Mycket måste människan mäkta med: blippa grejer, till exempel

Ingen undgår anglifieringen. Nej, det var en självklarhet, vi tar om: Ingen undgår den riktigt STORA anglifieringen. En del bryr sig mycket om saken, bl a den som skriver dessa rader. Andra är likgiltiga och en tredje grupp hälsar språkbytet välkommet och kanske t o m önskar att det ginge snabbare.

Men offer är de flesta. Det är inte utan att man vill bita tungan av sig när man säger en mening som ”jag forwardar det här till dig!” Visserligen är svenska motsvarigheten, vidarebefordrar, tre stavelser längre, men så lat kan väl ingen vara? En till sån där slövariant man ofta hör är "adresserar". I går sa en gubbe i radion "vi måste adressera tillväxten gemensamt". 

Men så plötsligt kan engelskan vara enda möjligheten om man inte vill slå knut på sig. Alldeles nyligen använde jag ordet ”blippa”. Där har tekniken målat in oss i ett hörn. Trots stor ansträngning kan jag inte komma på ett vettigt verb som beskriver blippandet.

Det togs in i SAOL redan 2006. Det är inte så man känner glädje, men här måste engelska ”bleep” – en variant ”beep” finns också – vinna slaget. Vårt motsvarande, ljudhärmande, ord vore ”pip” och en äldre person med svenska som modersmål inser att det kanske inte vore någon god idé att bilda ett verb av pipet.

Så det blir till att blippa kort, streckkoder och annat som fraktar människan vidare på en väg bort från ängarna, sjöarna och bergen. (Den naturromantiska poeten dök upp oombedd.)