Ligger engelska ”take” bakom vad man tar med och hur långt?

Inte nog med att mycket av det språk man hör och ser bär en massa felaktigheter i sig, det är fult också. Och låter dumt. Hör på det här: En känd underhållare dog nyligen. Vi kan kalla honom Otto Larsson. I ett radioprogram beskrevs hans gärning och kolleger i samma bransch ringdes upp. En av dem fick frågan: ”Vad tar du med dig av Otto?” Vad är en sån formulering annat än fulbabbel? Man vill hellre slå ett slag för det konventionella (som jag dock inte alltid slår slag för): ”Hur/För vad kommer du att minnas Otto?” 

I samma sekund som detta skrivs säger en röst ur radion (någon intervjuas): ”Hur långt kan de ta det, tror du?” Samma plastsnack som i stycket ovan och som jag är på krigsstigen för denna dag! Skulle bra mycket hellre säga ”hur långt kan de gå, tror du?” Det är lika illa som med det förhållandevis nya och numera eviga uttrycket "ta /något/ett steg längre". 

Avslutningsgnället får bli en mening som kom i sms-form. Meddelandet gällde att en vara jag beställt i en affär var färdig för avhämtning. Så här stod det: ”Ditt paket är redo att hämtas”.

Ett paket som är redo får mig att minnas det vänliga, konstgjorda, rev som hoppas rädda torsken (se inlägg den 12 dennes) (som f ö betyder innevarande månad, för den som glömt).