Vilket sätt! Eller borde det formuleras som fråga: ”VILKET sätt”?

Får se hur det går med bloggens nya planer. Häromdagen utlovades att spydiga kommentarer om hur medier skriver och pratar skulle upphöra. De flesta av dem verkar ju ha i sina statuter att inte lägga möda på språket och att då spilla kraft på tjafs är lönlöst. Fler noteringar från folket kommer att tas upp, d v s privatpersoners prat- och skrivvanor. Dem har jag undvikt tidigare eftersom det inte finns några förebilder längre inom skola, medier eller de flesta samhällsinstitutioner som vänder sig till allmänheten.

Men ingen ska kunna kännas igen, låta ”vanligt folk” schavottera är inte avsikten. Min moster i Flen kommer inte att känna igen sig, m a o. Medierna fortsätter nog  att vara största källan. Här är ytterligare en skvätt ur den: 

En radioreporter sa om någon att denne ”gick in i en slags föreläsningsmod”. Ja, så uttalades det, som det svenska "mod". Nu är föreläsningsmod visserligen vad många (undertecknad, bl a) önskar sig. Men här avsågs kanske det engelska ”mode” som översätts med ”läge, position” – man ser det ofta på apparater av alla slag. Originaluttalet låter ungefär moud.

I exemplets sammanhang kunde lika gärna ”mood” ha menats och det betyder ”sinnesstämning, humör”. Uttalet där är ett långt ljud som ligger mellan vårt o och u. Det är svårt att tro att sagespersonen menade svenska ”mod”, men ordet skulle alltså kunna ha tre betydelser. Det här är en av anledningarna till att inte slänga in engelska hipp som happ. Det kommer givetvis att gå ut över förståelsen.

Antagligen härstammar hela viddevippen (där är min stavning osäker), svenska mod, möda, mode m fl, och engelska mood, mode, från latinets ”modus” som lär betyda bl a ”mått, sätt, metod” och som kommit till oss extra mycket via underhållningsmördandets ”modus operandi” som innebär ”tillvägagångssätt”.

Vad gör månne proffsöversättare av sådant som värsta-scenariot?

Ett radioprogram skulle handla om toaletter. Anslaget var seriöst – vi spolar i väg rent dricksvatten samtidigt som det är vattenbrist. Intressant, tänkte jag. Snart började en expert på området tala om hur vi ”flushar” våra toaletter. Sen sa reportern: ”Om vi skulle försöka visualisera det framför oss…” (vad det nu var).

Där spolade jag skiten (tänker inte ens be om ursäkt för det självklara och dåliga skämtet). Det vi gör med toaletter i Sverige är väl ändå ”spolar”? Det reportern sa kan uttryckas ”om vi skulle försöka se det framför oss”.

Jag förstår en stor del av vad som sägs i dag, men vet även att många inte har så engelska ordförråd att tala om,  eftersom engelska inte är ett officiellt språk (ännu) i Sverige. Det här

är nästan vad de rättrådiga kallar exkluderande (vilket i sin tur betyder ”utestängande” eller uteslutande” i dess motsatsbetydelse av ”inbegripande”).

Man får tydligen vänja sig. ”Vara förälskad i någon”, heter påfallande ofta ”ha en crush på (samme någon)”. Det är inte bara unga som använder språket så. En äldre P1-människa talade

i sitt program nyligen om ett ”worst-case scenario”. Och är inte ensam om det.

En svensk kan säga ”värsta scenariot”. En fördel med detta uttryck är att det kan skrivas såväl isär som ihop på svenska, fast med bindestreck, kanske: ”värsta-scenariot”. Frågan är dock varför säga det alls, eftersom ”i värsta fall” lika ofta passar lika bra. Kollar man med Linguee som ger en mängd exempel på hur "worst-case scenario" översatts av svenskproffs (utbildade översättare, utgår jag från) finns förstås den enkla utvägen, ”värsta scenariot", men även ”värsta tänkbara scenario”, liksom ”i värsta/sämsta fall”.

Inget kan fyllas till bredden, men stavat med ä rinner det lätt över

I sökande efter bers/bärs kan man hamna på ett inte alltför utförligt ställe som ändå ger en sidoupplysning: ”Bärs betyder i stort sett samma sak som bira”. Varifrån bira kommer får anstå. Däremot måste fönsterblecket kollas (se igår). Wikipedia berättar att ”bleckplåt (från tyska Schwarzblech) består av en tunn stålplåt, som är förtennad”.

Alltså stavas denna yttre smala ”fönsterhylla” med e och består snarare av bleck än bläck. På 

e/ä-listan finns även streck/sträck och bredd/brädd.

Streck har (enligt SAOL) tre huvudbetydelser: kort linje, oförutsett hinder för planer (streck i räkningen) samt busigt på­hitt (pojkstreck). Sträck, däremot, betyder sträckningsanordning/

sträckning, fåglars regel­bundna flykt och utan uppe­håll (läsa boken i ett sträck).
  

För bredd står: ut­sträckning i sid­led (​de stod två och två i bredd) och stor täckning. En kompletterande och utförligare beskrivning ges av SO som kalla bredd ”ut­sträckning på tvären mot den naturliga huvud­riktningen vanligen i våg­rätt läge”. Ofta finns anledning att tala om längd/bredd/djup!

Brädd kallar SAOL övre kantlinje särsk. av kärl. Apropå bärs har alkohol även med ”redd” att göra. Nja, ordet betyder visserligen ”ankar­plats utan­för hamn el. kust”, men första gången jag hörde ordet var i visan om Svarta Rudolf. Sista strofen börjar: Så dansa de svajiga karlar/ på Malagas vinstänkta redd/ Den vitröda tösen bävar/ bedårad, förlorad, förledd/.../ Den som vill veta mer om Svarta Rudolfs tjuskraft kan lätt leta fram texten!

"Bäva" betyder i modern svenska ”vara rädd”, men i den dikt från 1909 som sen blev visa, betyder det antagligen "fladdra, vackla, vibrera, darra, skälfva" (SAOB). Texten skrevs i en annan tid: i dag kan den snarare göra tösen rädd.

Tar man sig en blecka eller bläcka? Dricker man bers eller bärs?

Bland alla faror för dyslektiker – även dem som anser sig kunna stava – finns de rackarns e-ä-växlingarna i svenska ord. Det går t ex att göra skämt med verk resp värk, t ex. I en tidning läste jag om ett fönsterbläck. Eftersom ingen mänsklig korrigering finns hos medier (se gårdagen) så kommer det att bli mer sånt i informationsflödet. Vilken modern människa vet f ö vad bläck är? För att inte tala om bleck!

För äldre är bläck ännu en verklig företeelse, medan blecket kanske börjat sjunka undan. I alla fall fick det senare mig att tänka på de e-ä jag själv är osäker på. Hur stavs en blecka? Svaret kom förstås från en med alkoholkunskaper, Erika Ljung, på sajten Vinbanken (som man måste vara 25 för att få läsa). Hon reder ut samt citerar någon källa från förr:

Ordet anspelar egentligen på de bleckmått som särskilt förr var vanliga när man skulle servera brännvin. År 1880 talade man t ex om att: “de qvantiteter af öl och bränvin, som under julhelgerna immundigas förmedelst ’bleckan’ och tennstopet närma sig det otroliga”.

En blecka skulle i dag kanske få den tristare benämningen ”rejäl fylla”. Men om man nu ägnar sig åt sådana, kallar man då sin eventuella dryck bers eller bärs? Ja, uttalet är förstås samma, men om man vill skriva brev hem om sina bedrifter? Från samma ställe som ovan, Vinbanken, kommer även upplysningen om hur slangordet för öl stavas:

Bärs är ett slangord för öl som har förekommit sedan 1900-talets början. ”Bayern, bärs och business”, skrev tidningen Affärsresenären 2005 om den tyska delstatshuvudstaden München. Och det är faktiskt genom namnet på denna delstat som ordet har kommit till.

Och har man inför bleckan fyllt sina bärsglas till bredden eller brädden? Många kan svaren på dessa frågor. Andra sitter och gapar häpet samt längtar till morgondagens fortsättning.

Ett nytt credo för Sbråk. Det är framtvingat av Den Nya Ordningen

Ibland måste man nog ge upp.                                Bild: Den humanoida roboten Nao från Aldebaran Robotics

Bloggen måste ändra karaktär. Den får bli som de många texter andra äldre människor sitter och filar på: ett subjektivt tidsdokument.

I takt med insikten om hur lite krut och kraft mediebranschen lägger på sitt främsta arbetsverktyg, språket, framgår att det inte är nån vits att sitta här och låta spydig, chockad, förvånad och upprörd. De flesta medier bryr sig inte. Inte heller de som utsätts för dem.

Det är riktigt tradigt att bli betraktad som en banal språkpolis. Jag ber alla uppriktiga och hängivna snutar inom området om ursäkt, dem ger jag inte epitetet. Men av kommentarerna man får från sina kritiker att döma finns inget stort intresse för hur genomgripande språkförändringen är. (Det är väl av ett sånt yttrande man kallas rättshaverist, haha.)

En återkommande kommentar från menigheten är: ”det alltid varit så här”. Jag säger nej. Aldrig förr har information färdats så snabbt med så många inblandade. Detta faktum gör också att de flesta inte kan värja sig.

Bloggen kommer att notera vad som sägs och var. Men medvetenheten om att fördärvandet av språket nästan blivit en allmän samhällsöverenskommelse måste tas hänsyn till. I viss mån låter nog det här uppgivet. Men i morgon korrekturläser jag tillvaron igen.

Kan ens något litet växa upp ur den stenöken som språket är?

När ger man upp? Inte så länge skutan kan gå. Visserligen är man ett gammalt vrak, men äsch, än är man inte slut som artist. Linkedin skickade ett meddelande: Career path to 高级产品经理 and more, var ämnesordet. Därunder stod ”Discover career paths from roles similar to yours”. Gamla karriärsstigar liknande mina, kör i vind!

Slog upp 高级产品经理 på Google Translate. Det betyder ”senior produktchef”, men det är jag ju redan, senior produktchef för Sbråk. Produkten är bråkandet om språket. 高级产品经理 är mer en bild av hur ens hjärna ser ut när man pysslar med den sortens produkter.
 

Medier skiter i vad de skriver och säger. Det är uppenbarat, höll jag på att skriva eftersom det är Kristi himmelfärdsdag, men jag menar ”uppenbart”. Frågar man vilka medier (gammel-) som helst om hur de ser på den stora mängden språkliga fel (menar nu inte såna som kan ”diskuteras”!) kommer bortförklaringar.

Eftersom jag jobbat i textbranschen, känner jag en del av dem som nu ”har hand om’et”. Få svarar på sådana frågor. Men från en (högt upp i hierarkin) fick jag raka, ärliga, besked: branschen gör inget direkt åt språket. Det diskuteras inte på det sätt jag trodde, det främsta syftet är att få läsare.

Bloggen fortsätter på övligt vis, men förhoppningarna om framtiden i detta lilla pytteärende, språket, grusas stundligen. Om man nu kan säga så. Grusas är grusas när det än sker.

Förakta inte småord (”små sår” i originalet) och fattiga vänner!

Mera ”för”. En stor tidning hade rubriken ”De förvred min roman för ett politiskt inlägg”. Man fattar noll och söker i texten eftersom det var ett citat. Här en bit av texten där det förkom:

Det är klart att jag blev påverkad av det, säger NN. Inte bara för att folk sa förolämpande saker, utan också för att de läste det jag hade skrivit i ond tro. De förvred min roman för att göra ett politiskt inlägg.

Fler frågor inställer sig: ”De läste det jag skrivit i ond tro”. Man får välvilligt omvandla uttrycket ”god tro”, men även meningsbyggnaden i ”det jag skrivit i ond tro”, kräver välvilja. Värst är rubrikens obegripliga citat: "De förvred min roman för att göra ett politiskt inlägg”.

Man får läsa noga för att förstå, men eftersom många vänjer man sig vid formuleringar som ”han misstog honom för brodern” (se igår) kanske rubriksättaren finner mening i den likartade ”de förvred min roman för ett politiskt inlägg”. Kanske begriper bloggens läsare vad medierna berättar för oss, men själv får jag svårare och svårare.

Vad gäller ”för” finns den lärorika webbsidan ”Grundläggande ord. Att läsa, skriva och kommunicera bättre”. Nu ska ingen som fått bra skolgång samt läst, lyssnat och tittat på medier med god språkbehandling behöva studera grammatik. Den fick vi gratis fram till för några decennier sen.

”För” ges på den nämnda grammatiksidan 14 olika definitioner som preposition. Detta lilla ord kan även uppträda som adverb, konjunktion och finnas i fasta uttryck (som ”för…skull”) samt vissa idiom. ”För” kan även vara substantiv (för på en båt) och verb (hon för in nålen i huden). De senare ställer inte till problem för skribenter och läsare, vilket man tackar för.

För – ett ord som kanar runt på det hala i dagens svenska språk

Det är nåt med ”för”, ett pyttelitet ord som halkar omkring och ställer till det! Gårdagsbloggen hade med (det enligt mig felaktiga) uttrycket ”missta ngn för ngn”.

För flera decennier sen började jag reagera på alla ”för” som i allt högre grad vällde in från engelska. Den första gång jag såg det (tralalalalala) var i en kvällstidningstext: ”Jag gick ut i köket för en kopp te”.

Sen dess gås det ut, träffas det och ses det för en kaffe. I den brutalt korkade värld som formade mitt språk sågs/träffades vi "för att ta en kopp kaffe” (eller några andra ålderdomliga fraser). Den nuvarande anglifieringen är oåterkallelig, men än så länge får man säga (nästan) vad man vill.

För-andet (jämför klagandet i bloggen på upp-andet, engelskpåverkan likaså) griper vilt omkring sig: ”Det är det man har vänner för”, säger svenskar som hört frasen ”that’s what friends are for” för ofta. Vi som går baklänges in i framtiden använde ”till” i stället för ”för" i den meningen . Eller så sa vi ”det här är kompisar till för”. Fast snart minns vi inte vad vi sa.

Dessa ”för” förvandlas till ”mot”, som i ”motlut”. De är tröttande för en åldring. Dränerande, säger folk nu och talar sen om energitjuvar. Men skam den som ger sig. i morgon tänker bloggen ta för-en djupare. Det där har jag som sagt stulit från P1-morgons klatschiga: ”Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.”

Detta sker om man går på djupet med ”missta någon för någon”

Baj väst, ja (sista meningen i går). Så ska inte den tala som vänder sig till en större allmänhet. Men det gör jag ju inte egentligen, detta är ett privatskrik. Skriket brukar gälla dem som vänder sig till en större allmänhet. 

Men baj väst, var det! Sajten "123an" ger under rubriken ”Götebossk ordlista” följande betydelse: "under isen, om någon som är lite bakom". Sbråkmakarens fader, född samma år som Titanic förliste, använde baj väst ungefär som ”väck”, fast med väcks innebörd ”borta”: som i ”alla mina pengar är baj väst!”

Nu blir det allvarligare igen och bloggen ”tar det djupare”, som medier i dag säger att de tar nyheter! (Ja, se bara de nedsänkta flytbryggorna från igår). Så här: Jag verkar ensam om att misstänka att uttrycket ”missta någon/något för någon/något” är direktöversatt från engelska. Har frågat ut omgivningen som inte instämmer med samma fermitet den annars gör.

Merriam-Webster, ett ordboksstöd i amerikansk engelska, har exemplet ”I mistook him for his brother”. Det skulle bli ”jag misstog honom för hans bror” i direkt översättning. Nog ligger väl ”jag förväxlade honom med brodern” (det här är ett knivigt fall beträffande ”sin/hans”, så jag tog en utväg) närmare till hands?

Jag tror att direktöversättningen jazzat in i modern tid. De språkvetare som gärna går långt bakåt i tiden för att kunna legitimera allt som kommer ur allas mun har julafton om de söker i SAOB. Där står, i en artikel från 1944, om frasen: ”misstaga ngn l. ngt för (förr äv. med) ngn l. ngt, förväxla ngn l. ngt med ngn l. ngt, (felaktigt) taga ngn l. ngt för ngn l. ngt”.

Men före detta stycke står en ”varning”: numera föga br. Br står för ”brukligt”. Uttrycket var alltså inte längre vanligt 1944! Förkortningarna ngn och ngt kan inte bereda problem, men för den ovane SAOB-läsaren måste tilläggas att l. betyder ”eller”. Ungefär som sms-språk.

Religionsradion: Bryggor flyter upp och smällar får uppståndelse

Knappt har man skrivit uttrycket ”gå över ån efter vatten” ( i går) förrän bryggorna kommer sättandes. Vafalls? undrar läsaren. Jo, en sydsvensk tidning hade häromdagen den intressanta rubriken ”Här flyter 27 meter långa bryggor upp inför badsäsongen”.

Jag vill förstå vad medierna berättar för mig och här kommer ett försök till analys av redigerarens hjärna. Denne har tänkt: ”Flytbrygga, OK” och hade kanske ett huvud så fullt av alla upp: svara upp, möta upp, starta upp m fl, att det helt enkelt gav sig självt: ”Klart att flytbryggor flyter upp!” En läsare (lyssnare, tittare) vet ju inte något säkert länge. För tänk om det handlar om bryggor i något framforskat dundermaterial: de sänks till botten på hösten och sen, när man behöver dem, trycker man på en knapp. Vips, så flyter de upp!

Och nu till något helt annat, ett undantag från det som brukat vara en hederssak. Det sker i någon slags förtvivlan. Vanligen tar inte bloggen upp sånt som sagts (skrivits) av dem som kanske inte – av vana, hävd, utbildning, o s v – är så bra på att uttrycka sig. Men exemplet visar hur svårt det kan bli för en (som i detta fall) radiolyssnare. Nyheten var att tackling blir tillåten i damhockey. En spelare (tränare, annan expert?) sa: ”Det är de här smällarna som får uppståndelse på läktarna”.

Det finns fler slags uppståndelse och ens egen hjärna till att jobba! ”Aha”, säger den till slut, ”hon menade skapar, åstadkommer, får till stånd, förorsakar, väcker, framkallar uppståndelse på läktarna”. Samma person berättade också att ”det blir svårare för spelare som lever på sina skills”. Det är m a o baj väst med ”skicklighet, färdighet, duglighet”. M fl.

Språkåtgärd som kan vara reservplan: de svenska orden behålls!

Att finna fel är lättare än att hitta det som är rätt. Inte konstigt egentligen, i alla fall inte om man utgår från det man anser ska och bör vara rätt. När jag och kollegerna arbetade på en korrekturanstalt, höll jag på att skriva, men menar korrekturavdelning, råkade vi givetvis ut för att själva missa ett och annat. Vi fick rejäla uppsträckningar, ganska brutala (mentalt), ty detta hände på den tid när det inte talades om hån och kränkningar.

Men vårt arbete gick ju ut på att helst se alla brister i tidningstexter – det kunde gälla stavning, grammatik och rena sakfel. Vi såg oss som renhållningsarbetare: Vad som städats bort syntes inte, det gjorde däremot det som missats. Det rätta skulle vara det normala.

Så fostras även felfinnare, lika följdriktigt det! Men det kan ibland få motsatt effekt. I en deckare (som äldre sa förr, även om serier) berättar en av skummisarna att han har en ”reservplan”. Jag hoppar upp och ritar kors i taket samt skålar i vad som finns tillhands: En textarbetare som inte översatt engelska ”plan B” med plan B! Man blir imponerad och glad.

Men en rubrik som följande skapade en journalist (alltså inte en översättare) i en stor morgontidning: Jakten på autenticitet blev överdrivet ”cringe”. Vid såna tillfällen tänker jag: ”Va? Va? Va? Uppfattas det ord som ligger närmast på svenska, pinsamt, som för svårt? Eller för fel?"

Nej, det är inte det utan nåt annat som sker nu och inte går att förstå. Kanske kommer snart ”cringe” in i en svensk ordlista med förklaringen ”pinsam”. Det gås mycket över åar efter vatten i vår "smarta", högteknologiska era. Men än finns eldsjälar.

Är människors språkliga möten något som hör till flydda dagar?

Hur det än verkar i denna blogg: nej, jag letar inte efter fel. De som noteras och gnälls om kommer gående av sig själva i den nyhetsrapportering jag tar del av. Och den är inte särskilt stor i jämförelse med andras.

Det som går att konstatera är att misstag, felaktigheter och allehanda språkskräp är legio i de flesta medier. Det går också att konstatera att inte många lägger märke till det. Eller snarare: man låter det passera i nån slags slö halvdödhet. Allt detta gör mig häpen och chockad.

Här är lite ur senaste skörden – en intervju, i själva verket. En renommerad person talade i den om att ”lägga käppar i hjulet” samt att Turkiet haft ”en gyllene tillfällighet att markera”. Petigt, tycker någon. Näe, tycker jag.

Akademiker (och infödda svenskar) bör veta att man ”sätter käppar i hjulet” samt att ”tillfälle” och ”tillfällighet” är två skilda ting. Eller anser menigheten att sånt faller under rubriken förståeliga felsägningar?

I tider som hårdnat jämfört med en tidigare något mer avslappnad tillvaro (i vår del av världen) måste språket bära viktig information, gärna även så ”riktig” som möjligt. Kanske bör man tala med mindre bokstäver om andra länders fejk njos samt sätt att tysta sina medborgare.

Att tillåta att språket går åt skogen är ett raffinerat angrepp på den yttrandefrihet medier annars talar sig varma för.

Kan ett svenskt hus verkligen ruva på WC och djupborrat vatten?

Det finns många som har problem med språk – både de främmande och modersmålet. Häromdan passerade jag tre flickor i tonåren. Av utseendet och klädseln att döma hade de inte svenskt ursprung. Sinsemellan talade de ett språk som jag vill kalla influerarsvenska.

Vanligen är det unga tjejer som använder en sådan, men även en och annan kille. ”Språket” låter riktigt larvigt men det ser ju ändå alltid ut som om de har utbyte av varandra när de pratar. Men man funderar över hur det går med dessa barns modersmål. Och den svenska de förhoppningsvis får till sig via skola och viktiga samhällsinstitutioner.

Jag förväntar mig även ett bra språkbruk från (exempelvis) mäklare. En sån skrev så här ”…huset är modernare och ruvar på såväl WC, djupborrat vatten och fiberanslutning”. Ruvar på WC och djupborrat vatten?

En politiker i en liten kuststad sa: ”Vi står med ett snart slutfört startskott på exploateringen av norra hamnen”.

Värre än värst är det när journalisters språk fallerar. Om ett program i P1:s Medierna stod denna rubrik på SR:s hemsida: BBC testströp tillgången för deras belackare
Det är så ofta problem med ”sin” och ”deras” att man själv börjar vackla. Och är ”belackare” ett bra ordval? Det hela handlade om människor som inte ville betala för nyhetstjänster. Belackare betyder smädare och hånare.

Det finns rätt många i min egen åldersgrupp som säger sig ha blivit osäkra på ”vad det egentligen heter”. Men det är bara att vända sig till landets språkvårdare som (de flesta av dem) anser att det mesta går.

Ligger engelska ”take” bakom vad man tar med och hur långt?

Inte nog med att mycket av det språk man hör och ser bär en massa felaktigheter i sig, det är fult också. Och låter dumt. Hör på det här: En känd underhållare dog nyligen. Vi kan kalla honom Otto Larsson. I ett radioprogram beskrevs hans gärning och kolleger i samma bransch ringdes upp. En av dem fick frågan: ”Vad tar du med dig av Otto?” Vad är en sån formulering annat än fulbabbel? Man vill hellre slå ett slag för det konventionella (som jag dock inte alltid slår slag för): ”Hur/För vad kommer du att minnas Otto?” 

I samma sekund som detta skrivs säger en röst ur radion (någon intervjuas): ”Hur långt kan de ta det, tror du?” Samma plastsnack som i stycket ovan och som jag är på krigsstigen för denna dag! Skulle bra mycket hellre säga ”hur långt kan de gå, tror du?” Det är lika illa som med det förhållandevis nya och numera eviga uttrycket "ta /något/ett steg längre". 

Avslutningsgnället får bli en mening som kom i sms-form. Meddelandet gällde att en vara jag beställt i en affär var färdig för avhämtning. Så här stod det: ”Ditt paket är redo att hämtas”.

Ett paket som är redo får mig att minnas det vänliga, konstgjorda, rev som hoppas rädda torsken (se inlägg den 12 dennes) (som f ö betyder innevarande månad, för den som glömt).

Det finns också trotsare som är många, många decennier gamla

I det allmänna medvetandet (usch) talas om vissa åldrar när barn är ”trotsiga”. En sägs inträffa vid tre, en annan vid sex, som f ö kallas första tonårstrotset.

Det är klart att man måste få barnen att anpassa sig till ett och annat, men för dem som aldrig lämnat någon trotsålder (eller kommit in i en?) är det lätt att hysa kollegiala känslor med ett barn som vrålar ”NEJ!”

Så här kan trotset kan välla upp av det som för många är en helt vanlig mening i en tidning:

 

Skrolla ner för att ta del av den bästa kvalitetslitteraturen just nu i alla genrer

Vi tar och gör som i underhållningsfilmer och utför en styckning:

”Skrolla ner”. Är man inte född in i den digitala eran börjar motståndet redan: här skrollas inte ner för att ta del av nåt! ”Ta del”, förresten – journalisten menar väl ”läsa”. Jag tar del av allt jag läser, lyssnar eller ser på.

Och det blir värre: ”Den bästa kvalitetslitteraturen”! Det kryper i kroppen på samma sätt som en myrstack ser ut. Är det kvalitetslitteratur låter väl ”den bästa” som överdekoration? Dålig kvalitetslitteratur är ju inte direkt vanlig, om man så säger. När också ”i alla genrer” läggs till exploderar (eller imploderar) en känslig människa lätt.

Är det inte en snacksalig utsaga för ”det här tycker våra recensenter är bäst”. För alla. Ta hit några treåringar så ska jag vara med och skrika NEJ!

Vem är ryssen på Dalarö och vad är det som skaver på SVT?

Språkpolis är en fånig etikett man ibland få klistrad i pannan, men den kan få en att minnas bättre titlar man haft. Skojproppar förr i världen kallade oss arbetare på korrekturet för ”skarprättare”. Det var roligt under den tid som allmänheten visste att korrigera text var detsamma som att rätta den.

Men felfri är som bekant ingen. Utom de språkpoliser som läxar upp mig när något i denna blogg irriterar dem. Informanten A, exempelvis, brukar ifrågasätta min ordföljd. Tyvärr måste man oftast ge A rätt. Hur som helst är det lurigt med ordens ordning, även om det skämtas oftare om särskrivning som sker där den inte ska vara (Grillad kyckling lever med kul potatis*). Men en trasslig ordföljd kan också skapa roliga felsyftningar o dyl.

Ibland är det nästan omöjligt att få ordning på eländet. Ta rubriken ”Strålande drama som skaver på SVT”. (Inom parentes: kan inte kulturfolk sluta med detta tjatiga ”skaver”?) Ordkombinationen ”skaver på SVT” låter ju faktiskt rätt kul. Skriver man ”Strålande drama på SVT som skaver” blir skojigheten ungefär densamma. Knivigt fall.

En annan rubrik löd: ”Hotet från öst väcker åter rädslan för ryssen på Dalarö”. Vem är ”ryssen på Dalarö”? kan man fråga sig. Skriver man ”På Dalarö väcker hotet från öst åter rädslan för ryssen". blir det något bättre. Möjligen är meningen lite klumpig och visar på svårigheten att få till en bra ordföljd. Att sen inte dagens journalister tränats i rubriksättning – en av de sköna konsterna inom medier förr – gör inte tidningar lättare att läsa.

*Exemplet stals från Gabriella Wejlids snygga Huvudsidan.se

Ronja R och Yrrol: när repliker ur filmens värld blir vardagsprat

Den som ibland använder svärord skärper sig ofta – beroende på vem den talar till. Detta gäller denna bloggare emellanåt: man vet ju inte vem mottagaren är. En sådan kan exempelvis påstå att svärande tyder på ett dåligt ordförråd. På senare år har det forskats även i detta ämne och resultatet tycks visa att det är tvärtom.

Därför avslutades gårdagens inlägg med det kraftfulla ”att man nog kan säga vad som helst i det här j-a landet”. Men den typen av lattjande med folkligt material kan vara riskabelt, även om en del av oss kan inte låta bli. Om jag fattat frasen rätt kommer den från människor som retar sig på pk-Sverige och anser att man inte får säga vad som helst – trots att vår yttrandefrihet i det här (👹👿💢👺) landet är ganska så stor! Å andra sidan har det kommit att ligga en viss sanning i utsagan, det vet inte minst äldre som utan att fatta varför kan dabba sig rejält. Språkligt. Också.

Mattisborgen, Astrid L:s värld. Wikipedia (199pema)

Å andra sidan är det irriterande med såna här ”fasta” uttryck som många tagit i övermått till sina hjärtan. Ta det uttjatade ”voffor gör ho på detta viset” som folk använder och ser ut som om de väntar applåder för. Eller varianter av det Peter Dalle säger i ”Yrrol” (när han filosoferar med Teiresias i slutscenen): ”Ja, många hjul blir det”.

Av okänd anledning tycker jag att det känns larvigt när det här allmängodset används som om det vore nåt nytt. Men så är det: människorna gör ju på detta viset.

Även mindre intressanta frågor om språk kan tåla att diskuteras

Det finns intressanta språkfrågor och så finns det mindre intressanta. Men bloggen tar upp stort och smått, högt och lågt. Vad som är vad ligger i betraktarens öga och öra (blää, vad man är trött på vissa uttryck!) Här kommer i alla fall fyra typiska exempel ur vår samtids medier:

Det översätts fel på alla tre språk
Alla trettiotvå delar i serien
Det måste göras en utredning om alla de här påståenden mot …
Alla åtta riksdagspartier står bakom

Stavningsprogrammet i Word är på min sida och anser att det bör stå ”alla de här påståendena”. Fast jag vill också ha bestämd form av alla substantiven: språken, delarna, påståendena och riksdagspartierna.

Ingen kan föreställa sig (jo, kanske någon enstaka individ) hur svårt det är att finna något om den här saken i grammatikor. Hittar en uppsats från 2009 av Erika Bergquist, ”Bestämd eller obestämd form? Om substantivets speciesform efter alla” och där står sådant som

Alla kan kombineras både med substantivets bestämda och obestämda form. Trots detta medför allas betydelse definithet (SAG vol. II 1999:108). Denna inneboende definithet i alla kan för förståelsens skull jämföras med den inneboende definithet som även finns i betydelsen i pronomenet denna.

Inte helt lättläst för grammatikspråkigt mindre bemedlade. I SAG (Svenska Akademiens Grammatik) finns i alla fall en exempelmening: ”Den var gemensam för alla tre filmerna”. Dessutom har Akademien en ”egen” mening i sitt allmänbabbel, alltså ett icke-exempel, som börjar så här ”I alla tre fallen understryker…”Om man tycker sig få stöd av Word och SAG kan man vara nöjd även om man, som många av språkproffsen hävdar,  i princip kan säga vad fåglarna som helst (vad fåglar som helst?) i det här j-a landet.

Det är sällan meetingmöten svarar upp till det man önskar av dem

Språkanekdoter från förr (liksom annat) har nedtecknats på denna arkaiserande plats flera gånger. För den som sitter här och tvångsmässigt skriver varenda dag är det ofrånkomligt.

Här är något som inträffade för vid pass 40 år sedan. En kollega hade (liksom de flesta snart skulle komma att göra) hakat på den engelska påverkan som började märkas på allvar. Han hade uppsnappat att det var något modernt med ”meeting” och att ordet hade med ”möte” att göra. Men eftersom ”meeting” inte sa honom något (på den tiden var färre införstådda med vårt nya halvspråks starka engelsk influens), började han därefter kalla sammankomsterna för ”meetingmöten”. Inte som skämt, ska påpekas.

P g a att många ännu inte är med på alla engelska begrepp som kommer farande som flygfisk ur nätet (tja, det var rätt billigt…) är det skrutt att en stor del av folket förmenas vad som sägs.

Och apropå "möta" finns sen länge ”möta upp” (betyder ”träffa/möta/komma”), som i ”vi ”möts upp vid fiket”. Ytterligare möta-upp-användning kom från en radioreporter som (angående nåt jag glömt) sa: ”Varför har inte detta mött upp till standarden? ”Möta upp” var ju vad man gjorde på fiket! För detta nyare ”möta upp till” hör man även ”svara upp mot”.

Jag minns ett gammalt fint ord som skrivs ”motsvara”. I senaste SAOL förklaras "motsvara" med ett exempel: rummet mot­svarade el. svarade mot deras förväntningar. Ska vi slå vad om ett par spänn att verbet ”motsvara” snart förklaras som ”svara upp mot” i nämnda ordlista?

Konstgjorda rev med känslor av hopp och empati inför fiskproblem

Reven (inte revar) hoppas rädda denna fisk.                                                  Bild: Wikipedia, Hans-Petter Fjeld

 
För all del, man var inte pensionär förr i världen och läste lika många blaskor eller lyssnade lika mycket på radio/såg på tv. Men det var ju inte så att man inte alls drabbades av texter när man som jag var korrekturläsare, lite småskribent och annat på en tidning.

De grava felen och luddigheterna var färre, jag svär. Å andra sidan var inte heller varje människa marinerad i medier, vilket måste öka antalet språkliga knasigheter man upptäcker. Medveten om detta försöker jag hålla igen på den svällande text- och babbelmängden.

När jag häromdagen slog upp mina desillusionerade blå mötte de rubriken ”Konstgjorda rev hoppas rädda torsken”. Läs det igen: Konstgjorda rev hoppas rädda torsken! Gjorde som vanligt och googlade meningen med citattecken runt. De flesta svenska dagstidningarna visade sig ha slängt in materialet precis som det antagligen kom från TT. Ett av väldigt få undantag, SvD, hade ändrat rubriken till ”Konstgjorda rev ska rädda torsken”, en enkel och bra lösning.

"Man förstår ju!" brukar folk säga, när jag klagar på sånt här. Men nog kräver torskmeningen en omformulering för att inte hamna i träsket av de många ofrivilligt komiska yttrandena.


PS Angående gårdagens ”implicera” hörde informanten A av sig och sa att felsägningen kommer av ordlikheten med engelska ”imply” (”antyda”). Naturligtvis!

Förtvivlad drapa om sådant som sbråkmakaren implicerar i dag

Se den här bloggen som  enbart terapi och ett sätt att avreagera sig! Läsarna (alla fem) kan visserligen irriteras av de ständiga ursäkterna, brasklapparna och hur nu jordens alla förhållningssätt och känslor kan stavas. Men läs inte det här då i så fall!

Är inte riktigt mogen för hospitalet än, men dagen rycker närmare. Trots att jag ute i den snöda verkligheten är sparsam med de slags utbrott som kan förekomma på denna plats, är jag varje dag chockad (nej, jag är inte ”i chock”, som det heter på engelska, ”in chock”) över likgiltigheten hos många medmänniskor inför det faktum att det blir allt svårare att förstå modersmålet. De har inga problem, antyder de.

Men jag får väl skita i det och fortsätta! Här kommer ett färskt exempel från en blivande utlandskorrespondents mun, andra exempel sparas till morgondagen, det vore ju synd om jag inte har några kvar, haha. Vanligen ändras en del i utsagorna – utom det som är själva exemplet: ordet, frasen. Det är inte meningen att i grunden bråka om vad enskilda individer säger/skriver. I ett samhälle där de flesta institutionernas företrädare tycks strunta i kunskaper kan ju inte medborgarna lastas.

Utlandsreportern sa: ”Implicerar du nu att han tipsade andra om detta?” Ja, och här sitter jag och glor fånigt. Betyder implicera ”antyda”? Avsåg reportern ”indikera”? Men det låter ju inte heller rätt. Och, som alltid, man kan säga fel och halka på ord, men detta är en konstig glosa att halka på. Men vad vet jag? Vad jag vet, eller vetat, är inte tydligt längre. Kan man använda "implicera" så? Osäkerheten växer nog inte bara hos undertecknad.

Mer av samma skitans vara imorgon. Det här skrivs för de fem (kan de vara sex-sju nu?) som förstår min oro.

Hur kommer vi att tala/skriva i landet när svenskan har lämnat?

Här kommer lite skåpmat som gått ut för länge sen – i språkförändringens värld möglar det fort. Det handlar åter om verbet ”lämna” som i likhet med annat imiterar engelska, och som gått från att vara transitivt (verbet vanligen ”kräver” objekt: ”VAD lämnas?”) till intransitivt (utan objekt).

Folk vänjer sig fort. Inte jag. Här ett exempel ur en tidning (har bytt ut namnen): ”Stina Bengtsson blir första kvinna på ordförandeposten när Nils Karlsson lämnar”.

I artikeln framgick vilken ordförandepost det handlade om, men detta ”lämnar” används även när en läsare/lyssnare/tittare inte kan vara säker på VAD som lämnas. Man kan förstås hävda att detsamma gäller i engelska som alltid (tja, hur länge är kanske svårt att säga) haft det så.

Men att alla språk har sitt på sitt vis måste inte innebära att andra härmar dem. När man ser eller hör en fras som ”han lämnar” kan det vara bra att veta om det är statsministerposten, fiket eller badrummet ”han” avlägsnar sig från.

I exemplet överst hade det lika gärna kunnat stå det vanliga ”…när Nils Karlsson slutar”. Men ”slutar” är ett verb som inte har samma ljudlikhet som engelska ”leave” – jämför ”stoppa” och ”hindra”, där det senare för en tynande tillvaro till förmån för det förra. Engelskan vinner alltid och en svensk kan vara sååå nyfiken på det pidgin- eller kreolspråk som ska utgöra en – ännu lite okänd – blandning om sisådär en femtio-hundra år.

Hur mycket söder går det egentligen att komma i det här landet?

När barn lär sig prata och har förstått vissa regler bråkar språket med de små och gör krumbukter. Den som lärt sig regelbunden komparation av adjektiv – snäll, snällare, snällast – får snart ett sjå med knepiga oregelbundna komparationsformer. Och vill givetvis säga gammal, gamlare, gamlast.

Därtill kommer allt som måste kompareras med ”mer” och ”mest”: spännande, mer spännande, mest spännande. Ja, det är inte lite som krävs av en människa.
 

Under min lilla vårtripp dök det upp något i genren som säkert kan ses som ett budskap (på svenska: statement). En skylt i Smygehuk gjorde gällande att den stod på ”Sveriges sydligaste udde”. Några meter längre bort hade någon placerat en annan skylt.

Den felaktiga komparationen ”södrast” rymmer antagligen mer än man anar. Kanske noggrannare beräkningar, kanske en urgammal strid där urinvånarna har olika åsikt. 

Jag struntar i vilket, ibland är det kuligast att inte försöka googla sig fram till ytterligare upplysningar.

När någon her något vet man inte om det sätts, ställs eller läggs

Apropå gårdagens förvirring angående "sätta" och "ställa" kommer man genast på några av de ord som de flesta modersmålstalande svenskar brukar vara överens om innebörden av: ”sätta, ställa, lägga”.

Infödda engelsk- och fransktalande som vill lära sig svenska har nog ett jädrans problem med dessa tre, eftersom deras språk har ett enda ord som täcker alla. Detsamma gäller ett svenskt – norrländsk – dialektord, he (hedde, hett), om vilket följande står att läsa på Wiktionary:

He är ett verb som förekommer flitigt i de flesta norrländska dialekter, och är från början en kortform av verbet häva (fornnordiska hefja) men har med tiden fått en något annan betydelse än grundordet. Det verkar dock vara tämligen okänt inom de sydligare dialekterna. Detta ord kan närmast jämföras med engelskans put eller franskans mettre. He används ofta i olika uttryck för att ersätta ord som sätta, ställa, lägga, placera.

Ja, igår förutskickades korta och rumphuggna inlägg på grund av sydsvensk semester. Detta var ett ytterligare.

Att SÄTTA sig på tvären är nåt annat än att STÄLLA sig på den

I samband med en intressant förväxling av orden sålla-sälla användes ett av alla tusentals nerklottrade meningar ur denna bloggares förråd av autentiska exempel från, främst, personer som borde ha utbildningar som avspeglas i språket (jaja, jag vet att jag har fel, men det var så tillvaron satte sig fast i en ung själ en gång).

Så här löd meningen: ”Jag ställer mig inte till den lovkören”. Förutom att verbet antagligen skulle ha varit ”sällar” är ändå valet av ”ställa” intressant. Ett annat exempel ur förrådet är ”Det finns risk att Turkiet kan ställa sig på tvären om Sverige beslutar sig för att gå med i Nato”.

Det finns s k fasta uttryck, även de kan nog räknas i tusental, och ett av dem är ”sätta sig på tvären” vilket Turkiet i det här fallet skulle ha kunna göra. Däremot en lastbil som fått sladd på en isig väg ”ställer sig på tvären”. Här anar den eftertänksamme ett mönster som uppträder i språket emellanåt: ett och samma ord används där det ena beskriver en mer abstrakt situation och det ena en mycket konkret och tråkig som den nyss nämnde lastbilschaufförens.

Det får vara slutsnackat för i dag, bloggaren är ute på en lite vårtripp och måste hinna med blomningens och det eventuella solskenets framfart.

Det seplar inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står

Åter en gång måste undertecknad sjunga korrekturläsandets lovsång. Och den sången kommer dessutom att låta som om jag ber för min sjuka mor, men det kan inte hjälpas!

För denna gång är jag den som ska klandras för slarv. Usch och fy. Det finns med all säkerhet en hel del felaktigheter kvar i bloggen. Men en av informanterna, A, hör på ett förtjänstfullt sätt av sig och berättar om klantigheterna.

När det är man själv som ligger bakom fel – särskilt när man annars är den som påpekar andras misstag – känns det inte skitbra. Å andra sidan är just detta en av många illustrationer av hur viktig omläsning av texter är.

Det är mycket svårt att upptäcka sina egna fel. En märklig (ibland hjälpsam, men inte alltid) korrigeringsmekanism verkar finnas i de flestas hjärnor, vilket är anledningen till att man inte ser felstavningar och liknande. En text som flög nätet runt för några år sen lyder så här:

Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.'

Eftersom beredvilligheten är stor hos såväl språkvårdare som delar av och allmänheten vad gäller att vänja sig vid dåligt språk så är det bara att träna upp sig på den här typen av texter.

Mycket måste människan mäkta med: blippa grejer, till exempel

Ingen undgår anglifieringen. Nej, det var en självklarhet, vi tar om: Ingen undgår den riktigt STORA anglifieringen. En del bryr sig mycket om saken, bl a den som skriver dessa rader. Andra är likgiltiga och en tredje grupp hälsar språkbytet välkommet och kanske t o m önskar att det ginge snabbare.

Men offer är de flesta. Det är inte utan att man vill bita tungan av sig när man säger en mening som ”jag forwardar det här till dig!” Visserligen är svenska motsvarigheten, vidarebefordrar, tre stavelser längre, men så lat kan väl ingen vara? En till sån där slövariant man ofta hör är "adresserar". I går sa en gubbe i radion "vi måste adressera tillväxten gemensamt". 

Men så plötsligt kan engelskan vara enda möjligheten om man inte vill slå knut på sig. Alldeles nyligen använde jag ordet ”blippa”. Där har tekniken målat in oss i ett hörn. Trots stor ansträngning kan jag inte komma på ett vettigt verb som beskriver blippandet.

Det togs in i SAOL redan 2006. Det är inte så man känner glädje, men här måste engelska ”bleep” – en variant ”beep” finns också – vinna slaget. Vårt motsvarande, ljudhärmande, ord vore ”pip” och en äldre person med svenska som modersmål inser att det kanske inte vore någon god idé att bilda ett verb av pipet.

Så det blir till att blippa kort, streckkoder och annat som fraktar människan vidare på en väg bort från ängarna, sjöarna och bergen. (Den naturromantiska poeten dök upp oombedd.)

Liten betraktelse över språket, tryckkokare och gamla disktrasor

Tänkte först fortsätta att dissekera ordet brukarna, men det är så fult att jag tar en paus från just det. Det finns så mycket annat frånstötande att kasta sig över! Dessutom vore det inte bra att fjärma sig från rollen som gnällspik. Det finns för många som måste vrida allt till något slags likgiltighetsoptimism, så ser icke min tanke om framåtskridande ut! Optimism ska sparas tills den verkligen behövs. 

Tryckkokare, 1860-tal, Wikipedia

Bloggen ska ses som (de fem som läser den kan hoppa över en bit) överlevnadnadsutrustning, en tryckkokare som pyser för att inte explodera (eller hur de nu funkar).

Pysandet kommer av sig självt ur sånt vi ömtåliga ofta ser som personliga förolämpningar. Som när politiker talar, tex. Den optimistiska omgivningen märker inte ens att språket låter som halvt urvriden gammal disktrasa. Jag talar inte enbart om det som några ännu kallar språkliga felaktigheter utan det som bara blir till disktrasesörja. Hör på detta: ”Och då kommer den frågan upp på bordet och då får vi se vad partistyrelsen landar i efter att ha lyssnat in de här dialogerna”

Jag förstår och märker att ett sådant språk inte stör så många. Jag förstår att det här kallas språkutveckling eller språkförändring. Jag förstår att jag vill lyssna på P1:s Radiofynd (50-,60-,70-,80-åriga program) ofta, ofta. 

PS Ett citat: Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den onda klok – Varför är allt en trasa? (Carl Jonas Love Almqvist, 1793–1866)

Är det ett missbruk att använda ordet ”brukare” alltför frikostigt?

Det här är första strofen av två i en dikt av Werner Aspenström:

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.

Tänkte använda  en lite krystad travesti och säga att ”efter att ha läst 73 åsikter om ordet ’brukare’ önskar jag lägga ett ord för andra ord”.

SO och SAOB – den senare i en artikel från 1923 – ger som förklaring ”person som använder något”. Alltså har ordet varit länge i bruk (!), men då och då väckt förargelse.

”Kryssakuten”, ett finfint ställe för att söka efter ord och delar av dem, har förstås med de gamla hederliga jord-, skogs och småbrukare. Därutöver sammansättningar med miss- och för-: alltså alla slags missbrukare, och några förbrukare. Och givetvis det enkla ”brukare”. Samt ”språkbrukare”, av visst intresse för undertecknad.

Diskussionen om ”brukare” har pågått länge och är omfattande. I en skrivelse till Sala kommun, från studiecirkeln ”De äldres vård”, vill deltagarna att ordet undviks. Svaret blir ungefär ”jaså”.

Däremot skriver Socialstyrelsen om ”begreppsklustret brukare” följande:

Eftersom termen brukare står för alla som får individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten är det inte lämpligt att kalla någon för brukare när man avser en särskild grupp eller enstaka individer – det kan uppfattas som en sorts avståndstagande. Beroende på sammanhang kan därför andra mer precisa benämningar vara lämpliga att använda i stället, till exempel assistansanvändare, familjehemsplacerat barn, klient, tvångsomhändertagen /… /

Bara ”brukare” tycker jag också låter illa, men eftersom betydelsen är det harmlösa ”person som använder något”, diskuterar jag med mig själv varför även ”språkbrukare” åker med på min ful-lista. Den dag ett bättre ord dyker upp i minnet återkommer jag på denna plats.

Vilken -ism beskriver vår tid? Kanske "returinformationismen"?

De gånger det känns trögt och trist att hålla på med stavning och grammatik kan man i stället gå in på innehållet i det som produceras med hjälp av ett kryckigt språk. Min tolkning av begreppet returinformation (som förutskickades i gårdagsblogginlägget) är inte särskilt originell kanske, men vem är originell i dessa tider?

Satt nämligen och famlade bland -ismer man hört talas om, men det blir ju ingen klok på. Postmodernism, öh? Wikipedia skriver att den bl a

definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen. Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt.

Ja, det är just det, inget att hålla sig i eller efter nånstans när alla gamla sanningar är slut.

Men så dök några kulturyttringar upp och styrde tanken in på det som faktiskt borde kallas ”returinformationism”. En del av den gamla innebörden i "returinformation" (hänvisar till i går igen) är kvar: detta är nyheter som egentligen bara rör de närmast inblandade (katter i träd, någon som stulit en paj som står och svalnar på ett fönsterbräde).

Nu hamnar ju t ex kändisars skilsmässor, dansande i tv, matlagande etc inte bara i det som förr var s k vecko- och damtidningar. Tidigare seriösa morgontidningar känner det nödvändigt att rapportera om såna grejer –av-katter-i-träd-dignitet, alltså. För att inte nämna allt som går runt i sociala medier (och som en del av oss slipper).

Det finns skådespelare som gör filmer om sig själva – d v s inte spelar roller. Eller gör de det? Liknande hopjox är den serie Netflix gör/gjort och som handlar om Spotify. Eller serien som handlar om skapandet av den nu 50-åriga ”Gudfadern”. Visst vore "returinformationism" ett bra namn på den era vi befunnit oss i ett antal år: omtag och omtugg. 

Returinformation handlar inte alltid om att plaggen inte passar

Inte många ord betyder det de betydde när man lärde sig dem. Visserligen, och i mitt fall, sitter innebörderna från för fyrtio-femtio år sen kvar, men det går fortare än så nu. Ingen går säker.

I dag satt jag och grubblade på begreppet ”returinformation”. Det är inte lätt att googla sig fram till – man fastnar i en massa information om hur man skickar tillbaka varor man köpt via nätet.

Men sen dyker en artikel upp som skrivits av Lars Truedson, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier (texten ligger på institutets hemsida). Han skriver om tiden för sin egen utbildning till journalist på 80-talet, om hur det fanns

mängder av rynkade pannor och vi varnades för många farliga företeelser. En man kan le lite åt i dag hette returinformation – lätt karikerat kanske den kan beskrivas som att rapportera för rakt på sak om riktigt lokala händelser – särskilt sådana där läsaren kunde känna igen sig. De varningarna hör man inte så ofta längre.

Det minns jag. Folk som jobbade på (eller läste) lite större tidningar kunde dra på munnen åt nyheter om katter som klättrat upp i träd och lyckligt tagits ner (utgången var sällan tragisk). Dessa notiser – ibland rejält uppslagna – fanns alltså huvudsakligen på mindre lokaltidningar.

Beträffande Truedsons text handlar den i övrigt och till större delen om förhållandet mellan journalistik och textreklam. Jag snodde bara hans förklaring av hur dåtidens tidningsfolk beskrev begreppet ”returinformation” och tänker i morgon presentera en egen användning och tolkning av ordet. Hela världen byter ju betydelse på gamla ord, så det kan väl jag också göra, typ. Dels för att jag kan, dels för att jag är värd det. Typ.