För denna gång är jag den som ska klandras för slarv. Usch och fy. Det finns med all säkerhet en hel del felaktigheter kvar i bloggen. Men en av informanterna, A, hör på ett förtjänstfullt sätt av sig och berättar om klantigheterna.
När det är man själv som ligger bakom fel – särskilt när man annars är den som påpekar andras misstag – känns det inte skitbra. Å andra sidan är just detta en av många illustrationer av hur viktig omläsning av texter är.
Det är mycket svårt att upptäcka sina egna fel. En märklig (ibland hjälpsam, men inte alltid) korrigeringsmekanism verkar finnas i de flestas hjärnor, vilket är anledningen till att man inte ser felstavningar och liknande. En text som flög nätet runt för några år sen lyder så här:
Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.'
Eftersom beredvilligheten är stor hos såväl språkvårdare som delar av och allmänheten vad gäller att vänja sig vid dåligt språk så är det bara att träna upp sig på den här typen av texter.
