Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Tänkte använda en lite krystad travesti och säga att ”efter att ha läst 73 åsikter om ordet ’brukare’ önskar jag lägga ett ord för andra ord”.
SO och SAOB – den senare i en artikel från 1923 – ger som förklaring ”person som använder något”. Alltså har ordet varit länge i bruk (!), men då och då väckt förargelse.
”Kryssakuten”, ett finfint ställe för att söka efter ord och delar av dem, har förstås med de gamla hederliga jord-, skogs och småbrukare. Därutöver sammansättningar med miss- och för-: alltså alla slags missbrukare, och några förbrukare. Och givetvis det enkla ”brukare”. Samt ”språkbrukare”, av visst intresse för undertecknad.
Diskussionen om ”brukare” har pågått länge och är omfattande. I en skrivelse till Sala kommun, från studiecirkeln ”De äldres vård”, vill deltagarna att ordet undviks. Svaret blir ungefär ”jaså”.
Däremot skriver Socialstyrelsen om ”begreppsklustret brukare” följande:
Eftersom termen brukare står för alla som får individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten är det inte lämpligt att kalla någon för brukare när man avser en särskild grupp eller enstaka individer – det kan uppfattas som en sorts avståndstagande. Beroende på sammanhang kan därför andra mer precisa benämningar vara lämpliga att använda i stället, till exempel assistansanvändare, familjehemsplacerat barn, klient, tvångsomhändertagen /… /
Bara ”brukare” tycker jag också låter illa, men eftersom betydelsen är det harmlösa ”person som använder något”, diskuterar jag med mig själv varför även ”språkbrukare” åker med på min ful-lista. Den dag ett bättre ord dyker upp i minnet återkommer jag på denna plats.
