Gamla oförrätter synas i sömmarna, politiska och alla världens förlopp dras fram i ljuset för att omvärderas och beskrivas På Rätt Sätt. Förstå också detta utfall rätt: Många räfst och rättarting går naturligtvis att legitimera, förstå och uppskatta.
Men en hel del korrigeringar av det förflutna består i att nutidens människor fått tag i såna rödpennor som inte existerade när illgärningarna begicks. Eller skrevs. För nu far kriarättarna fram och stryker i de dödas böcker: ”Se vad de jävlarna skrivit! Se vad de hade för åsikter!”
Ja, vem har inte blivit chockad över människor som levde förr, över deras handlingar och tankar (detsamma kan sägas om många nu levandes)! Men undertecknad tycks utrustad med en speciell talang (vad var det eget beröm luktade, nu igen?): Vad som i dag ses som fruktansvärt hör till en förgången tid. Jag är medveten om det barnsliga i resonemanget, men ta just barn, t ex. Många av de små kan göra farliga och hemska saker om de inte har en omgivning som visar dem hur man bör begå livet.
Löjligt självklart, säger läsaren. Nja, inte dummare än att det blivit så vanligt att fälla omdömen om människor som fått sin fostran i en helt annan tid. Hur kommer jag då på dessa stora tankar? Hur väcks sådana insikter?
Jo, t ex genom att jag läser rubriken ”Kvinna skaffade jobb – förblindades”
Det handlade om en kvinna som bodde i ett land med kultur och religion mycket olik vår. Hon började arbeta, vilket familjen inte bara ogillade, hon utsattes för den typen av angrepp man ibland hör om. Inte syra denna gång, hon sköts i ögonen.
Såna här brott kanske upphör en dag. Detsamma kan möjligen gälla det klandervärda (hör vad jag dömer!) språk som används för att förmedla allvarliga nyheter. Jag vet inte hur det är med er, men ”förblinda” anser jag betyda något vanligen mindre allvarligt än vad denna kvinna råkat ut för. Äh, man förstår ju, säger ni. Min eviga motfråga är: Hur länge?
