Ja, så låter det ofta idag. Själv kommer jag alltid sätta ut ett ”att”. Vi tar om det: Själv kommer jag alltid att sätta ut ett ”att”. Vilket i och för sig ändå görs i exemplen ovan, det verkar ta emot att även skippa ett andra ”att” i en mening.
Lätt är det inte att hitta någon som diskuterar saken längre, men man får napp i en text från radioprogrammet Språket (2011). Skribent är om jag fattar rätt den dåvarande programledaren, professor Lars-Gunnar Andersson. Han påstår sig ”haja till” (i alla fall gjorde han det 2011) när han ser en mening som saknar det ”att” han väntar ska komma. Som i meningarna inledningsvis. Sedan citerar han Språkrådet:
Det är numera inte ovanligt att ’kommer’ konstrueras utan ’att’. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står ’kommer att’ i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men 'kommer' uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan 'att': börja, sluta, pröva m m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.
Här blir det skumt. För vid alla dessa verb känns det naturligare att avstå ett ”att” och t ex säga: ”Han lovade komma i tid. Hon började skrika. Vi försökte viska. De slutade röka”.
Här tänker jag nu uttala en ovetenskaplig och helt ogooglad åsikt: Det tycks numera vara vanligare att göra precis tvärtom mot det jag anser vara det vanliga och enda raka: Jag kommer alltså att hävda att-ets (?) närvaro i ”kommer att”. Samt det nämndas frånvaro efter lovar/börjar/försöker/slutar.
