Den förra meningen ska inte uppfattas som något förklenande, det är bara så att det medför problem om vi ska tala alla äldre tiders svenska med grammatik och ordförråd som hör till det sen länge förgångna. Jag borde inte göra undantag för mig själv, men vill ändå fästa uppmärksamhet på ett fint gammalt ord: ”fornad” (”fornat/fornade”).
Det ingår i min familjs narrativ (nu skämtar jag, innerligt trött på alla ”narrativ”) och härrör från en äldre släkting som på 1920-talet brukade köpa ”fornade” wienerbröd till sina barn.
Mycket riktigt är SAOB den enda av våra vanliga ordböcker som tar upp verbet ”forna/fornas”. Innebörden är ”murkna, vissna, förtorka” och har naturligtvis med ”forn-” som i (bl a) ”forntid” att göra. Bland exemplen som sträcker sig från slutet av 1600-talet och en bit in i 1900-talet, nämns inget bröd, däremot en ”fornad” tallgren.
Vi har att göra med ett s k deponensverb, ett ”verb som har en passiv form men som i själva verket har en aktiv funktion. På svenska är det verb vars infinitivform slutar på -s (Wikipedia).
Vi har att göra med ett s k deponensverb, ett ”verb som har en passiv form men som i själva verket har en aktiv funktion. På svenska är det verb vars infinitivform slutar på -s (Wikipedia).
Ens egna minnen är så gamla att de enda träffarna på ”fornade wienerbröd” (eller ö h t något fornat) är man själv (Sbråk, 14 september 2017) samt en ytterligare person i 200-årsåldern, nämligen ”Eva”. I en skildring från en vandring i Södermanland (1976) beskriver hon lunchen, medhavd sparrissoppa, som man försökte komplettera med bröd från en butik längs leden. Inget färskt bröd hade kommit så sällskapet åt gamla, ”fornade”, wienerbröd, till soppan. ”En smaksensation sällan upplevd”, skriver ”Eva”.
