Tillfällen när Marshall McLuhan kommer springande och pekar

Fyll på med julfeeling. Så löd en mening i en reklambroschyr. Jodå, lite engelska kan jag allt, så jag vet att vad som egentligen stod var ”Fyll på med julkänsla”. 

Fattas bara ett löpband för att få känsla för feeling

Vid såna tillfällen kommer Marshall McLuhan tassande över golvet. Han pekar på sin bok (den ligger alltid framme) som på engelska hette Understanding Media, men på svenska heter bara ”Media”. Den läser jag då och då i för att påminnas om mänskligt liv före de på- och utbyggnader (McLuhans ord) som alla nya medier medfört.

 
Andra tillfällen som också materialiserar McLuhan är fenomen som Pewdiepie, göteborgskillen som ägnat sig åt Let's Play, ofta kallad LP, som ”är en inspelad video av ett tv-spel som innehåller kommentarer från den eller de som spelar spelet.” (Wikipedia)

Eller som när tv-serier om dejting (d v s handlar om när folk försöker få ihop det med nån) samtidigt kommenteras av andra som likaså tittar på själva programmet.

Första gången jag la märke till nåt liknande var när löpband (ursprungligen använda som tortyrredskap) introducerades i Sverige. Det hade i sig inte påverkat mitt känsliga sinne särskilt mycket om inte någon dessutom berättade om en film att köra samtidigt på väggen, en film med skog som flimrade förbi medan personen i fråga sprang på bandet. 

Men så dumt att dra in Marshall McLuhan i det här! Det tarvar ju egentligen några avslutande rader om hans tankar kring medier, kommunikation och teknik. Men nu blir det inte så. Jag bara undrar hur många lager vi kan lägga oss själva i, lager som först tar bort oss från den verkliga världen (bilder, vanligen rörliga) och väl där placerar tillbaka en BILD av denna värld? Glasklart och strålande, eller hur?