Hur kommer vi att tala/skriva i landet när svenskan har lämnat?

Här kommer lite skåpmat som gått ut för länge sen – i språkförändringens värld möglar det fort. Det handlar åter om verbet ”lämna” som i likhet med annat imiterar engelska, och som gått från att vara transitivt (verbet vanligen ”kräver” objekt: ”VAD lämnas?”) till intransitivt (utan objekt).

Folk vänjer sig fort. Inte jag. Här ett exempel ur en tidning (har bytt ut namnen): ”Stina Bengtsson blir första kvinna på ordförandeposten när Nils Karlsson lämnar”.

I artikeln framgick vilken ordförandepost det handlade om, men detta ”lämnar” används även när en läsare/lyssnare/tittare inte kan vara säker på VAD som lämnas. Man kan förstås hävda att detsamma gäller i engelska som alltid (tja, hur länge är kanske svårt att säga) haft det så.

Men att alla språk har sitt på sitt vis måste inte innebära att andra härmar dem. När man ser eller hör en fras som ”han lämnar” kan det vara bra att veta om det är statsministerposten, fiket eller badrummet ”han” avlägsnar sig från.

I exemplet överst hade det lika gärna kunnat stå det vanliga ”…när Nils Karlsson slutar”. Men ”slutar” är ett verb som inte har samma ljudlikhet som engelska ”leave” – jämför ”stoppa” och ”hindra”, där det senare för en tynande tillvaro till förmån för det förra. Engelskan vinner alltid och en svensk kan vara sååå nyfiken på det pidgin- eller kreolspråk som ska utgöra en – ännu lite okänd – blandning om sisådär en femtio-hundra år.