I denna blogg uppmärksammades häromdagen den stora postorderfirma som inte hade lagt en spänn på översättningsarbete och som därför sålde de mest underliga grejer. Min favorit var, som väl märktes i tidigare inlägg, bakformen ”för choklad, avföring och gåsvatten”, en synnerligen användbar grej. Det är ingen idé att besvära sig med att försöka få reda på hur detta gått till, det skulle föra alltför långt.
Ändå är det ett bevis på den inledande ”sentensen” om publicitet. En informant berättade att en intervjuad person (tv, nyhetsprogram, det handlade om de groteska översättningarna) kommenterade att den här jättestora och jättesnåla firman ”ändå fick uppmärksamhet”. Det som uppmärksammas vinner. Ett annat exempel är en nordamerikansk president. Han syns och märks, skämtas om och omhuldas på så vis även om han är bland det underligaste man sett i politikerväg. Han väljs antagligen en gång till.
Man får lust att banna en stor del av den amerikanska väljarkåren, men här ska alla dem tas i örat som bidrar till alltings urholkade värde. Den här civilisationen är väl körd, rökt och kokt?
Några läsare kan tro att jag inte är klok (några gör det möjligen redan innan) om jag tycker att bl a överskrifter som den här (i en stor svensk tidning) påminner om vad det är för en konsumistiskt präglad tokvärld vi bor i:
Så bra är nya, stora svenska Netflix-serien ”NN”
Ber om ursäkt för detta utfall, men på några decennier har verksamheter som exempelvis kulturbevakning kommit att lyda: Se den här, läs den här, lyssna på det här! När även mentala, själsliga och andliga upplevelser krängs som strumpor, eltandborstar och fläskkotletter, ja, då kvider Fantomen. Om han har nåt förstånd.
