måndag 9 november 2020

Raptus vulgaris, en folkets åkomma man delar med de många

Omgivningen vacklar. Men inte jag. Nej, detta är inte ett försök till självförhävning utan en intressant realitet. Ja, kanske inte så himla intressant för andra, men bloggen vänder ofta luppen mot det egna jagets språkliga preferenser och det tål att tänkas på en stund. Klarspråk: Jag kan ibland märka av ett eget språkbruk som är märkligt (eller sjukligt) konsekvent. Så exempelvis en tendens att vilja tala om ett i dagarna känt virus i obestämd form: ”corona”.

”Corona ligger bakom…”, kan jag säga, eller ”det här är p g a corona”. Omkring mig säger såväl medier som folk i största allmänhet ”coronan”, alltså i bestämd form.

Varför är det så, undrar man (det finns inte mycket annat att ägna sig åt p g a corona). En snabb genomgång av vad man hört av åkommors namn ger följande vid handen: de flesta skulle säga meningar som ”nu när flunsan pågår är det hårda tider”. Förr kunde det heta att ”lungsoten tog honom” och ”kräftan henne”. Detsamma gäller pesten, digerdöden, den stora döden, eller den svarta döden – alla namn på samma elände och nästan alltid omnämnda i bestämd form med en känsla av egennamn.

Nu säger man visserligen inte att någon fått ”lunginflammationen”, men om vi som engelskspråkiga använt det latinska namnet skulle vi nog säga att ”de fått pneumonia”.

Det tycks vara vanligt att säga att någon avlidit i cancer eller i sviter av tbc medan man förr sa ”kräftan” respektive ”sotdöden”. Näe, anfäkta och anamma, nu faller allt som ett korthus, folk förr sa visst också ”kräfta” i obestämd form. Däremot inte "sotdöd”. Och det har med helt andra språkliga regler att göra och som är svåra att gräva fram. Hela detta inlägg blev i själva verket ett utslag av raptus vulgaris: ett överdrivet bagatellartat infall!