a en exempelmening med några politiker ”mit dem Rücken an die Wand gestellt”. Där tycks tyska ha samma ordalydelse som engelska rygg-alternativet. Så kan det vara. Men det kan också vara som man så ofta stöter på mellan svenska och engelska: att ord-för-ord-översättningar presenteras som om de vore faktum.

Det finns bara en sak att konstatera när man ägnar sig åt såna här funderingar, nämligen att det vore oerhört intressant att – med det språk man själv äger – färdas i en tidsmaskin två hundra år framåt. Hur mycket skulle man begripa? Antagligen mindre än om man åkte åt andra hållet, två hundra år bakåt.

Jag är där för er och skriver fram saker om vad som sker där ute

Mina informanter är inte fria från Det Engelska Inflytandet. (Jag är det inte själv.) Det är svårt att säga hur och när och var en förändring i språkbruket skett, men ibland hör man i sitt inre att ett och annat skorrar. Låter man nu som en megaloman, mytomanisk narcissist så är det dock ändå långt från vad en nordamerikansk (än så länge) president kan prestera.

En gubbe jag känner pratade om ”det som sker där ute". Han menade inte utanför fönstret, utan ”det som sker ute i stora världen”. Engelskans ”out there” avser i allmänhet något större än utsikten mot ens egen gård. Fast det kan vara det också!

En annan gubbe sa: ”Jag har försökt vara där för henne”. Själv säger jag mjaa, så har vi nog inte brukat säga på svenska, vi har formulerat oss på nåt sätt jag inte minns. Antagligen har en mening som ”I want to be there for her” från 35 864 amerikanska filmer satt sig i pallet på folk.

En till fras man hör lyder ”han tog det ett steg längre”. Kanske har jag fel, men något skriker ENGELSKA om den. Hur det står till med allt man ”skriver fram” nu för tiden är osäkert, men inte har man ”skrivit fram” texter, monologer och dialoger i den gamla enkla världen? Man bara skrev dem.

Skala upp inkorporerar mer än en enkel sbråkbloggare fattat

Onödiga småorden i "öppna upp, stänga ner" etc brukar behandlas och avhyvlas i denna blogg och bland de knasigare är ”skala upp”. Eller ”skala ner”. I de flesta sammanhang är innebörden ”öka” eller ”minska”, men ett företag som tillhandahåller revisorer och redovisningskonsulter upplyser på sin webbsida oss fåkunniga om en ”rättare” betydelse. 

De citerar några amerikanska kolleger som (i en bok) skrivit att ”många entreprenörer blandar ihop att skala upp och att växa”. Ja, som jag då, t ex. Känner menigheten till detta? Mer från amerikanerna: ”Att växa innebär att öka omsättningen och personalstyrkan, medan att skala upp inkorporerar* mer. Det innebär att affärsmodellen och organisationsstrukturer förbättras innan och i takt med tillväxten”. 

Jag hoppas att alla de som dagarna i ända ”skalar upp” det ena och fjärde tar det här i beaktande. Eller känner de kanske inte till den intrikata innebörden?

Vi går över till till, ett annat småord som retas. Man kan inte gärna begära att tågvärdar i sina utrop slopar till-et och bara säger ”Vi ankommer nu Stockholm”. Det har dock hänt nån gång och undertecknad har hoppat till och tänkt att det var som attan. Om jag fattat rätt betyder det ”komma fram till”. Men man ska nog vara bra gammal för att inte säga ”ankomma till”.

Mer ren är min klagan på exemplen ”Polske ministern bad om ursäkt till dem han träffat” och (nån annan, inte samme minister) ”Han bad om ursäkt till grabbarna”. Ministern ska ”be dem han träffat om ursäkt” och han med grabbarna ska likaså be dessa om ursäkt utan något till.

Detsamma gäller ett annat exempel som hamnade i mitt synfält, det var något som ”tangerade till ett misslyckande”. Ett par synonymer till ”tangera” är ”gränsa till” och ”snudda vid”. Man kan säga att till-et redan är inbyggt i ordet. Så bra kan det vara ibland.

* Ordval, skulle svenskläraren anmärkt om jag i en uppsats använt "inkorporera" på så vis

Den som vänder sig till allmänheten bör känna till ordens uttal

I dag blir det uttalsgrejer. Man måste variera sig så läsarna inte tappar intresset. Å andra sidan är det inte det mest varierade som drar inom underhållningsbranschen. Men vi skiter i den och koncentrerar oss på livets väsentligheter: Uttal, som sagt.

  

I en prat-gps i min närhet säger en röst hur man ska köra för att man komma dit man vill. Väl framme säger rösten: ”Du har nu nått din destenation”. Det är retsamt med syntetiskt tal eller vad det nu är för slags tal. Man vill ringa tjejen och säga att det heter DESTINATION.

Maskinröster underblåser tyvärr felaktiga uttal hos många (på samma sätt som det myckna felskrivandet påverkar folks stavning) , och just destenationen tycks vara predestenerad!

Ett ytterligare ord som ofta blir fel är restrektion. Nu är tyvärr detta en glosa i tiden när restrektionerna haglar över oss. Om viruset väl går till vila nån gång kommer mängder av människor att tro att det heter så, och stavas med e. Redan går det att googla fram en massa restrektioner hos kommuner, tidningar, läkare. Detsamma gäller destenationerna. 

Det tycks finnas en förklaring, men inte en ursäkt – för s k bildat folk bör väl kunna prestera rättstavade ord i texter och meddelanden som är viktiga och riktas till allmänheten? 

Nå, förklaringen, var det! Det verkar inte lika lockande att stava – eller uttala – fel vad gäller liknande ord, bland dem "kombination, kontamination, koordination, ordination, vaccination” och ”jurisdiktion, prediktion, friktion”.

Kanske är det kombinationen -es- i orden som skapar problemet! När man säger restr- eller dest- är det som om det föregående e-et dröjer sig kvar och påverkar ett följande i-ljud. 

Proffsfonetikern har talat. 

Jag har varit tydlig med vad jag tycker och nu sker det än en gång

I går hånades användandet av ”säkerställa”, men som vanligt är det viktigt att påpeka att människor aldrig hånas på denna plats, även om språkvreden kan få det att se ut så. F ö är inte hån, förnedring eller kränkning något som genomsyrat undertecknads uppväxt. Dessa tre ord var tillsammans med hat och hot oerhörda företeelser. Eftersom termerna ytterst sällan användes var antagligen inte själva företeelserna så många. Eller så är man väl dum i huvet. Som äldre kan man avfärdas med att inte ha fattat vilken oupplyst tid man levde i.

Men känslan kan ingen ta ifrån en, som man skulle kunna skriva i en smörig roman eller blogg av en annan, mer innerlig, karaktär än denna!

Hur som helst är det på sin plats att åter plita ner alternativa ord att använda för ”säkerställa”, och de är många: ”säkra, trygga, garantera, tillförsäkra, borga för, skydda, se till, gardera, verifiera”. Ett så rikt språk vi har! Synd att gamla beprövade ord så ofta byts mot blahaj.

Men saker och ting blir inte automatiskt jättebra av dessa fina synonymer. Förrädiskt nog ingår de flitigt i fraser som är lika intetsägande som enstaka tomma glosor. Här ett par vanliga exempel som mest blir till utfyllnad av luften omkring talaren: ”Vi känner oss trygga med att…” – ja, och så kommer något som några ”känner sig trygga med”. Eller ”jag har varit tydlig med…” – och så något som någon ”varit tydlig med”.

Nej, jag hånar som sagt inte dem som talar på det viset. Det är lätt för vem som helst att hamna i den språkdeg som bara jäser och jäser i takt med informationsöverflödet. Ett barn lär sig tala det språk som används i och av omgivningen, tonåringar påverkar varann rejält märker man om man råkar lyssna på en grupp sådana. Märkligt nog tar även gravt vuxna efter varandras språk för att de tror sättet att tala vara ”inne” som vi sa förr, men det ordet är säkert ”ute”.

Även med hyfsade modersmålskunskaper kommer man till korta

Man vill inte upprepa sig, men vad göra när omvärlden tuggar om samma saker gång på gång? Ibland är det lätt att misstänka att en svensks ordförråd krympt under senare decennier. Lät det djärvt? Nå, låt oss inskränka oss till politikers ordförråd då!

Här kommer upprepningen: ”givet” och ”säkerställa”.

En socialminister fick en fråga och svarade: ”När du ställer frågan idag, givet pandemin vi haft, så är det klart att…” Jag ställer nu själv en fråga, om än ofullständig: ”givet pandemin”?

Om man struntar i ordböcker och googlar ordet ”givet” blir första träffen (i alla fall för min del) synonymer.se som föreslår betydelsen ”tveklöst”. Det som kallas ”användarnas bidrag” är ”självklart, förutbestämt, solklart”. Längre ner på samma sida återges även (förstås, suck) den betydelse som kopierats från ”given”, som på engelska används såsom man hör numera, exempelvis som i ”givet pandemin vi haft”. Vi vanliga dödliga skulle säga ”med tanke på pandemin”. Fast ibland betyder det ”om” eller ”ifall”, vilket går inte att säkerställa. Och vips kom vi in på det löjliga ordet.

En ung, nu levande filosof sa i en intervju: ”Gud, vad ofta det [säkerställa'] dyker upp i situationer som vi inte kan kontrollera. Ska vi säkerställa att det inte finns någon mobbning? Det enda sättet att säkerställa det är att sätta alla barn i varsitt rum utan en skärm i.”

Det lät ju så bra, på pricken en kritik av ett ord som ofta är omöjligt att använda, t o m. Men i meningen innan hade filosofen sagt så här: ”Problemet med randomiserade interventionsstudier är att de är gjorda för ett laboratorium där de olika beståndsdelarna kan isoleras.” Avsnittet handlade om hur en skola kan ”ta fram ett evidensbaserat material för arbetet med mobbning”. Den sista meningen är journalistens.

Jag försöker att inte kritisera yrkesjargong, den kan ofta vara betydelsefull. Men nog hejdas jag av randomiserade interventionsstudier, det måste tillstås och nästan säkerställas.

Nu är det dags att domedagspredikanterna får konkurrens igen

Uttrycket ”all publicitet är bra publicitet” har varit i svang länge. Man skulle kunna kalla det en all-truism. Och det som kanske i förstone sas med en smula distans får en allt tyngre innebörd.

I denna blogg uppmärksammades häromdagen den stora postorderfirma som inte hade lagt en spänn på översättningsarbete och som därför sålde de mest underliga grejer. Min favorit var, som väl märktes i tidigare inlägg, bakformen ”för choklad, avföring och gåsvatten”, en synnerligen användbar grej. Det är ingen idé att besvära sig med att försöka få reda på hur detta gått till, det skulle föra alltför långt.

Ändå är det ett bevis på den inledande ”sentensen” om publicitet. En informant berättade att en intervjuad person (tv, nyhetsprogram, det handlade om de groteska översättningarna) kommenterade att den här jättestora och jättesnåla firman ”ändå fick uppmärksamhet”. Det som uppmärksammas vinner. Ett annat exempel är en nordamerikansk president. Han syns och märks, skämtas om och omhuldas på så vis även om han är bland det underligaste man sett i politikerväg. Han väljs antagligen en gång till.

Man får lust att banna en stor del av den amerikanska väljarkåren, men här ska alla dem tas i örat som bidrar till alltings urholkade värde. Den här civilisationen är väl körd, rökt och kokt?

Några läsare kan tro att jag inte är klok (några gör det möjligen redan innan) om jag tycker att bl a överskrifter som den här (i en stor svensk tidning) påminner om vad det är för en konsumistiskt präglad tokvärld vi bor i:

 
Så bra är nya, stora svenska Netflix-serien ”NN” 

Ber om ursäkt för detta utfall, men på några decennier har verksamheter som exempelvis kulturbevakning kommit att lyda: Se den här, läs den här, lyssna på det här! När även mentala, själsliga och andliga upplevelser krängs som strumpor, eltandborstar och fläskkotletter, ja, då kvider Fantomen. Om han har nåt förstånd.