Att finna fel är lättare än att hitta det som är rätt. Inte konstigt egentligen, i alla fall inte om man utgår från det man anser ska och bör vara rätt. När jag och kollegerna arbetade på en korrekturanstalt, höll jag på att skriva, men menar korrekturavdelning, råkade vi givetvis ut för att själva missa ett och annat. Vi fick rejäla uppsträckningar, ganska brutala (mentalt), ty detta hände på den tid när det inte talades om hån och kränkningar.
Men vårt arbete gick ju ut på att helst se alla brister i tidningstexter – det kunde gälla stavning, grammatik och rena sakfel. Vi såg oss som renhållningsarbetare: Vad som städats bort syntes inte, det gjorde däremot det som missats. Det rätta skulle vara det normala.
Så fostras även felfinnare, lika följdriktigt det! Men det kan ibland få motsatt effekt. I en deckare (som äldre sa förr, även om serier) berättar en av skummisarna att han har en ”reservplan”. Jag hoppar upp och ritar kors i taket samt skålar i vad som finns tillhands: En textarbetare som inte översatt engelska ”plan B” med plan B! Man blir imponerad och glad.
Men en rubrik som följande skapade en journalist (alltså inte en översättare) i en stor morgontidning: Jakten på autenticitet blev överdrivet ”cringe”. Vid såna tillfällen tänker jag: ”Va? Va? Va? Uppfattas det ord som ligger närmast på svenska, pinsamt, som för svårt? Eller för fel?"
Nej, det är inte det utan nåt annat som sker nu och inte går att förstå. Kanske kommer snart ”cringe” in i en svensk ordlista med förklaringen ”pinsam”. Det gås mycket över åar efter vatten i vår "smarta", högteknologiska era. Men än finns eldsjälar.
